Comments Off

By Mathias Klang, January 2, 2012 9:57 am

Ljudböcker är fantastiska. Ett tips för att hitta något att fylla mp3 spelaren med är att titta på de gratisljudböcker på http://librivox.org/

Ljudböckerna på LibriVox är äldre böcker som inte längre omfattas av upphovsrätten. De är klassiker, men man kan tröttna på sådant. Därför var det intressant att se nya listor från Open Culture med ljudböcker som kundevara intressanta. Dels sådana som inte längre omfattades av upphovsrätten och även flera böcker som – eftersom de har getts ut på Creative Commons licens – spelats in och nu finns tillgängliga online. Här finns listan för skönlitteratur och för fakta.

För mig är ljudböcker det perfekta underhållning att ha med sig på ett långtråkigt träningspass. Med tanke på nyårslöftet har jag förberett mig för de kommande träningspassen med att ladda ner alla sex volymer av Edward Gibbons The History of the Decline and Fall of the Roman Empire.

Comments (7)

By Mathias Klang, September 13, 2011 8:50 am

Ett av de mer outgrundliga delarna i upphovsrättslagen gäller rätten – eller begränsningarna – i att ta sprida bilder på konstverk som finns utomhus. Det går helt fint att fotografera konstverk, statyer, skulpturer som är “stadigvarande placerade utomhus”, det vill säga på gator, i parker och på torg.

Men begränsningen uppstår när man ska sprida bilderna efteråt. De får publiceras i en tryckt publikation, men inte läggas ut på internet. I en pdf skriver BUS

Utomhuskonst

En skulptur som är placerad i offentlig miljö får fritt avbildas på vykort, affischer, i tidningar och annat tryckt material. På internet gäller däremot inte samma generösa regel, när det gäller utomhuskonst på internet måste du ha tillstånd.

- Internetbegränsningen gäller endast konst och inte byggnader (se Katarina Renman Claesson, Kort om upphovsrätt, upplaga 2 , nov. 2005 sid 25)

Återigen ser vi hur svårbegripligt upphovsrätten är i relation till den digitala verkligheten. Enskilda individer trycker sällan upp böcker eller vykort men kan ganska ofta ladda upp sina digitala bilder online.

I vissa förarbeten till lagen finns diskussioner om konstverket är fokus på bilden eller om det är en bild där konstverket råkar vara med på en hörn – men sådana diskussioner kommer knappast göra saker tydliga för allmänheten.

Det känns fortfarande som om lagstiftaren inte har orkat förstå att det har skett en monumental förändring i hur allmänheten tar och sprider bilder idag. Eller har jag missat något?

snow workers by wrote CC BY

Är snögubbar stadigvarande? All material försvinner. Metal försvinner långsammare än snö…

Comments (1)

By Mathias Klang, August 27, 2011 10:49 am

Eftersom jag inte uppdaterade bloggen menade jag att det var på dags att lägga ner (läs mer här). Men planer funkar inte alltid som man tänkt och när jag idag läste Arklands Mardröm så ville jag göra mer än Tweeta om det. Digitalisering och tillgänglighet av kulturföremål är ett av de viktigaste kulturfrågorna som berör allt från bevarande, tillgänglighet, zeitgeist, egendom, folklighet, capitalism, girighet, öppenhet & kulturimperialism.

Därför återpublicerar jag hela Arklands post – fler bör läsa:

by  Luciana Christante

I natt hade jag en riktigt läskig mardröm. I drömmen satt jag med morgonkaffet och morgontidningen och fann följande upprop på kultursidan:

Kära alla!

Alla vi som jobbar på kulturarvsinstitutionerna brinner verkligen för att  digitalisera våra samlingar. Tro inget annat!

Vi vill verkligen att kulturarvet ska bli mer tillgängligt och användbart.  Vi vill ju bli omtyckta för det vi gör. Vi vill bli uppskattade för vår bildning och kunskap. Vi vill visa hur stolta vi är över våra samlingar. Vi vill gärna locka Er att komma och hälsa på oss här på vår institution, se våra utställningar. Vi vill att fler ska komma till våra forskarrum och riktigt tok-beforska vårt material. Därför är det viktigt att våra samlingar finns på World Wide Webb så att Du vet vad vi har att erbjuda just Dig.

Men allt detta är inte möjligt om vi inte får mer pengar. Och vi behöver mycket mer pengar.

Varför, kan man då undra? Jo, kulturarvsinstitutionerna saknar idag helt medel för att digitalisera. Om vi inte får ökade anslag kommer vi inte kunna bevara och tillgängliggöra de kulturskatter som idag ligger instängda i våra magasin.

För vi vill verkligen att fler ska komma hit och ta del av våra samlingar. Det spelar ingen roll om Du är forskare, intresserad allmänhet, turist, skolbarn eller forskare – ja, vi vill att alla ska komma hit! Det är ju därför vi finns!

