Comments (3) Ibland undrar jag vilka signaleffekter olika leksaker ger. Eller vad sägs om playmobile säkerhetskontrol
För att skapa detta måste en grupp designers och utvecklare suttit och diskuterat för att sedan komma fram till att detta vara en bra idé att utveckla vidare. Hur tänkte de egentligen? Det är svårt att tro att de tänkte på konsekvenser av deras leksak.
Det finns en hel lista med skumma leksaker här på Neatorama
Comments Off Don Norman är en insiktsful designforskare som har skrivit fantastiska böcker som The Design of Everyday Things & Emotional Design: Why We Love (or Hate) Everyday Things. För några dagar sedan skrev han den kritiska inlägget I Have Seen the Future and I am Opposed. Först trodde jag att det skulle handla om att Norman hade ställt sig till den växande strömmen av teknokritiker (se tex nya böcker från Lanier, Keen, Carr) men det var inte lika trubbigt. Det handlade om en situation han hade hamnat i på en konferens där nätet inte funkade och han vågade inte använda mobilen på grund av kostnaderna. Han skriver (min fetstil):
I can no longer function by myself. When my smartphone becomes stupid, I too become stupid. Just as I am reliant on technology and the skills of others to clothe, house and feed me, I am reliant on my technology for my intelligence. My phone translates foreign languages, provides maps and directions, recommends restaurants and tells me the news of the day. It lets me communicate with friends around the world and in general, allows me to function. All my knowledge depends upon access to communication services: my email, my calendar, my maps and guidebooks. But all of this is at the mercy of the service provider.
Vi har alltid varit beroende av andra människor för mat, kläder, transport och tusen andra vardagssaker som bara funkar utan att vi ifrågasätter dom – så vad är det som är nytt nu?
Det som är intressant är just detta att vi är beroende av enskilda prylar för en hel hög med sysslor som förr hade krävt flera prylar. Idag har våra telefoner blivit det vanligaste prylen vi använder för att twittra, söka information, kolla kalendern, kolla vädret, vaknar med väckarklockan, läser nyheter (bara några exempel).
Det vi gör är att vi lägger alla våra ägg i samma pryl. När prylen inte funkar eller begränsas av olika anledningar (blir stulen, får slut på batteri eller när vi åker utomlands) inser vi helt plötsligt hur beroende vi är av vår infrastruktur. Häromdagen satt jag på Köpenhamns flygplats och irriterade mig över att de ville ha 40 Euro för att jag skulle använda nätet. Det var en kostnad som jag inte var beredd att ta. Min smartphone var handikappad och min dator var mycket mindre användbart.
Comments Off Säkerhetsföretaget Lookout har hittat spionpram (spyware) som nu sprids via Android telefoner genom olika program som tex hjälper användaren att byta bakgrundsbild på mobiltelefonen. Digi.no skriver att det handlar om minst 80 program som plockar fram användarens telefonnummer, telefonenens unika IMSI-kod (International Mobile Subscriber Identity) samt lösenord till röstbrevlådan. Spyware är ett vanligt problem på datorer och naturligtvis kommer det mer och mer påverka våra andra digitala prylar.
Spyware is a type of malware that is installed on computers and collects little bits of information at a time about users without their knowledge. The presence of spyware is typically hidden from the user, and can be difficult to detect. Typically, spyware is secretly installed on the user’s personal computer. Sometimes, however, spywares such as keyloggers are installed by the owner of a shared, corporate, or public computer on purpose in order to secretly monitor other users.
Jag har tidigare skrivit om Spyware i olika forskningsartiklar “Spyware – the ethics of covert software”, Ethics and Information Technology, (2004) & “Spyware: Paying for Software with our Privacy”, in International review of law computers and technology, (2003). Samtidigt med alla andra projekt håller jag på med en lång studie av Spyware som jag hoppas ska bli klar i år.
Har inget mer att tillägga. Xeni Jardin från Boing Boing Birds drenched in oil from BP spill: photo gallery
In the Boston Globe‘s “Big Picture” this week: A series of heartbreaking images by AP Photographer Charlie Riedel of seabirds caught in the oil slick on a beach on Louisiana’s East Grand Terre Island. This is just the beginning of the destruction, and of the suffering and death for all manner of living things in the region. F*ck you, BP.
