Blev inbjuden att skriva detta gästinlägg på bloggen Sociala Medier på Biblioteken.
En sluten hjärna
Förra veckan var jag på ett mingel och började prata med en medelålders professor. Konversationen följde det vanliga mönstret, vi ställde frågor om var vi kom ifrån, var vi arbetade, vilken institution, och till slut, frågade vi om varandras forskningsintressen. Men denna ljumma, artiga tidsfördriv dialogen förvandlades tvärt när jag sa ordet Twitter.
”Twitter? Isn’t that were everyone tells each other what they had for breakfast?” frågade nedlåtande och en smula föraktfullt. Han fortsatte med en god professorsmonolog om folk i den verkliga världen jämfört med det asociala nätet medan jag stod och övervägde om jag skulle bara nicka och lämna eller om jag skulle orka med det meningslösa uppdraget att övertyga en sluten hjärna.
Det är så att professorn har rätt, men är hopplöst fel ute.
Twitter är fylld med människor som sprider helt oväsentlig information. Folk som gärna vill berätta vad de äter till frukost, att de har vaknat, sovit middag, inte sovit, tränat, inte tränat, läst, sett på film, ser på tv, lyssnar på radion och tusentals oväsentliga ting som ingen annan någonsin skulle vilja veta. Ännu värre är det meningslösa tackandet på twitter.
I maj förra året fick jag nog. Och exploderade jag i en bloggpost som avslutades med orden:
”Med en överflöd av information som flyter förbi känns artigheterna krystade och märkliga. Relationerna byggs med innehåll inte genom tomma artighetsfraser upprepade mekaniskt. Jag vill här och nu outa mig själv som en oartig twittrare. Inte bara oartig i att jag inte säger god morgon/natt eller tack utan att jag finner sådana kommentarer som betydelselösa. Artighet har inte en verklig plats i en twittrares format. Intresse och relationer på twitter byggs genom innehåll inte tomma fraser.
Jag ångrar inte mitt utbrott, jag tycker att det tackas alltför mycket. Överallt. Men med detta ska man inte missförstå vikten av det meningslösa informationsutbytet.
Vikten av Meningslös information
När en avlägsen kusin skickar ett bröllopskort, när en bekant i samma trappuppgång berättar hur det regnade på semester, när arbetskollegan berättar samma fiskehistoria för fjärde gången. Sådana tillfällen är gjorda för orden: jag bryr mig inte. Men vi säger inte orden. Detta är inte endast artighet. För om vi verkligen inte brydde oss, varför vara artiga? Artighet och intresse i andras liv är ett av de viktigaste sociala smörjmedlen som finns. Att dela med sig av vardagsinformation är nödvändigt för att bygga förtroende och för att sedan kunna samarbeta. Vi lyssnar på andra för att det är det som är en del av att ingå i en social gemenskap. Vi känner glädje för kusinen, empati med grannen och tolerans med kollegan. Om du vill lägga till en lönsamhetsdimension skulle man även argumentera att vi gör dessa saker för att vi inte vet när vi eventuellt skulle behöva deras hjälp.
Respektlöst
Professorns ord visar att han egentligen lever i en digital värld men har behållit sina analoga tankemönster. Han ser text och behandlar det som text. Han ser människor som kommunicerar och försöker notera det dom säger. När det blir för upphackade och kortfattat är hans slutsats att detta bara kan vara strunt.
Hade han kunnat se detta som inte som läsande, inte en monolog, inte ens en dialog! Utan en multi-interpersonell deltagande konversion – typ. Här pratar vi i mun på varandra och deltar i andras arenor, utan respekt för gängse talarordningar. Ingen respekt någon kategori eller ism. Det är innehållet som räknas. Du fångar mig om du har innehåll som passar mig. Detta är första steget i en vänskap – så har det alltid varit och så är det på Twitter.
Dance like nobodies watching
Professorns syn på Twitter var att det var en störning. Inte ett verktyg. Alla verktyg har sina för och nackdelar. Det handlar om att hitta de som passar sin livsstil, mönster, rytm, arbetssätt osv. För mig har Twitter blivit min ständiga följeslagare. Jag är inte alltid där men rätt ofta. Jag kan omöjligtvis läsa allt och är inte intresserad av att läsa allt. Jag följer alltför många människor och undrar regelbundet varför folk följer mig. Vad tror dom att jag kommer att ge dom? Men det kan man inte tänka på.
Twitter är en massiv källa till information och hjälp. Du kollar på Wikipedia för att ta reda på fakta om något. Du frågar Twitter om det finns någon som kan något? Såg ni skillnaden? Om Wikipedia är uppslagsverket så är Twitter telefonkatalogen. Jag har slängt ut allt från djupa filosofiska frågor (What would be the biggest personal problem with time travel? Lost keys?) till vardagliga funderingar (Dont understand putting phones in small pouches & then into bags. Is this what they mean by embedded technology?) till platser för att hitta bättre mat i okända städer. Mest intressant frågade jag om någon kunde hämta ut en tavla jag köpt i Malmö och transportera den till Göteborg. Tavlan köpte jag online, flera ställde upp, det blev en som hämtade och en annan som transporterade, tavlan hänger i vardagsrummet och jag kommer hjälpa Ellen och Julia när de behöver det.
Finns du i vårt sammanhang?
En sak som Twitter har dödat och det är min tolerans för tristess. Jag tror att tristess egentligen är nödvändigt i ett kreative liv så jag är inte helt nöjd med detta (har skrivit om detta här ). När jag är ensam, även bland människor, är det lätt för mig att vända mig till tekniken för kontakt. Och det är klart att detta kan tolkas som asocialt. Men jag är allt annat än asocial – jag umgås för fullt, jag upprätthåller mitt nätverk, jag samlar information, jag pratar, skrattar, lyssnar och lär genom mina vänner, bekanta och kontakter. De berikar mitt liv, de berikar mitt arbete. Jag har vänner offline och online, ibland är det samma människor. Därför är det konstigt att vissa ser något asocialt i beteendet – hur kan de säga detta? de är inte med på festen men de försöker fortfarande prata om innehållet.
Verkliga livet
Men inget av detta orkade jag förklara. Jag visste att det inte skulle leda någonstans. Hans hjärna är stängd, han är på väg utför, det finns inga nya kommunikationssätt än de som han redan behärskar. Jag tycker inte synd om honom, för att han mår bra i sin egen ovisshet, men det är synd att han inte ser den potential som finns bevisat i teori och verklighetens sociala nät.
Jag lämnade honom i hans artificiella tillvaro och vände mig till verkligheten. Vi diskuterade den dagen om Berlusconi verkligen skulle avgå och vilken effekt det skulle få på Euron, eller var det rekommendationer för en bra pizzahak i närheten?
Comments (3) 
Themocracy