Så kära alla:  Om vi får massor av pengar – typ lika mycket som det kostar att bygga 4 km motorväg – per år, under 20 år -   lovar vi följande:

• Allt digitalt material kommer att lagras på så många olika system, tekniska lösningar och standards som möjligt.

• Allt material kommer enbart att tillgängliggöras på respektive institutions egenutvecklade webbplats. Vi kommer aldrig att lägga ut vårt material på de stora globala webbplatserna, man vet ju inte hur länge de finns kvar.

• Allt material kommer att presenteras på institutionsunika lösningar – mångfald är viktigt.

• Vi kommer att formulera användningsvilkor för användning av vårt material som eventuellt kommer att vara så motsägelsefull och fylld med förbehåll att Du måste kontakta oss så att vi genom ett trevligt samtal kan förklara villkoren. (Kan Du inte komma till oss, går det bra att kontakta oss via vårt skräddarsydda webbformulär. Saknar du data och internetmodem, går det bra att ringa, faxa eller eposta).

• Allt digitaliserat material – oberoende av vad lagen om upphovsrätt säger – kommer vi hävda full upphovsrätt på.

• Vi kommer att kräva att du noga redogör för hur Du tänkt använda vår information. (Använd vårt unika webbformulär eller pappersblankett som Du rekvirerar från respektive institution). Vi förbehåller oss rätten att förbjuda Dig från användning av vår information.

• Vi kommer att be Dig om hjälp att förbättra information i våra system. Du får naturligtvis inte ersättning för det.

• Vi kommer att avkräva Dig betalning i de fall Du avser att använda informationen på nåt annat sätt än att titta på den. Vi kommer att kontakta upphovsrättsjuridisk expertis för stämning om så skulle ske.

• Vi tillämpar differentierad prissättning. Har Du gott om pengar och tänker tjäna pengar på vårt materal kan Du få betala 10 000-tals kronor.  Är du fattig och exempelvis ska göra ett skolarbete kan du få materialet helt gratis. Hembygdsföreningar kan i vissa fall komma att få erlägga en årlig avgift på 50 – 1300 kronor per objekt och år. Vi gillar mångfald!

• En del av det digitala materialet kommer Du bara att få se smakprov på. För att se hela den digitala posten kommer Du att behöva köpa ett abbonemang. Skälet till det är att det är dyrt att bygga betalsajter. Vi vet, i har byggt många).

• Vi kommer bara att digitalisera sånt som vi själva tycker är viktigt och det som de vi känner efterfrågar (typ forskare).

• Kommersiella verksamheter göre sig icke besvär att överhuvudtaget tänka tanken att använda vår information för att tjäna pengar på. All kommersiell användning kommer att polisanmälas.

• Vi kommer genom att bedriva egen handelsverksamhet göra vårt yttersta för att täcka de kostnader som det medför att bedriva just denna handel. Betalsystem och kompetent personal som sköter dessa är inte gratis, ska gudarna veta.

• Och slutligen: Vi kommer att fortsatta anstränga oss att hävda våra respektive unika institutionella behov. Tack vare det så får Du en rik och spännande upplevelse, på Din jakt efter vårt gemensamma, digitala kulturarv.

Tänk skattjakt, när Du ska hitta fram till oss! Happy hunting!

Så kära alla ni där ute i samhället: hjälp oss att få ökade anslag! Vi lovar att utnyttja dem på allra bästa sätt!

Jäkla tur att det bara var en mardröm! Har du haft liknande mardrömmar?

Mer verklighetsanknuten diskussion kring dessa frågor finns här, här och här.

Comments (6)

By Mathias Klang, December 4, 2010 9:53 am

Egentligen är jag trött på att världen blir chockerad över kabelgate. Är det någon som egentligen blir chockerad över sanningen att politik på internationell nivå handlar om en byteshandel och småaktig skvallrande? Politiker som blir upprörda över de läkta informationen har svårt att bevisa reell skada utan vad det handlar om är att skitiga affärer kommer till ytan och dåliga överenskommelser blir tillintetgjorda… Och ingen diplomat har rena händer.

En fantatisk exempel på detta är när Wikileaks cabelgate avslöjar det som många misstänkte att US står bakom skrivandet av spaniens nya skärpta upphovsrättslagstiftning. Frågan är nu om den spanska lagen kommer rösta igenom nu när det är så tydligt att någon annan stat har gjort deras hemläxa.

Annars har jag svårt med Wikileaks. Jag störs att en sådan god idé drivs av en maktfullkomlig människa som har så stor behov av att medialiseras. Projektet Wikileaks skadas av att Assange är den han är. Wikileaks går över gränsen när Assange lägger sig i politiken genom att mena att Clinton bör avgå – det kanske hon borde och det har Assange rätt att tänka – men han skadar bara Wikileaks projektet.

Sedan hela hans personliga beteende och martyrskapet som han försöker skapa orkar jag inte ens kommentera. Om det är någon som borde avgå så är det kanske Assange – för Wikileaks skull.