Datalagring. Hör på ordet, smaka på den, försök att få den att rulla av tungan. Det gör den inte. Den faller ut som en klick kall gröt. Oaptitligt, ointressant. Lika spännande som detaljerna i våra hemförsäkringar. Problemet är att lagring av data handlar om kontroll över medborgare. Datalagring handlar om din frihet.
Och det handlar inte om någon överdriven integritetskänslighet. Sedan jag klev ut på nätet har jag spridit mer av min personliga data än genomsnittet – trots att jag har varit väl medveten om riskerna. Men det har varit mitt val att sprida informationen – och jag är kritiskt till plattformernas (google, facebook mm) tvivelaktiga rätt att använda min data – det är ingen rättvis byteshandel.
Visst kan lagrad data eventuellt användas för att fånga en korkad terrorist eller en klantig barnporrgubbe men ingen tror väl att terrorister skriver vi ska bomba något i öppna mail? Allvarligt? Terrorister må vara dumma, elaka, hänsynslösa, trångsynta… men knappast helt korkade. En revisor i twittrade ut sin frustration och hotade att spränga Robin Hood flygplatsen (trodde namnet var ett skämt men inte), en student i Göteborg skrev i sin tentångest på facebook att han skulle bomba tentasalen. Proffs (om man kan säga som om terrorister eller barnpornografer) gör inte sådant. Bin Laden finns inte på facebook.
Men det är kanske rätt att revisorn och studenten ska åka fast? Självklart ska man inte kunna hota att spränga offentliga byggnader även på skämt. Men det handlar om mål och medel. Det handlar om proportionalitet. Att lagra allas data, att behandla alla som kriminella, i syfte att fånga småfiskarna är inte ok. Potentialen för missbruk är enorm. Ungefär här brukar folk slänga fram två motargument:
1. Detta argument bygger på okunskap och en övertro på teknik och samhälle. En sanning om system (tekniska eller samhälleliga) är att de kommer att missbrukas. Sociala, juridiska & arbetsmässiga regler kring integritet hindrade inte att vårdproffs (som visste bättre) la ut patientbilder och kommenterade bilderna på facebook. Eller att ett stort antal poliser begick dataintrång för att få titta på Anna Lindhs akt. Det handlar inte om nödvändigtvis om elaka människor. Men system kan aldrig ha tillräckliga spärrar.
2. Detta argument är egentligen bara en “catch phrase“. Något som upprepas som om det betyder något. Listan med motexempel kan göras lång så jag väljer fyra hemska förintelsen, Birmingham Six, svenska terrorister, Sverige hjälper CIA att skicka asylsökande till Egypten för tortyr. Att vara oskyldig är knappast något försvar mot staten – även när den har goda intentioner.
Tillbaka till datalagring. Genom att spara mängder av trivial data skapar staten en fantastisk kontrollinstrument. Ingen data kan förhindra att brott begås men det kan eventuellt göra det enklare för staten att straffa individer som gör fel (även om de är oskyldiga eller staten är ond). Exempel med de terroranklagade svenskarna både de här och de här är talande. Vanliga människor som inte gjorde något olagligt utpekades av en minst sagt hysterisk USA för att vara terrorister – på otroligt lösa eller obefintliga grunder. Resultatet är att de har lidit kroppsliga, ekonomiska och sociala skador på grund av snälla Sverige. Sverige menade inte illa – vi bara gjorde illa.
Det finns en sista argument som folk inte ofta uttalar högt – den är pinsam och egoistisk – “det händer inte mig”. Det här är inget försvar eller argument. De flesta brottsoffer går knappast runt och tror att något kommer hända dom – för då hade de agerat annorlunda. Det kan vara låga odds att det händer dig men chansen att du vinner på lotto (eller annan spel) är mindre men de flesta köper gärna en lott.
Så läs nu det finstilta. Var en medborgare. Delta i demokratin. Innan den försvinner.
