Sitter på en relativ torr heldagsmöte i den vackra Ågrenska Villan i Lorensbergs villastad och under en paus botaniserar jag i bokhyllorna. Det är sällan spännande böcker som ligger framme i offentliga rum – oftast en märklig blandning av gåvor och bortglömda pocket – en blandning som ingen normal människa har i sin bokhylla.
Bokhyllor i offentliga rum är inte där för att tillhandahålla en källa av fakta eller bidra med avslappnande läsmaterial. Här handlar det om böcker som dekoration. Naturligtvis är böcker dekorativa men böcker som dekoration är en provocerande begrepp. I sina värsta avvarter köper man böker per meter, efter färg eller klädsel. Ibland beskärs böckerna enbart för att få dom att passa in i helheten. Något mindre provocerande är studenters frågor om just boken som är obligatorisk på någon kurs är “bra att ha i bokhyllan” – hur svarar man på detta?
På Ågrenska biblioteket fylldes ett par hyllmeter med 67 blåa band av uniform höjd men olika tjocklekar. På varje rygg stod det i guldtryck Göteborgs Högskolans Skriftserie och ett årtal mellan 1895-1961. Eftersom jag inte var där för att bläddra fanns inte möjlighet att läsa vidare men jag tog en bild och bestämde mig för att leta rätt på serien. Den fanns trist nog inte online eller sökbart i biblioteket. Skriftserien är en bortglömd alster, en samling av akademiskt arbete som enbart samlar damm – där den inte får utnyttjas som dekoration.
Så ska det inte vara! Jag vill ta böckerna, skanna in dom och släppa dom. En mindre spännande, mindre provocerande wikileaks. Men alla texterna är antagligen skyddade av upphovsrättslagstiftningen. Lagens skydd garanterar att idiotiska idéer som min inte är tillåtna. Ekonomiska verkligheter gör att ingen vill trycka upp verken – det saknas marknad. Men nätet, vår nya kommunikationsteknologi möjliggör ett nytt liv för dessa band. Om det inte vore för lagen. Självklart lockas man av civil olydnad.
I grund och botten finns en skyldighet att följa lagen men det uppstår situationer där lagens bokstavliga tillämpning inte längre tjänar lagens syfte. Då finns ett behov av moraliskt starka människor att visa denna brist genom olika former. En sådan viktig form är civil olydnad.
Henry Bedau beskrev civil olydnad (Civil Disobedience and personal responsibility for injustice, The Monist, 54 1970) som olagliga/olovliga handlingar som: “committed openly…non-violently…and conscientiously…within the framework of the rule of law…with the intention of frustrating or protesting some law, policy or decision…of the government.”
John Rawls (Theory of Justice, 1963) argumenterade: “I shall assume, as requiring no argument, that there is, at least in a society such as ours, a moral obligation to obey the law, although it may, of course, be overridden in certain cases by other more stringent obligations.” Och Singer (Democracy and Disobedience, 1973) menar att civil olydnad är en naturlig process i en demokrati där en minoritet för fram sina idéer till en majoritet. Det är ett sätt att bryta igenom mediebruset.
Jag vill uppmuntra till civil olydnad för att befria boken. Men jag vill även undvika att detta enbart faller in under någon form av kaos eller anarki. Därför vill jag ställa några riktlinjer för en befrielse. Två tumregler.
- I dess befintliga analoga status skall boken vara svårtillgänglig
- Textens bör senast trycks upp för över 40 år sedan
En text i analog form som inte varit i nytryck på 40 år är så gott som förlorad. Den är ekonomiskt ointressant – naturligtvis kan det finnas några extrema undantag men sannolikheten är otroligt låg. Samtidigt anser jag att en lagstiftning skall inte finnas till för att skydda extrema undantag. Upphovsrätten påstår sig vara intresserad av kunskapsspridning och därför bör en bok som inte spridits på 40 år inte vara aktuell för vidare skydd.
Comments Off 
Themocracy