Comments (3)

By Mathias Klang, November 26, 2010 8:02 pm

Fick tillfälle att skriva ett inlägg till DN debatt om hur upphovsrätten behöver förändras. Slutklämmen

Vägen framåt är att blicka bakåt. Genom sänkta skyddstider och ökade möjligheter till privat kopiering, bearbetning och spridning kommer vi att uppleva en kulturexplosion som finns inbyggd i teknikens och människans potential. I stället för att tillhandahålla konstgjord andning för dödssjuka affärsmodeller skulle detta tvinga fram innovativa, marknadseffektiva lösningar.

Comments (6)

By Mathias Klang, November 13, 2010 12:42 pm

Kan man göra sig skyldig till upphovsrättsintrång när man länkar till material på webben?

I veckan avslutades Canal Plus eller streamingfallet som handlade om en man som samlade länkar på sin hemsida som ledde den som klickade vidare till

”…den nätadress som gav tillgång till den streaminglänk som innehöll sändningarna av ishockeymatcherna och att sändningarna omedelbart blev tillgängliga och kunde ses på besökarens egen dator.” (från domslutet)

Alltså han länkade till en sida där länkar till matcher fanns.

Mycket utrymme i domslutet ägnas till diskussionen om upphovsrätt skall gälla på hockeymatcher Tingsrätten skriver:

“En förutsättning för att ett verk ska föreligga i upphovsrättslagens mening är att det är resultatet av en individuell andligt skapande verksamhet. Verket ska uppvisa självständighet och originalitet. Några egentliga kvalitativa eller kvantitativa krav ställs inte. Även ett helt okomplicerat verk får upphovsrättsligt skydd, om det är tillräckligt originellt.” (från domslutet)

Om glömmer bort för en stund att det är omöjligt att bedöma originalitet utan kvalitativa eller kvantitativa krav så fortsätter domslutet med en långt utdrag från experten Jan Rosén som menar att kombinationen av saker som kameraklipp och vinklar skapar ett verk (Marianne Levin är oenig)

Jag kan på sätt och vis köpa argumentet att inspelningen av hockeymatcher har upphovsrättsligt skydd dock skulle jag vilja veta mer om inspelningen är en inspelning och har fixerats i ett medium eftersom utan en sådan fixering är det enbart en revy av verklighet för att skyddas måste urvalet fixeras.

När Tingsrätten sedan kommer fram till att de följer Jan Roséns linje verkar de helt släppa all intresse i vidare utredning. Det som saknas i domslutet är en utredning kring länkar som länkar till sidor med andra länkar som leder till streamade matcher.

Genom att fixera på upphovsrätt och släppa det tekniskt komplicerade länkande skapas en illusion av enkelhet i handlandet. Upphovsrätten är praktiskt eftersom den inte kräver av upphovsrättsinnehavaren att skydda sig (oavsett vad de vet om verkligheten). Den kräver inte heller någon större bakgrund till varför den som kränker handlar som han gör. Genom streamingfallet ser vi åter igen hur upphovsrätten skall töjas ut för att reglera onlinebeteende som vi inte ”tycker om”.

Ossi Carp (@ossicarp) har skrivit en mycket bra artikel i DN som utreder bakgrunden och presenterar experternas (Jan Rosén och Marianne Levin) åsikter om fallet.

Problemet är de konsekvenser som uppstår från en sådan domslut. Om man följer deras logik så är man skyldig till upphovsrättsintrång om man:

1. länkar till material som man vet är skyddade av upphovsrätt
2. länkar till The Pirate Bay där upphovsrättsskyddat material kan förekomma
3. länkar överhuvudtaget utan tillstånd

En konsekvent tillämämpning av Tingsrättens logik innebär att Webbanvändning är olagligt och obrukbar eftersom man inte kan klicka eller skapa länkar utan att be om lov först.

Canal Plus borde skickats hem. Det oönskade beteendet kunde lösas genom andra strategier. Enkla lösenord kunde användas och regleras genom avtal – då hade spridande av länkar varit dataintrång vilket enligt min mening had följt en bättre logik och inte kastat upp dessa skrattretande resultat. Det hade till och med varit möjligt att tillämpa dataintrång utan lösenord och avtal men då hade det varit svårare att bevisa skulden.

Och här ligger problemet. Upphovsrätten är en elegant skapelse från en annan tid. Den som skapade något blev ägare (rättighetsinnehavare) utan krångel och kunde söka skydd utan problem. Men det är just dess elegans och enkelhet som gör den sårbar för missbruk – som detta fall bevisar. Och missbrukets konsekvenser blir en Kafkaliknande korruption av upphovsrättens ideal.

Detta syns inte minst i det att Tingsrätten öppnar sitt domslut med “Upphovsrättslagen ger upphovsrätt till den som skapar litterära och konstnärliga verk.” och utan problem diskuterar inspelningar av sport! Utan att ens erkänna den mentala akrobatik som skulle krävas för att få sportinspelning till att bli litteratur eller konst.