Henrik Alexanderson har sammanställt en läslista för oss:
Det finns platser kvar på Techrisk kursen nästa termin. Egentligen heter kursen Det Sårbara IT-Samhället och ges för andra gången. Förra gången föreläste
Alexandrea Weilenmann om mobiltelefonanvändning, Oscar Swartz om massövervakning och motstånd, Lennart Petersson (“blogless and proud of it”) om Teknikhistoria från abakus till internet, Martin Börjesson om sanning i en värld utan kunskap, Erik Borglund om arkivens roll utöver lagring, Martin Rundkvist om minne, glömska och lyckade informationssystem & Rasmus Fleischer om upphovsrättens & medierna en icke-linjära historia
Dessutom hade vi tur att vara delaktiga i FRAPEDIA som bidrog med ytterligare fem presentationer: Stockholmsprogrammet av Eva-Britt Svensson, Anna Troberg föreläste om IPRED, Mikael Nilsson föreläste om FRA och Christopher Kullenberg föreläste om Datalagringsdirektivet.
Kursen var otroligt lyckad och uppskattad – inte konstigt när man får tillgång till denna samlade kunskap. Undrar vem som dyker upp och föreläser efter sommaren? Vem vill ni höra?
Kursen kan sökas här (dvs Studera.nu)
Comments Off I oktober skrev inlägget Att vara naken inför myndigheter om nya röntgenmaskiner skapar “nakna” “bilder” av människorna som undersöks utan kläder. Fördelen är att de kan upptäcka mer dolda vapen än de mer primitiva metalldetektorerna. Jag avlutade inlägget med:
Även om regeln är att bilderna inte kommer att lagras så undrar jag hur långt tid det tar innan de första kändisbilderna dyker upp på nätet.
Det tog naturligtvis inte lång tid. I februari skrev Infowars att utskrivna bilder från maskinerna av den indiska filmstjärnan Shahrukh Khan har spridits efter han hade passerat säkerhetskontrollen vid Heathrow.
Naturligtvis har personalen brutit mot reglerna men detta exempel visar än en gång att missbruk av tekniska system är snarare regel än undantag.
Tack till Joel Börjesson som visade mig nyheten.
Comments Off En mycket ovanlig och allvarlig strömavbrott pågår i min grannskap i Göteborg. Hela området är svart, till och med gatubelysningen är släckt. Tur att jag har mängder av stearinljus att lysa upp lägenheten med och mobilt bredband att kommunicera utanför mörkets räckhåll.
Det är intressant att det flesta lägenheter är kolsvarta och människor är ute på balkonger och gator med sina mobiltelefoner som sällskap.
Det sårbara IT samhället!
För ett tag sedan skrev jag en kåseri om hur jobbigt det är att komma ihåg lösenord. Detta har helt plötsligt blivit en liten tema och tagits upp av TT. Dagens Nyheter hade en artikel med rubriken Med huvudet sprängfyllt av lösenord där jag citeras:
När IT-reglerna skrivs av folk som inte bryr sig om hur människor fungerar då måste man skita i reglerna. Nu för tiden försöker alla bara upprätthålla illusionen av att de är duktiga på det här. I verkligheten förlitar sig de flesta nog på papperslapparna.
Comments Off På onsdag skall jag till Uppsala för att prata om Samhällsomstörtande teknik på Uppsala Learning Lab (12.30-14.30)
Överallt kan vi se hur den snabba tekniska utvecklingen framtvingar samhällsförändringar. Mängder av människor annonserar ut personliga, intima och triviala detaljer på nätet. Vart är sociala nätverk och medier på väg? Är twittrande och bloggande en fluga – eller pågår en revolution där integritet är första offret? Dagens seminarium diskuterar och analyserar de processer och konflikter som uppstår när etablerade värderingar utmanas av ny teknologi.
Det roliga är att jag ser riktigt fram emot detta föreläsning och ska presentera några nya och spännande resultat från den forskning som jag håller på med just nu. Jag rullar in till Uppsala redan kl 10 så om någon känner för en tidig lunch så…
Comments Off Teknik gör oss inte till idioter men det ger absolut möjligheter att vara idioter på en helt nytt nivå än tidigare.
