Imorse åkte jag upp till Stockholm med SJ. Inte ovanligt men en helt vanlig upplevelse. Och som vanligt när jag blir tillfrågad efter legitimation klagar jag om detta på twitter.
Det är fel att en uniformerad personal kräver att man behöva identifiera sig för att man ska åka tåg när man har en giltig biljett. Självklart är det inte olagligt men det är omoraliskt och en kränkning av min personliga integritet.
Jag har klagat om detta flera gånger innan och jag hade inte tänkt skriva mer om det här. Men jag kan inte låta bli att kommentera SJs svar på twitter. De skriver:
Vi har personliga biljetter för att öka våra resenärers trygghet.
Och länkar hit.
Att SJ kränker min integritet, ifrågasätter min ärlighet och behandlar mig (som är en kund) som en oärlig skit är en sak som jag måste stå ut med om jag ska åka tåg. Inte bra men det finns inga alternativ. Men akta er SJ om det kommer så byter vi och ni förlorar. Arrogans är dåligt för affärer.
Men nu lade SJ ytterligare en dimension på diskussionen. Dumhet. Av flertalet (har inte åkt med alla) tågbolag i Europa (kanske världen) så är det enbart SJ som finner det nödvändigt att kräva identifikationshandlingar av sina kunder/resenärer.
Jag tvingas stå ut med att ni behandlar mig som en oarlig skurk (kundvård?) men att ni tror att ni ska kunna argumentera utan att få motsvar där tar ni fel. Jag är inte tacksam för att ni behandlar mig illa. Det är ni som bolag som har fel – försök inte att övertyga mig med er fullkomligt patetiska argumentation att ni gör det för min skull. Sanningen kommer inte ifrån att man upprepar lögner tillräckligt ofta.
Nicklas Lundblad skriver om hur man ska hantera en växande inbox. Detta är inget nytt fenomen men jag håller med Nicklas att problemet blir inte bättre. Information overload i termer av saker som måste göras kan inte lösas genom filter (Clay Shirky har fel: It’s not information overload. It’s filter failure).
Nicklas skriver alltid intressant men det som jag tyckte var speciellt viktigt var hans idé om de sjunkande förhoppningarna:
De sjunkande förhoppningarna. I dag skickar vi epostbrev med en ganska hög förhoppning om svar, och vi känner oss litet förorättade om inget svar kommer. Men jag känner redan att jag justerat mina förväntningar ganska ordentligt. Om jag i dag skickar ett “kallt” brev till någon som inte känner mig, eller som har anledning att bry sig om just mina frågor, ja, då tror jag att chansen att få svar är runt 50%. Men den borde vara lägre, och jag kan se ett scenario där vi helt enkelt inte förväntar oss svar alls på sådana brev. Och nog vore det inte helt orimligt?
Instämmer helt men jag ser även att allt handlar om perspektiv. För de som inte upplever detta problem är det otroligt svårt att få de att inse (1) deras förväntningar är alldeles för höga, (2) deras krav är för höga, och kanske (3) de är inte relevanta i min värld.
Vi löser alla våra arbeten på olika sätt och alla uppgifter är inte lika roliga. Trots att jag har många kommunikationskanaler upplever jag inte att detta är problemet (något som jag tidigare trodde skulle vara mitt problem) men det är just översvämningen på den gamla stofilen epost som är tyngst (förresten hur många gånger har vi inte läst att epost är ute eller död?)
För min del är lösningen hamsterarbete. Att sitta under regelbundna tider och maniskt rensa inboxen. Det är ett tungt och slitsamt jobb som görs med full vetskap att som en hamster i ett hjul kommer jag ingenstans.
IDG rapporterar att Datainspektionen ska börja utreda om myndigheters användning av molntjänster kanske strider mot svensk lag.
Svenska kommuner har tagit några första steg mot att använda molntjänster som Google Apps, men satsningarna väcker oro. Nu inleder Datainspektionen en granskning mot två av dem.
Datainspektionen ska avgöra om företag och offentliga verksamheter som använder molntjänster bryter mot personuppgiftslagen, pul, och vilka krav som ställs utifrån lagen. Det gäller till exempel att användaren ser till att molnleverantörens säkerhetsåtgärder är tillräckliga för att skydda personuppgifterna. Först ut i granskningen är Salems kommun, som i november gick över från Microsofts Office och Exchange till Googles molntjänster för e-post och kontorsprogram, och Enköpings kommun, som bland annat använder synkroniseringstjänsten Dropbox.
Molntjänster har ansetts som det nya svarta och det har funnits otroligt lite kritisk analys i förhållande till juridik och moral. Företag och myndigheter har glatt hoppat in i molnet utan någon djupare riskanalys. Men det som är mest oroande är att myndigheter inte har tagit detta på allvar.
Anledningen till detta är att många uppfattar valet att gå till molnet som en teknisk beslut – enbart. Och därför ska det överlåtas till tekniker. Men vad spelar det för roll om tekniken är underbar om det strider mot lagen eller utsätter användare och medborgare för (icke-tekniska) risker. Jag har tidigare kritiserat detta i april 2010:
Redan tidigare har jag varit kritiskt till att min egen universitet (Göteborgs universitet) i 2008. Jag argumenterade i GU Journalen nr 2-09 …Utan vidare diskussion, utan djupare analyser av personrättsliga, offentligrättsliga, inköpsrättsliga, demokratiska och politiska konsekvenser fattades ett tekniskt beslut att sälja ut våra studenter…Anledningar till att välja Gmail som lösning var att det var kostnadsfritt samt att Linköpings universitet hade gjort det tidigare.
Och i maj 2009
Allt detta sker när vi nervärderar tekniska beslut till att enbart vara tekniska beslut och glömmer att all vår kommunikation är beroende av teknologi och alla förändringar i vår kommunikation påverkar vår demokratiska deltagande. Vilket leder oss tillbaka till utgångspunkten att reglering av teknologi är reglering av demokrati – och därför bör behandlas med den dignitet det förtjänar.
Och i min doktorsavhandling i 2006 Disruptive technology: effects of technology regulation on democracy
Comments (9) 
Themocracy