Upphovsrätten har blivit en slasktratt som pga av dess enkelhet hålls gisslan och används till allt. Dess logik försvinner och den blir trasigare och trasigare. Bara väl skolade jurister kan mena (utan cynism eller skrattanfall) att den fungerar så som den var tänkt och streamingmålet är ytterligare bevis på detta.

Urval av tidigare diskussioner kring länkars legalitet:

En av de tidigaste diskussionerna kring internetlänkar och upphovsrätt kom 1996 i samband med Shetland Times v. Shetland News fallet där handlade det om en nättidning som länkade in skrifter från en annan tidning och presenterade texterna som sina egna. I sin utredning över fallet skrev James P. Connolly & Scott Cameron artikeln Fair Dealing in Webbed Links of Shetland Yarns Shetlandfallet avslutades med en överenskommelse mellan parterna.

1997 kom Ticketmaster v. Microsoft där parterna kom överens i en så kallad djuplänkning dispyt: ”Ticketmaster Corp. has settled its closely-watched lawsuit against the Microsoft Corp., the chief executive of Ticketmaster Online-CitySearch said Thursday, with the ticketing giant prevailing in the dispute over whether one Web site can freely link to pages deep within another site.” New York Times.

I Sverige fick vi MP3-fallet (2000) där Högsta Domstolen slog fast att länka kan vara olagligt tillgänggörande. Läs Daniel Westmans (@netlawswe) referat av rättsfallet.

År 2000 kom Ticketmaster v. Tickets.com beslutet som menade att länkar inte innebar upphovsrättsintrång eftersom det inte handlade om kopiering. New York Times: Legality of “Deep Linking” Remains Deeply Complicated.

Det tyska fallet Stepstone v. Ofir (2001) där domstolen menade att Ofir kränkte Stepstone databas rättigheter när de länkande in till jobbannonser som låg där fallet läs resultatet här.

Comments Off

By Mathias Klang, September 27, 2010 4:05 pm

Olav Torvund skriver en intressant kommentar (Vil du betale $25.000 for budskapet om gratis?) på artikeln The cost of free i The Guardian. Artikeln i The Guardian handlar om hur mycket föreläsningsarvode Cory Doctorow ($25.000 + förstaklassbiljett), Chris Anderson ($40-50.000) & Seth Godin ($150.000) kräver för att komma och presentera sitt material. Grundidén för artikeln är att dessa arvoden skulle vara en form av hyckleri eftersom dessa män pratar om hur viktigt det är att dela sitt material gratis. Dvs En grupp män tar otroligt bra betalt för att säga gratis är gott/lönsamt/viktigt.

Nu är det viktigt att poängtera att Olavs kritik inte begränsar sig till gratisförespråkarna:

Jeg har ikke noen problemer med at folk tar seg godt betalt når noen er villige til å betale. Jeg har større motvilje mot kommersielle kurs- og konferansearrangører som tror det er en slik stor ære å få lov til å snakke på deres rådyre arrangementer at de forventer at folk stiller opp gratis.

men han är irriterad (?) eller missnöjd på hur vi höjer upp undantagen till regel och använder det som en motivation argumentera för upphovsrättens avskaffande eller förändring:

Problemet er at folk tror at de dyre gratispredikanters evangelium passer for alle, og at man bruker det som en legitimering av eget tyveri. At noen kan ha kommersiell suksess med å gi bort opphavsrettslig vernede verk betyr ikke at alle kan satse på dette, og er ikke noe argument for å svekke eller oppheve opphavsretten.

Först vill jag påpeka att det är många som inte tar ut höga föreläsningsarvoden och samtidigt förespråkar nyttan av gratis: Lawrence Lessig, James Boyle, Richard Stallman, eller varför inte artikeln i söndags av Pamela Samuelsson som skriver Copyright law needs a digital-age upgrade (26 sept 2010). Många av deras föreläsningar ges utan kostnad för åhöraren.

Det som Olav störs av är det som han kallar  “razor blade selling” dvs att man ger bort den billiga hyvel för att tvinga folk att köpa hyvlar till överpris. Jag delar Olavs irritation över detta och rakar mig numer med Mercur 34C. Men det som Olav missar är att definiera vad som är rakbladet och vad som är hyveln. Att ge bort sina texter, musik eller programvara är inte en marknadsföringsknep där man tvingar in kunden till  ett livslångt beroendeförhållande. Självklart ökar upphovsmannen sin synlighet och det fungerar som marknadsföring men för de flesta är inte detta anledningen till att de producerar och ger bort sitt material.

Det finns millioner med Creative Commons licensierade bilder som delas gratis på Flickr & själv har jag en lista (med forskningsorienterade) CC licensierade böcker. Detta är bara en minimal del av utbudet som inkluderar musik på Jamendo, hela Wikipedia och mycket mycket mer som är gratis utan att primärt vara marknadsföringsmaterial.

Min egen produktion är till stor del gratis att hämta. Det finns filmer, OH bilder & texter som alla kan läsa utan kostnad. Om folk laddar ner materialet förminskar inte mitt material. Men om jag ska ta en del av min tid så förlorar jag en tidsbegränsad resurs och därför tar jag betalt. Det handlar inte om rakblad eller rakhyvlar det handlar om varor som ekonomer beskriver som rivalrous eller non-rivalrous.

