Meningslöst med digitalt allemansrätt
Allt började 9/3 med en upprop initierad av Mårtensson:
Grundstenarna är:
-Att fritt kunna ta del av material och förfoga över det för privat bruk på internet. Det är också allas rätt till information, kunskap bildning och interaktivitet.
-Att fritt kunna röra sig i det virtuella rummet, internet. Intellektuell och interaktiv rörelsefrihet.
-Att fritt kunna var och verka i det virtuella rummet, ha rätt till att inte ge sig tillkänna och att inte bli registrerad där av myndigheter när man vistas där
-Rätten att få brevhemligheten respekterad oberoende av om de utnyttjas elektronisk eller på papperVi kräver att Sverige Riksdag tar initiativ till att stift en lag som ger Sverige medborgare dessa rättigheter.
Snabbt hakade många på (Anna Troberg, Projo, Scaber, Organisk Intellektuell, erold, Jacob Dexe, datorfilosofi, Stefan Stenudd, Piratpartisten, Tommy K Johansson, otyg, Cornucopia, ). Närmast låg Pirat Partiet som menar att detta motsvarar deras politiska mål.
Men digital allemansrätt är ett meningslös ouppnåelig mål. Än värre är att ju högre vi ropar efter något som låter snyggt, bra med alla de positiva kopplingar som allemansrätten har ju lättare det är att glömma var hotet mot individens frihet online egentligen finns.
Redan 1996 skrev Barlow sin amerikanskinspirerade A Declaration of the Independence of Cyberspace som ifrågasätter regeringars makt att kontrollera det som sker online. Samma år kom Johnson & Post Law and Borders – The rise of law in Cyberspace som väckte liknande frågor.
Diskussioner fortsatte och sammanfattades i Lessigs bok The Code and other laws of cyberspace från 1999 som hävdade att beteende online styrs mer av programkod än av juridik.
Med sedan millennieskiftet har diskussionerna fördjupats. Vi har blivit medvetna om att de som kontrollerar kablarna har den egentliga makten över nätet. Visst händer det saker som inte kan kontrolleras direkt men relativt sätt innebär kontrollen över kablarna kontroll över användare.
Men på den här nivån fungerar idén med en digital allemansrätt. Och samtidigt återuppväcktes idén med digital allemansrätt tack vare Creative Commons tillväxt men likheten här ligger nästan enbart i namnet.
Problemet uppstår när man försöker analysera vem som kontrollerar kablarna och vår tillgång till dom.
Allt på nätet är ägd av någon annan. Vår möjlighet att komma åt nätet ägs och kontrolleras av privata aktörer inte staten. Internetleverantörer har inget intresse av att skydda mina rättigheter. Om de riskerar ansvar för mina handlingar så förlorar jag min uppkoppling direkt. Och vi har gått med på dessa regler när vi ingick avtalet med dom.
Allt (nästan) jag gör online (förutom att läsa andras material) kontrolleras av andra privata aktörer. Mina onlineplatser som facebook, Flickr, mina mailkonton, denna blog, twitter, librarything – och hela Google imperiet mm är alla stryda av dess ägare och jag har gått med på deras villkor när jag ingick deras avtal (utan att läsa dom).
Staten har ingen chans. En papperstiger som en lag om digital allemansrätt gör ingen nytta. I värsta fall invaggar den mig i en falsk känsla av trygghet att onlinevärlden är en behaglig svensk skog där jag har rätt att vistas utan represalier.
–
En liten uppdatering från Mårtensson & 700 har skrivit på uppropet.
