Du kan inte fejka dialog
Nej detta ska inte handla om “varför jag bloggar” eller twittrar eller nÃ¥gon annan form av navelskÃ¥dande som var otroligt populärt för nÃ¥gra Ã¥r sedan. Det finns naturligtvis fÃ¥ som använder med sociala medier som inte nÃ¥gon gÃ¥ng stannar upp och tänker – varför gör jag detta? Det är naturligtvis ganska lätt att ifrÃ¥gasätta sin deltagande när mÃ¥nga i ens omgivning ifragasätter vad man gör.
Ifrågasättandet är inte heller en åldersrelaterad inställning som man först skulle kunna tro. När en 18-åring i min omgivning fick reda på att jag bloggade kom frågan blixtsnabbt med en förvånad tonfall: Varför? Jag hade levt i tron att det fanns en ålderströskel men detta var en ung, trendig, uppkopplad kille.
IgÃ¥r var jag pÃ¥ dataföreningen och höll en lite workshop i sociala medier jag var för snabb i praktikan och insÃ¥g att det som var självklart krävde tid – även för tekniskt kunniga människor. Men hur var inget problem. Fast den Ã¥terkommande frÃ¥gan var varför. Varför ska jag/vi som individ, företag, förening hÃ¥lla pÃ¥ med detta? Varför kommentera pÃ¥ andras inlägg? Varför twittra, varför retweeta, varför, varför, varför…
Under deras frågor låg idén att jag som föreläsare, akademiker har ett medial behov men de som företagare (i verkligheten) saknar behovet att vara mediala. Det finns ingen profit alltså inget värde. De kunde se en kundvårdsvinkel i det hela och menade att det skulle vara bra att kunna komma i kontakt med rätt människor på storföretagen.
Men jag var tvungen att göra dom besvikna där. Jag försökte förklara att det handlade inte om nätverk inte om att kontakta rätt människor det handlar om en dialog, en konversation. Om personalen pÃ¥ företagen inte är intresserade av att konversera som kan inte företag lyckas inom sociala medier. Jag gav exemplet @sj_ab som är SJ pÃ¥ twitter – de brottas med flera problem men främst lojalitet till företaget och kontorstider – det är ingen som känner att SJ är egentligen med i samtalet.
I en konversation vet din samtalsparter om du är intresserad. Vi ser hur tankarna far nÃ¥gon annanstans och blicken flackar. Även pÃ¥ twitter. Om du inte är ärlig sÃ¥ kommer du att uteslutas. Om du är uppriktigt intresserad av dialog dÃ¥ funkar sociala medier. Annars är det en pr katastrof – SJ har potential att misslyckas totalt i sin mest lyckad form är det en glorifierad telefonväxel. Klart att du kan prata med växeltelefonisten men… varför?
Timmarna gick och vi var tvungna att sluta och jag kände att det var viktigt att försöka summera eller överföra en sanning. Svårt. Jag rekommenderade dem att testa allvarligt, arligt i två månader. Att lägga ner tid på att bygga relationer och delta i konversationer sedan utvärdera. Men om de kom fram till att det inte var intressant skulle de lägga ner det helt.
Twitter är som en cocktail party. Du är antigen där eller inte. Är du där och samtalar öppet kan du bli berusad och berikad. Du kan ställa dig i ett hörn utan att prata med andra – men dÃ¥ blir du bara full.
internet, kommunikation, kultur, social nätverkande
| 
dialog, konversation, nätverk, relationer, samhälle, sociala medier, twitter
Themocracy
Underbar liknelse för Twitter! jag lånar den Tack
Wow! This was difficult to read, indeed! But was fun though, and would quite participate to my internal debate on how far I should go into this social networking (call it PR, or media, or conversation, or dialogue). How much the time spent on social networks is wasted or gained? The friends who were lost into time and space, are now there, with their photos, ideas, conversations. But how many friends could one bear? And is it really a dialogue, when it happens in a cocktail party with 5 000 other “listeners”?… Just thinking out loud.
Nu skall jag chocka dig mentalt, initialt.
När du skriver på nätet talar du med gud.
Sådär, nu har jag sänt in dig i en rad tankar som styrs av dina tidigare kognitiv och uppfattningar. Men håll ut, det här är inte religiöst, inte det minsta.
För att förstÃ¥ meningen mÃ¥ste du hänga med i mitt resonemang en stund och börja vid frÃ¥gan: Vad är gud? Ã…terigen, detta är inte religiöst, sÃ¥dana tankar beror bara pÃ¥ kognitiv skapade av sociala doktriner, den kultur vi lever i. Obeservera att jag skrev “Vad”, inte “Vem”.
Människan har i alla tider fascinerats, skrämts osv., när orsaken inte kunnat förklaras, så har man tagit till nödförklaringar eftersom vi alla måste lösa problemet när kognitiv dissonans uppstår, så länge vi inte gör det så står vi i konflikt med oss själva. Ibland kan man tro sig vara på väg att bli tokig när man inte får saker o ting att gå ihop.
Världen har alltid utvecklats, alltid. I det lilla, det vi kan överblicka, sÃ¥ har vi aldrig tagit till religiösa förklaringar, eftersom vi har förstÃ¥tt händelsekedjan där A lett till B osv.. Utvecklingen i stort är ocksÃ¥ sÃ¥ enkel, men vi kan inte öveblicka det, därmed har folk tagit till alternativa förklaringar för att slippa sin dissonans. Är vi inte religösa sÃ¥ tar vi rill slumpen som förklaring. Vad är dÃ¥ “Gud” enligt mitt sätt att se saken? Jo, vi alla, den samlade mänsklighetens tankar, kunnande och vilja, det är gud förklarat i ett ord. Den som kan tala till alla människor, talar med gud.
Intresant tanke?
Hörde en bokförlagsanställd som berättade om sitt twittrande. En stor förändring i responsen inträffade den dag dÃ¥ han sänkte graden och bjöd pÃ¥ sig själv, dvs visade att det fanns en person, inte en av-personifierad föreställning om ett varumärke, bakom twittret… Kan man lära sig nÃ¥got av det, mÃ¥nntro?
[...] metaforer så tror jag att Mathias Klang har beskrivit fenomenet bäst av alla i sitt inlägg Du kan inte fejka dialog, med sin liknelse av twitter som ett cocktail [...]