Varor som är rivalrous är sådana där en konsuments användning förhindrar andra konsumenters användning. Min tid är rivalrous – om jag åker till Stockholm och föreläser så kan jag inte göra annat den dagen (6-7 timmars restid, 2 timmars föreläsning & spilltid gör att 14 timmar försvinner lätt). Mina filer, filmer & ljudupptagning är dock non-rivalrous och därför kan jag ge bort dom gratis. Detta är ingen paradox, inget hyckleri, ingen marknadsföringsknep det handlar om att dela med sig för att det är trevligt och för att delta i en kommunikation kring ämnen jag finner viktiga.

Nu är det så att Olav vet detta och skriver att upphovsrätten bygger på fri vilja. Upphovsmannen väljer att sprida sitt material och vilka villkor som gäller. Upphovsmannen väljer själv sin egen affärsmodell – Olav skriver “Opphavsretten kjerne er at det er opphavsmannen som velger forretningsmodell.”

Och ingen ska ha rätt att bryta detta och tvinga andra till en viss modell (om en sådan ska vara gratis eller inte) – och det är kanske här Olav och jag skiljer på oss. Jag menar på att dagens system är tvingande genom sin kommersiella defaultposition: Genom att inte tänka låses vår kulturella produktion in i en överdriven lång skyddstid och ger makt till andra än upphovsmannen. Barn och barnbarn kommer med meningar och försöker kommersialisera på det dom inte har producerat. Ibland har vi till och med tappat bort upphovsmannen och drabbas av herrelösa verk.

Jag vill inte tvinga folk att ge bort allt de skapar gratis men jag vill kunna förändra upphovsrätten så att den inte skapar ett hinder för andra att njuta av den kultur som skapas. Och ja! den digitala verkligheten är annorlunda och kräver att vi anpassar en lag grundad i en analog teknik till dagens verklighet. Detta är enbart chockerande till de som vill behålla en lagstiftning som gynnar en liten smal elit av lyckade kulturskapare och tvingar stora mängder att tro att så länge de låser in allt, och ger bort sina rättigheter till organisationer så kan de också uppnå rikedom och ta hutlöst betalt för sina föredrag.

Elitism och överdåd – oavsett om det kommer från de som förespråkar gratis- eller betalmodellen – är alltid osmakligt.

Comments Off

By Mathias Klang, September 3, 2010 9:43 am

I en artikel som visar en annan dimension på upphovsrätt skriver Svenska Dagbladet om polisens skodatabas. Databasen innehåller bilder på skor -  Enligt polisen har man i dag 2 500 skomodeller i sin databas – och används för att identifiera olika fotavtryck som hittas vid brottsplatser.

“Bilderna har polisen fått tillstånd att ladda ned från skotillverkarnas egna webbplatser”, skriver polisen på sin hemsida. Men det stämmer alltså inte…

– Vi har tankat ner bilder från internet och gjort kopior på dem, för att sedan lägga dem i vår databas, säger l Christer Widemalm, chef för det forensiska analysteamet, FA, som ligger bakom prototypen till skodatabasen.

Eftersom nedladdning har skett utan tillstånd innebär det att bilderna kränker upphovsmännens rättigheter. Men det finns lite tolkningsutrymme:

Polisen stöder sig på 2 kap. 26 b § i upphovsrätten för litterära och konstnärliga verk : “Upphovsrätten hindrar inte att ett verk används i rättsvårdens eller den allmänna säkerhetens intresse” – samtidigt verkar det som att professor Rosén inte håller med tillämpningen i detta fall:

Enligt Rosén finns det undantag från upphovsrätten, till exempel om polisen kan hävda att det är utredningsmaterial.

– Men så är det ju inte i det här fallet… Polisen måste ha tillstånd även om det inte handlar om en offentlig användning av bilderna. Det sker ju en exemplarkopiering och lagring i en databas.

bild: the old chucks av ★keaggy.com (CC by nc sa)

Comments Off

By Mathias Klang, August 6, 2010 10:02 am

Upphovsrätten är en märklig sak. Den moderna lagstiftningen är 300 år gammal och kom till för att skydda författare. Men det var ett alltför intressant verktyg att inte använda på flera områden.

Allt oftare dyker det upp märkliga försök (ibland lyckade) att tillämpa upphovsrätt och andra immaterialrätt (patenträtten, varumärkesskydd mm) på platser som den inte var tänkt. Det är lite grann som att försöka använda fel verktyg för att åstadkomma jobbet. Ibland kan det gå – men det blir inte bra. Ofta misslyckas man rejält och förstör mer än man skapar. Alla som har försökt skruva in en skruv med en kniv vet vad jag menar.

I januari skrev jag om konflikten mellan Starbucks & Mexico över Aztekernas kulturarv. Mexikanska staten menar att de har “äganderätt” över kultursymbolerna och de kan inte användas hur som helst. I vart fall utan att betala för användandet.