Tre exempel på idiotisk beteende med hjälp av teknologi – från människor som borde vetat att inte bete sig på det sättet:
Exempel 1. Manilla, Filipinerna 2008. En läkarlag arbetar med att få ut en sprayburk som fastnat i patientens ändtarm. Under arbetet skrattar och skämtar alla i rummet. Allt filmas med videokamera och vid ett tillfälle syns en hand som tar en närbild med mobilkamera. Filmen läggs ut på YouTube. (MSNBC)
Exempel 2. Wisconsin, USA 2009. Två sjuksköterskor oberoende av varandra tog bilder sina mobiltelefonkameror. Det som fotograferades var en röntgenbild av en sexleksak som fastnat i patientens ändtarm. Bilderna lades ut på Facebook. (FOXNews)
Exempel 3: London, England 2009. Innan han gick till jobbet valde Rob Ward att uppdatera sin Facebook status till: “Rob Ward can’t wait to bash some long haired hippys up @ the G20.” Rob Ward är ingen hulligan utan en polis vid Londons poliskår. (BBC News)
Gemensamt för alla tre exempel är att det handlar om människor med yrken där integritet, säkerhet och trygghet är centrala. Dessa ämnen diskuteras och finns med under utbildning, vidareutbildning och vardagen. Trots detta lyckas dessa människor, utbildade i sitt yrke, glömma bort deras utbildning, glömma bort grundläggande nätregler och posta helt bisarra saker online. Vad är det som gör människor till idioter på detta sätt?
Självklart spelar teknologin en roll i detta. Utan teknologin skulle inte den kritiska spridningen uppnås – men bär teknologin skulden för det som hände?
Nej. Dessa människor visar tydliga exempel på att de inte har förstått vilka sociala etiska regler gäller och väljer att bete sig på ett sätt som skadar yrkets anseende och allmänhetens förtroende.
Teknologin gör oss inte till idioter – men den visar omvärlden vilka idioter vi är.
Vad är en acceptabel servicenivå? Vad ska medborgare ha rätt att vänta sig? När ansökningstjänsten på studer.nu crashar för tredje året i rad – är det ett problem?
SVD skriver: Förtvivlade studenter som valt att söka sina kurser i sista stund ringde TT på onsdagskvällen när bara timmar återstod till dess att deras anmälningar måste vara inne vid midnatt.
Sidan klarade inte trycket och var nere mellan klockan 21.15 och 22.07. Sidan var fortsatt trög och sökfristen förlängdes till klockan 12 mitt på dagen idag (Ni har en timme kvar att söka min kurs!). Studenter är “förtvivlade” och ringer TT?!?
Självklart skall det finnas en acceptabel servicenivå och jag tycker att det är bra att när teknologin misslyckas finns en mänsklig bedömning att ordna upp situationen (genom att tex förlänga fristen) men det är intressant att vi kräver en 100% funktion från vår teknologi. Noll tolerans för misstag eller misslyckande. Inte undra på att vi upplever en häftig intolerans och abstinens när vår teknologi hickar, klantar eller misslyckas helt.
Ordet snålsurfa blev ett accepterad nysvensk ord av Språkrådet i 2005 och beskrivs som “via trådlös teknik utnyttja grannens bredbandsuppkoppling”. En del problem uppstod när trådlösa nätverken bredde ut sig och den stora frågan blev snabbt – är det lagligt att snålsurfa?
Naturligtvis är detta för enkelt och som alla juridiska problem bör den brytas ned i olika delar.
1. Är/bör det vara olagligt att snålsurfa? Om det kan uppfattas som olagligt var finns lagparagrafen? Antagligen kan beteendet med lite svårighet klämmas in i förbud mot datorintrång (BRB 4 kap 9c§) men det är att tillämpa en paragraf som var ämnat åt ett annat syfte.
2. Hur påverkas detta om den som snålsurfar gör det omedvetet. Oftast brukar bristen på uppsåt leda till sänkt eller utebliven straff men om man snålsurfar omedvetet över en längre period uppstår frågan om man har ett ansvar att ta reda på vad man håller på med? Innebär detta att det finns en teknisk miniminivå som alla ska klara av?
