Olav Torvund skriver en intressant kommentar (Vil du betale $25.000 for budskapet om gratis?) på artikeln The cost of free i The Guardian. Artikeln i The Guardian handlar om hur mycket föreläsningsarvode Cory Doctorow ($25.000 + förstaklassbiljett), Chris Anderson ($40-50.000) & Seth Godin ($150.000) kräver för att komma och presentera sitt material. Grundidén för artikeln är att dessa arvoden skulle vara en form av hyckleri eftersom dessa män pratar om hur viktigt det är att dela sitt material gratis. Dvs En grupp män tar otroligt bra betalt för att säga gratis är gott/lönsamt/viktigt.
Nu är det viktigt att poängtera att Olavs kritik inte begränsar sig till gratisförespråkarna:
Jeg har ikke noen problemer med at folk tar seg godt betalt når noen er villige til å betale. Jeg har større motvilje mot kommersielle kurs- og konferansearrangører som tror det er en slik stor ære å få lov til å snakke på deres rådyre arrangementer at de forventer at folk stiller opp gratis.
men han är irriterad (?) eller missnöjd på hur vi höjer upp undantagen till regel och använder det som en motivation argumentera för upphovsrättens avskaffande eller förändring:
Problemet er at folk tror at de dyre gratispredikanters evangelium passer for alle, og at man bruker det som en legitimering av eget tyveri. At noen kan ha kommersiell suksess med å gi bort opphavsrettslig vernede verk betyr ikke at alle kan satse på dette, og er ikke noe argument for å svekke eller oppheve opphavsretten.
Först vill jag påpeka att det är många som inte tar ut höga föreläsningsarvoden och samtidigt förespråkar nyttan av gratis: Lawrence Lessig, James Boyle, Richard Stallman, eller varför inte artikeln i söndags av Pamela Samuelsson som skriver Copyright law needs a digital-age upgrade (26 sept 2010). Många av deras föreläsningar ges utan kostnad för åhöraren.
Det som Olav störs av är det som han kallar “razor blade selling” dvs att man ger bort den billiga hyvel för att tvinga folk att köpa hyvlar till överpris. Jag delar Olavs irritation över detta och rakar mig numer med Mercur 34C. Men det som Olav missar är att definiera vad som är rakbladet och vad som är hyveln. Att ge bort sina texter, musik eller programvara är inte en marknadsföringsknep där man tvingar in kunden till ett livslångt beroendeförhållande. Självklart ökar upphovsmannen sin synlighet och det fungerar som marknadsföring men för de flesta är inte detta anledningen till att de producerar och ger bort sitt material.
Det finns millioner med Creative Commons licensierade bilder som delas gratis på Flickr & själv har jag en lista (med forskningsorienterade) CC licensierade böcker. Detta är bara en minimal del av utbudet som inkluderar musik på Jamendo, hela Wikipedia och mycket mycket mer som är gratis utan att primärt vara marknadsföringsmaterial.
Min egen produktion är till stor del gratis att hämta. Det finns filmer, OH bilder & texter som alla kan läsa utan kostnad. Om folk laddar ner materialet förminskar inte mitt material. Men om jag ska ta en del av min tid så förlorar jag en tidsbegränsad resurs och därför tar jag betalt. Det handlar inte om rakblad eller rakhyvlar det handlar om varor som ekonomer beskriver som rivalrous eller non-rivalrous.
Varor som är rivalrous är sådana där en konsuments användning förhindrar andra konsumenters användning. Min tid är rivalrous – om jag åker till Stockholm och föreläser så kan jag inte göra annat den dagen (6-7 timmars restid, 2 timmars föreläsning & spilltid gör att 14 timmar försvinner lätt). Mina filer, filmer & ljudupptagning är dock non-rivalrous och därför kan jag ge bort dom gratis. Detta är ingen paradox, inget hyckleri, ingen marknadsföringsknep det handlar om att dela med sig för att det är trevligt och för att delta i en kommunikation kring ämnen jag finner viktiga.
Nu är det så att Olav vet detta och skriver att upphovsrätten bygger på fri vilja. Upphovsmannen väljer att sprida sitt material och vilka villkor som gäller. Upphovsmannen väljer själv sin egen affärsmodell – Olav skriver “Opphavsretten kjerne er at det er opphavsmannen som velger forretningsmodell.”
Och ingen ska ha rätt att bryta detta och tvinga andra till en viss modell (om en sådan ska vara gratis eller inte) – och det är kanske här Olav och jag skiljer på oss. Jag menar på att dagens system är tvingande genom sin kommersiella defaultposition: Genom att inte tänka låses vår kulturella produktion in i en överdriven lång skyddstid och ger makt till andra än upphovsmannen. Barn och barnbarn kommer med meningar och försöker kommersialisera på det dom inte har producerat. Ibland har vi till och med tappat bort upphovsmannen och drabbas av herrelösa verk.
Jag vill inte tvinga folk att ge bort allt de skapar gratis men jag vill kunna förändra upphovsrätten så att den inte skapar ett hinder för andra att njuta av den kultur som skapas. Och ja! den digitala verkligheten är annorlunda och kräver att vi anpassar en lag grundad i en analog teknik till dagens verklighet. Detta är enbart chockerande till de som vill behålla en lagstiftning som gynnar en liten smal elit av lyckade kulturskapare och tvingar stora mängder att tro att så länge de låser in allt, och ger bort sina rättigheter till organisationer så kan de också uppnå rikedom och ta hutlöst betalt för sina föredrag.
Elitism och överdåd – oavsett om det kommer från de som förespråkar gratis- eller betalmodellen – är alltid osmakligt.
Comments Off 
Themocracy