Thailand försöker nu att använda en form av anpassad immaterialrätt för att skydda 25 olika former av “traditional arts, wisdom and folklore” bland annat kampsporten Muay Thai. Techdirt skriver att den här typen av tänkande håller på att bre ut sig och flera länder försöker skydda “sina” kulturella yttringar. Till exempel Lebanons försök att skydda hummus, Malaysias försök att “skydda” maträtter som tex Nasi Lamak och Kenyas försök att “skydda” en traditionell väska. Som Techdirt skriver:

Of course, none of these are really “copyrights” in the traditional sense. They’re all attempts to use the basic bastardized concept of intellectual property to try to control a piece of cultural heritage.

Naturligtvis innehåller “ägandet” av immateriella ting många positiva fördelar men det är även viktigt att påpeka det immateriella ägandets negativa sidor. En sådan sida är att när ett skyddssystem skapas finns en uppfattning att verktyget kan (och skall?) användas för att skydda saker som inte var tänkta. I flera fall kan det vara en skydd som införs med goda intentioner men resultatet blir en märklig och obegriplig värld.

Det finns ett ordspråk som handlar om att man löser problem utifrån de verktyg man har, även om det är helt uppenbart fel. Jag fick lära mig att det var en gammal japansk ordspråk – Om man har en hammare ser alla problem ut som spikar. Wikitionary härleder till det till Abraham H. Maslow i hans bok Toward a Psychology of Being (1962)

I suppose it is tempting, if the only tool you have is a hammer, to treat everything as if it were a nail.

Fast det kanske är mer som Socker-Conny sa: “Med ett schysst järnrör slår man världen med häpnad”

Comments Off

By Mathias Klang, July 22, 2010 4:24 pm

Ett intressant gräl om och på twitter bland engelska komiker förnyar mitt intresse i frågan om twitter meddelanden är skyddade av upphovsrätt.

Grälet i korthet handlar om en engelsk komiker som anklagas för att “stjäla” andra komikers skämt och lansera dom som sina egna. Mycket av fokus i artikeln”Has Keith Chegwin been stealing comedians’ jokes on Twitter? The standup community’s displeasure at Cheggers recycling gags online shows how comedy’s rulebook has changed handlar om komiker “community” indignation och upprördhet mot Chegwins brott mot etikettreglerna.

Juridikprofessorn och bloggaren PanGloss (Lilian Edwards) analyserar grälet ur ett upphovsrättsligt perspektiv och inleder med att diskutera den kända Exxonfallet (Exxon Corp. v. Exxon Insurance Consultants International Ltd [1982] Ch. 119) där engelska domstolen kom fram till att upphovsrätten inte skyddar alltför korta litterära verk. Hon medger dock att 140 tecken kanske inte är alltför kort och kanske är skyddsbart och här nämner hon en citat från ett äldre rättsfall (University of London Press Ltd. v University Tutorial Press Ltd. [1916] 2 Ch. 601) som kan vara vägledande:

what is worth copying is prima facie worth protecting.

Intressant inställning – mycket nationalekonomiskt! I svensk rätt hänger en del av skyddsbarheten på om verket har verkshöjd. In juni skrev jag inlägget Finns verkshöjd? där jag började med wikipedias beskrivning av verkshöjd

“…Verkshöjd är ett mått på ett verks originalitet, individualitet och dess självständighet.”

För att sedan prata om fallet i 2004 där Universal Music Publishing AB och Peter Lundblad stämde Silja Line eftersom de hade använt texten “Ta dig till havet, vi gör dig till kung” i sin marknadsföring. Min slutsats var att verkshöjdsdiskussionen saknar betydelse eftersom jurister stämmer och låter domstolen oroa sig över finlir som eventuell verkshöjd. Vi lever i ett samhälle där “what is worth copying is prima facie worth protecting”.

Problemet är att citatet kommer från en rättsfall från 1916. Det kanske stämde på den tiden eftersom kopior var svåra och kostsamma. Dessutom jagade inte jurister mindre omskrivningar.

Men hur är det med twitter. Med tanke på att verkshöjd blir teoretiskt och Silja Line domen bör det vara helt självklart att tweets på 140 tecken omfattas av upphovsrätten. Men spelar detta någon egentlig roll?

Ibland förekommer frågor och kommentarer på twitter att man inte får kopiera eller re-tweeta utan tillstånd eftersom det handlar om upphovsrättsligt skyddade verk. Oftast tolkas dessa budskap som de skämt de är och meddelande skickas vidare som en mindre och mindre rolig viral skämt. Även om en tweet omfattas av upphovsrätt så finns även citaträtten inskriven i upphovsrättslagen och alla får citera ”i den omfattning som motiveras med ändamålet” (§22).