3. Hur är det med nätinnehavarens ansvar för snålsurfning? Kan en öppen nät uppfattas som ett medgivande för snålsurfning och innefattar en sådan medgivande någon tyst överenskommelse eller sedvana att snålsurfaren skall hålla sig till ett accepterat beteende (tex inte olagligt, inte belasta nätet tungt)?
Det finns ingen enighet kring detta. Att flera länder inte har dömt snålsurfare skall inte tas som en bekräftelse att det är tillåtet. I motsats till detta kan man se exempel på länder som har agerat tex i 2006 dömdes en tonåring för snålsurfning i Singapore och samma år dömdes en man i Illinois, i 2007 dömdes en man för snålsurfning i England och ytterligare en i USA.
En intressant utredning om snålsurfningsfrågan finns i Robert Cannons artikel Steal More Wifi!
Under veckan som gått har diskussionen om snålsurfning fått ny liv i den svenska debatten tack var IPRED (tex Terra Incognita, satmaran, Nihao Kenny, Yami, Rick Falkvinge och Scaber Nestor). Frågan rör inte alla aspekter utan snarare den specifika frågan om än nätverksinnehavare kan slippa ansvar för fildelning genom att ha ett öppet nät. Logiken bakom denna tro ligger i faktum att genom en öppet nät är det svårt att bevisa att det var nätverkets innehavare som fildelade illegalt. Till detta har många bloggare hänvisat till Danska domar som accepterat logiken. Intensifier utreder.
Men till detta bör man hänvisa till fråga 2 ovan. Finns det en minsta möjlig teknisk nivå alla datoranvändare och nätverksinnehavare skall ha – och kan hållas ansvariga för om de faller ifrån? Sedan bör frågan ställas om ansvaret för öppna nät förvärras om innehavaren medvetet öppnat upp sin nät och gjort den tillgänglig för andra? I motsats till att bara ha det öppet pga inkompetens eller gammal ovana.
Vad händer om man till och med väljer att driva dubbla nät? En öppen för alla som behöver och en sluten för att säkra den egna nätverket? Skulle en sådan beteende tolkas negativt?
Som sagt öppna nät väcker många frågor och förvirringen är stor. Dessutom utnyttjas förvirringen av flera intressenter för att driva deras åsikter som om de vore sanning. Ett exempel finns hos Cybernormer som kommenterar en intervju med Pontén:
Argumentationen är minst sagt underlig. Pontén vill ge sken av att man i Sverige har ett regelverk där innehavaren av en uppkoppling ansvarar för aktiviteter som andra företar sig i det att de lånar uppkopplingen. Samtidigt pekar han på att det visserligen inte finns rättsligt stöd för att fälla någon (döma till skadestånd) i domstol om det inte kan bevisas att det är de själva som begått exempelvis ett upphovsrättsintrång, men att man trots det kan bli föremål för olika obehagliga ingripanden från polisen. Slutsatsen är att man inte skall låna ut sin internet-uppkoppling eftersom man då riskerar att under “lång tid” utsättas för att “sånt här ska hända”. Jag skulle vilja höra Pontén beskriva vilken typ av rättslig styrning vi har att göra med här?
Kalle på Cyberlaw har skrivit en post och antytt att Hovrätten skulle kunna tänka sig att acceptera öppet nät försvar.
Solen skiner ute och jag sitter inne och läser vad Lisa Irenius skriver i DN om nätberoende. Hmm kanske bör ta testet själv. Som tur är så finns Internet Addiction Test (IAT) online!
Den teknologi som vi för in i våra liv förändrar naturligtvis våra liv. Idag är det svårt att säga något annat än en mycket stor grupp i samhället (alla?) är klart beroende av Internet och mobiltelefoner för att klara av sin kommunikation och social interaktion. Det handlar inte enbart om ändringar i kommunikationsmönster eller metoder – vår nya kommunikationsinfrastuktur formar och förändrar oss som individer och som samhälle. Fyra enkla exempel:
Allt detta är egentligen teknologiberoende som formar och förändrar oss. Naturligtvis säger vi alla att vi kan klara oss utan vår teknologi men varför skulle vi vilja försöka det? Vi har ju allt under kontroll inte är vi beroende.