Att re-tweeta utan lov måste – inom ramen för twitter – anses som ett lagligt godkänd citat. Dessutom förekommer upphovsmannens användarnamn i ett RT så det skall inte ses som en kränkning av upphovsmannens ideella rättigheter. Att hela “verk” (jag ogillar att kalla en tweet för ett verk) citeras är inte omfattningen som bör vara under diskussion. Kommunikation är poängen och alla som försökt minska ner ett budskap till under 140 tecken vet att det är svårt att skriva kort.

Sedan är det intressant att diskutera citat på twitter ur ett annat perspektiv. Användare som ger sig ut på twitter bör inse att en av dess viktigaste funktioner är just förmågan till RT. Ett av twitters viktigaste funktioner är att budskap skickas vidare – helst oavkortade som direkta citat. Det är dessutom ren marknadsföring för upphovsmannen. Vill man teoretisera kring detta kan man prata om att twitters sociala funktion innebär en underförstått licens åt alla att skicka budskapet vidare utan lov. Lika mycket som webben är en samling länkar och allt vi gör online handlar om kopiering (utan att be om lov först) är twitter en enorm diskussion där budskap kopieras och skickas vidare.

Men vad händer om budskap skickas vidare utan att uppge upphovsmannen? Eller om budskap skickas vidare på ett sätt som får det att se ut som om sändaren är upphovsmannen. Enligt min tolkning av lagen och tekniken menar jag att detta är handlande som inte kan ses som upphovsrättsintrång. 140 tecken på twitter blir en giltig form av citat. Men detta innebär inte att det är socialt korrekt och lämpligt. Att skicka budskap som andra skapat utan att uppge upphovsmannen är en form av plagiering.

Och även om plagiering anses socialt fel (och straffbart inom vissa fall tex högskoleförordningen §10 vilseledande av examinator) är det inte straffbart som upphovsrättsintrång. Twitter som teknik bygger på ett samförstånd mellan användare och de användare som inte förstår detta får drabbas av sin okunskap.

Komikern Chegwin har begått ett socialt “brott” han har brutit mot sociala regler och detta kan straffa sig. Men något brott mot upphovsrätten är svårt att se.

—

För mer juridiska diskussioner kring upphovsrätt och stand-up komik se

Oliar & Sprigman There’s no free laugh (anymore): The emergence of intellectual property norms and the transformation of stand-up comedy & Intellectual Property Norms in Stand-Up Comedy

Comments (1)

By Mathias Klang, June 27, 2010 4:01 pm

Ett etablerat sätt att få människor att rösta igenom lagstiftning är att måla upp hot-bilder. Här är en fantastisk exempel på en kanadensisk minister som går till angrepp mot s.k. upphovsrättsexperter. Hör man på vad han säger låter det som om endast experter som håller med honom bör få tilltalas upphovsrättsexperter och förekomma i media och online.

Underhållande och skrämmande. En kul citat:

Those people out there who try to pretend that they are copyright experts and they want to amend copyright in a meaningful way, don’t be fooled by some of these people. They don’t believe in any copyright.  They don’t believe in individuals’ right to protect their own creations.

Michael Geist, som är en av dessa falska experter (enligt Ministern), skriver om Ministerns tal samt lägger ut hela texten på hans blog i ett inlägg titulerad James Moore’s Attack on Fair Copyright. Geist är upphovsrättsjurist och tror på upphovsrätt men är inte övertygad över ACTA fördraget eller det sätt som fördraget har arbetats fram.

Comments (4)

By Mathias Klang, June 27, 2010 11:22 am

Tor från Upphovsträtan skickade mig tips om detta.

Amerikanska föreningen ASCAP (American Society of Composers, Authors and Publishers) har tydligen bestämt sig för att Creative Commons är skadligt för deras medlemmar.

Creative Commons är ett system där skapar kan välja att dela med sig av sina verk. Systemet är helt frivilligt och upphovsmannen ger inte bort några rättigheter. Märklig positionering från ASCAP som nu verkar till och med vilja bekämpa licenssystemet.

Techdirt skriver

Now it appears they’re stepping things up to stage two: they’ve sent around fundraising emails that specifically ask for money to fight Creative Commons, EFF and Public Knowledge. What’s amusing (but really sad) is that this proves that the rhetoric out of ASCAP about protecting “artists’ rights” is bunk. Creative Commons does nothing whatsoever to undermine artists’ rights. It merely offers them more options for how they choose to license their works. It’s the sort of thing that ASCAP and the rest of the music industry should embrace. In fact, when confronted, many of these organizations often make the point that they have no problem with Creative Commons, and they’re happy if artists choose to use CC licenses.

Det som är uppenbart är att ACAP känner sig hotade – och det kanske de är. Digital teknik, nätet och licenssystem har gjort flera människor till skapare av material som innan låg under deras kontrol. Idag finns mängder (millioner?!) fotografer, författare, musiker, filmskapare mm som frivilligt ger bort sitt material på olika sätt. Detta är inte en hot mot ASCAPs medlemmar men det är ett hot mot ASCAPs intäkter.

Det är ytterligare ett exempel på ett affärsmodell som kämpar för att behålla sin plats i samhället. Eftersom den är hotad av teknisk utveckling så kräver de att artficiella (oftast juridiska spärrar skapas).

Comments (12)

By Mathias Klang, June 19, 2010 2:08 pm

Sunt Förnuft – Kritiken här menar på att världen fungerar helt utan problem och sedan kommer licenser och skapar en oro och förvirring. Alltså licenserna behövs inte, de komplicerar en befintlig verklighet.

Gruppen som uttalar sig på detta sätt brukar vara de som vanligtvis tar vilka bilder de vill och använder till sina presentationer eller annan material. På ett sätt sympatiserar jag med deras hållning. Det var bättre förr när vi inte visste vad vi gjorde. Men nackdelen är att det vi gjorde var fel i upphovsrättslig mening.

Comments (1)

By Mathias Klang, June 15, 2010 10:46 pm

Är det en paradox? Men i en värld av informationsöverflöd är det alltid kul att hitta intressant läsning.

Därför är en rapport för Strategic Advisory Board for Intellectual Property Policy skriven av Christian Handke från Erasmus University i Rotterdam med rubriken The Economics of Copyright and Digitisation: A Report on the Literature and the Need for Further Research spännande redan från början.

En citat från sammanfattningen

This long-run perspective provides no comprehensive, general case for copyright, however. Because users include follow-up creators, copyright is not unequivocally beneficial to creators and excessive copyright protection could even diminish the supply of copyright works. Even if one were to disregard consumer interests – for example in some natural rights perspectives – an efficient copyright system still has to strike a balance between divergent interests.

Comments (6)

By Mathias Klang, June 15, 2010 1:09 pm

Verkshöjd är en central begrepp inom upphovsrätten – det handlar om en tröskel som skapandet måste klättra över för att uppnå den skydd som lagen ger. Efter verkshöjd erhåller upphovsman ensamrätt till sitt verk. Och inom upphovsrättslig utbildning behandlas begreppet på fullt allvar.

Men problemet är att juridiken inte är ett system som lever sitt eget liv (som vissa jurister verkar ibland tro). Juridiken måste inse att den är situerad i en kulturell komplex och därute i komplexiteten blir verkshöjd ett svår begrepp att utreda.

Wikipedia skriver

…Verkshöjd är ett mått på ett verks originalitet, individualitet och dess självständighet.

Verkshöjd innebär att ett verk inte ska ha kunnat framställas av någon annan, oberoende av den förre. Verkshöjden inbegriper inte idéerna, motivet eller innehållet i ett verk, utan dess unika form, uttryck och gestaltning.

Men vad händer när vi kommer ute i komplexiteten:

(via Cyberlaw) I 2004 stämde Universal Music Publishing AB och Peter Lundblad Silja Line eftersom de hade använt texten “Ta dig till havet, vi gör dig till kung” i sin marknadsföring. Universal och Lundblad menade att detta var en upphovsrättsligt intrång i låten “Ta mig till havet”. Naturligtvis anspelade Silja på låten och snyltade på någon annans arbete MEN det som Universal och Lundblad argumenterade var:

Melodititeln “Ta mig till havet” och textraden “ta mig till havet och gör mig till kung”, är väl genomarbetade verk som är individuellt särpräglade och självständiga dvs. originella. De är var för sig verk i upphovsrättslagens mening.

Det är sista meningen som är problematiskt eftersom det innebär att “Ta mig till havet och gör mig till kung” är ett verk i upphovsrättslagens mening och kan förhindra “Ta dig till havet, vi gör dig till kung”. När så korta meningar kan ha självständig verkshöjd kan upphovsrätten användas för att begränsa annan språklig användning. Hur skulle detta kunna användas i twitter-sammanhang?

Nästa exempel handlar om konstnären Dan Wolgers som fick en bötesstraff på 60 dagsböter à 40 kr från Tingsrätten. Wolgers signerade det oöppnade kuvertet med domen och sålde det för 20 000kr (Wikipedia). En vanlig oöppnad fönsterkuvert från en myndighet kan knappast var skyddad enligt upphovsrättslagens idé om verkshöjd – men samhället kan definiera det som konst och göra juridikens text betydelselös.

En sista exempel handlar om Duchamps pissoar (via The Guardian). Orginalet slängdes bort men Duchamp valde att skapa flera. Tre stycken “orginal” finns. Sedan finns 12 replika. Men nu har det kommit fram att det kan finnas flera:

But now another four have jumped out of the woodwork. Duchamp’s collaborator on the 1964 replicas, Arturo Schwarz, has revealed – with brilliant vagueness – that “three or four” others were made at the time of the edition, but, as they were flawed, they weren’t included and weren’t signed. However, they do still exist. He said, airily, that he gave a couple away.

Kan en osignerad pissoar vara konst?

Det som finns kvar är att inse att det finns ingen verkshöjd ute i den komplexa verkligheten. Juridikens abstrakta förklaringsmodell försvinner i konstens pragmatiska värld. Synd bara att vi försöker lära ut begrepp som saknar betydelse i verkligheten.