Det finns vissa som väljer att inte befatta sig med teknologi. Allt från teknikfientliga ludditer till strategier för hantering av kommunikation. Det sistnämnda börjar till och med dyka upp som bantningstips i mainstream gammalmedia.
Fast den syggaste strategin återfinns hos Donald Knuth som skriver på hemsidan: Email (let’s drop the hyphen)
I have been a happy man ever since January 1, 1990, when I no longer had an email address. I’d used email since about 1975, and it seems to me that 15 years of email is plenty for one lifetime.
Email is a wonderful thing for people whose role in life is to be on top of things. But not for me; my role is to be on the bottom of things. What I do takes long hours of studying and uninterruptible concentration. I try to learn certain areas of computer science exhaustively; then I try to digest that knowledge into a form that is accessible to people who don’t have time for such study.
Att veta vad man ska ha sina verktyg till, att kontrollera dom utan att de kontrollerar dig, att styra teknologi utan att styras. Det är målet.
Den här texten kom med i personaltidningen GU Journalen (GU Journalen nr 5-08):
Jag har försökt öppna kontorsdörren med hemnyckeln, slagit nolla för att ringa ut när jag varit hemma och glömt mina pinkoder när jag dragit mitt kort. Jag är en teknisk missanpassad människa i ett överflöd av säkerhetsrutiner.
Det började ganska oskyldigt med en pin kod här och en port kod där. Sedan utvecklades arbetsplatserna lösenord till datorer, kort med pin kod för att komma in (och ut ibland), lösenord till några databaser och administrativa system. Mobiltelefonen ville ha en pin, extra kortet, bensinkortet och gymmet ville alla ha pin. Det började kännas ansträngande. Små lappar med listor av pin koder dök upp i plånboken men ersattes snabbt av falska nummer i mobilen fyndigt men knappast originellt skrivna baklänges.
Sedan smällde det till. Tillgång till Internet innebar lösenord till nätverket hemma, lösenord till alla onlinetjänster. Tacksamt lät jag min webbläsare komma ihåg mina identiteter och lösenord. Det positiva var att jag slapp komma ihåg allt själv men det negativa var att jag blev helt beroende av min egen dator. Att överföra information till en ny dator var krångligt och tidskrävande men att använda någon annans dator var en begränsad upplevelse.
Sedan läste jag ”Regler för användning av Göteborgs universitets IT-resurser” och insåg att jag inte hade en chans. Ni minns reglerna eller hur? All personal har undertecknat eller accepterat reglerna online. Reglerna är skrivna på ett logiskt och genomtänkt sätt. De är vettiga, nödvändiga och grundläggande från ett säkerhetsperspektiv men det känns inte riktigt som människan, och framförallt en människa med mitt begränsade minne, ligger i fokus.
Reglerna om lösenord känns som om den är skapad av tekniker för att plåga människor med dåligt minne. ”Ett lösenord skall vara konstruerat med minst 8 tecken som är blandade med versaler, gemener, siffror och något specialtecken…” Oftast blir lösenord helt omöjliga att enkelt komma ihåg och kan enbart präntas in i långtidsminnet genom mycket repetition. Som en extra säkerhet ingår tecken som inte finns på utländska tangentbord vilket gör en enkel mejlkoll från utlandet till en teknisk mardröm.
Dessutom fortsätter regelverket med att reta oss genom att påpeka att det omöjliga lösenordet bör bytas minst varannan månad, att vi måste logga in i dator om vi varit inaktiva i max 20 minuter samt att kontot skall låsas efter tre misslyckade försök.
Hur skall vi människor utan minne göra i teknikens värld? Människan anpassar, böjer och fuskar sig runt teknikens rigida regelverk för att överleva. Därför kommer jag att inte längre se en lösenord på en post-it lapp som ett tecken på bristande minne utan snarare ett tecken på mänsklighet.
Panorama Theme by 
Themocracy
