Fotografiet i förändring
Idag är det ett år sedan Riksantikvarieämbetet tog det modiga steget och började lägga ut bilder från sina samlingar på fotosajten flickr. Det fanns en hel del frågetecken och en del kritiska röster men det som bevisar att det var rätt steg summeras i ett enkelt stycke på RAAs blog idag:
Ett hundratal bilder som läkaren och amatörfotografen Carl Curman tog i slutet av 1800-talet var de första bilderna ur Riksantikvarieämbetets samlingar som gick ut online på bilddelarsajten Flickr Commons den 17 mars 2009. Redan efter en vecka hade bilderna setts mer än 80 000 gånger…
Tänk er en bild som legat i samlingarna i över hundra år. Under bildens “livstid” kanske den har setts och beundrats… vem vet? 10, 20, 30… 100 gånger? Att öppna upp arkiven och lägga ut bilderna online har skapat ett helt nytt liv för våra kulturföremål. Eller vad sägs om bilden av fiskaren, troligen från Lysekil, tagen av Carl Curman
Photo: Fisherman, Lysekil, Sweden by Carl Curman c:a 1860
Bilden har funnits online knappt ett år och har setts 8510 gånger sedan dess. Den finns i 4 samlingar, 123 människor har lagt den till sina favoriter och den har 36 kommentarer. Dessutom har vanliga användare lagt till 11 av de 14 taggar som bilden har. Från att ha varit ett “bortglömd” kulturföremål lever bilden på fiskaren igen. Den bidrar aktivt till människors vardag på ett sätt som originalet i ett arkiv aldrig kunnat göra. Den enkla kommentaren “My great grandfather came from Lysekil in 1924 to New York.” bevisar min tes att kultur som inte sprids finns inte.
Spridning av bilder online är inte en smärtfri enkel upplevelse. Lisa Ehlin skriver i Svenska Dagbladet Bilden har blivit digital bruksvara
Det som gör debatten kring digital bildkultur så svår, relevant, intressant och komplicerad, är att den sker på alla plan, samtidigt. Också på en teoretisk nivå pågår en ibland hätsk debatt kring vad det digitala fotografiet har förändrat i allmänhet, och vad det digitala fotografiet faktiskt är i synnerhet. Vad sker med bilden i dess stundtals totala och oskiljbara förening med internet?
Men vi får inte vara rädda för att bilden är bruksvara. Vi har alltför länge haft fotografiet som en upphöjd artefakt. Nu är det dags att riva ner den från piedestalen, sprida den och använda den. Och RAA deltar i processen genom att fortsätta med sitt experiment och bidra till vår förmåga att njuta av vårt kulturarv genom att lägga ut samlingar och göra dom tillgängliga för alla online
Nya bilder har laddats upp regelbundet med ett längre uppehåll vid Flickr Commons-teamets semestrar. Efter den första samlingen “Carl Curman” med bilder från Sverige och Europa följde den 1 september en andra collection/samling “Old churches and Ancient monuments” och i februari 2010 lanserades ett nytt set “Autochromes of Villa Bonnier”. De drygt 500 bilder som hittills lagts ut har setts mer än 482 600 gånger. 467 av bilderna har kommenterats och ungefär lika många har favoritmärkts i varierande grad. Bilder har också visats i grupper och gallerier skapade av Flickr-medlemmarna.
bilder, kommunikation, kultur, open access
| 
bilder, carl curman, commons, flickr, fotografier, lisa ehlin, lysekil, Riksantikvarieämbetet
Themocracy
Den digitala tekniken har betytt mycket för fotografin, på olika sätt. Men det har också betytt att analogt foto allt mer börjar ses som ett hantverk, i synnerhet om vi talar om svartvitt och tillhörande mörkrumsarbete. Den svartvita filmens död spåddes redan när färgfilmen kom, men svartvit film tillverkas än idag. Färgfilmen kommer troligen att vandra samma väg ganska snart och i allt högre grad betraktas som hantverk, som när folk stickar mössor fast fina mössor finns i affären, eller snickrar sina egna möbler.
Hej Marie – det var inte min mening att antyda den analoga fotografins död. Jag tror inte längre vi kan prata om fotografering som samma sak för analoga och digitala bilder.
Den som väljer att arbeta analog har (nästan alltid) tagit helt andra estetiska beslut redan innan processen börjar. (Att välja analog är beslutet eftersom idag är digitalt normen – eller?).
Efter ursprungliga beslutet om analog/digital leds fotografen av de olika tekniska villkor (begränsningar och möjligheter) som mediet tillåter.
På sikt tror jag att analog fotografi kommer att gå samma väg som vinyl. Det kommer finnas enthusiaster men de är en minoritet.
Att oreflekterat publicera fotografier utan upphovsmannens eller de medverkandes medgivande uppfattar jag som ett integritetöverskridande. De flesta äldre fotografier togs för privat bruk eller på en uppdragsgivares beställning och med ett avtal för publiceringens omfattning. Det innebär att fotografierna aldrig har varit avsedda för ett obegränsat publicerande. Om de publiceras på internet exploateras därmed upphovsmannen och de avbildade. Spridning på internet av äldre material skall därför regleras och de avbildade eller deras efterlevande ha en möjlighet att säga nej. När det gäller nytagna bilder ska detta naturligtvis också regleras, men dagens fotografier är ofta tagna i en annan kontext med de möjligheter som internet ger till gränslös publicering.
Hej Christer,
När du skriver “Att oreflekterat publicera fotografier utan upphovsmannens eller de medverkandes medgivande uppfattar jag som ett integritetöverskridande.” antar jag att du syftar till Curman.
Det är en intressant fråga om Curman skulle uppskatta publicering av bilderna (oavsett om de togs för privat bruk eller inte). Det som jag hört uppskattar arvingarna publicering, uppmärksamheten och vidare spridning av hans verk. Men naturligtvis är det omöjligt att veta vad någon som dog för nästan 100 år sedan skulle tycka om internetpublicering.
Skulle Curman uppskatta att bilderna lagras hos en myndighet? Vad ska man göra med kulturföremål efter upphovsmannens död? För att vara helt säker på att inte kränka bör man väl förstöra alla verk som lämnas utan utförliga situationer? Fast då skulle det knappast finnas många verk kvar. Egentligen kan vi inte veta vad Curman skulle tycka om internet om någon hade kunnat förklara vad nätet var.
Sedan vad gäller de medverkande blir det ännu svårare. Vi har ingen aning vad de visste, vad de gick med på, vad de förstod när bilden togs, och hur de skulle tänka om dagens teknik. Det vi vet (i Curmans fall) är att de inte lever längre. Enligt Svensk lag skyddas inte de dödas integritet – fast vi vet inte, kan inte veta vad de skulle tycka.
Utan att veta allt detta tycker jag det är svart att prata om att vi exploaterar bilder (eller det medverkande).
När du skriver “Spridning på internet av äldre material skall därför regleras och de avbildade eller deras efterlevande ha en möjlighet att säga nej.” Tillkommer problemet om hur långt tillbaka vi ska gå. Ska Mona Lisas arvingar (vem de nu kan vara) tillfrågas om hon ska exponeras på det sättet hon gör? Var drar vi gränsen? Vem ska bestämma?
Som sagt, tack Christer för att du väcker spännande frågor. De måste naturligtvis utredas vidare.
Intressant diskussion om eventuell integritetskränkning vid publicering på internet av gamla fotografier som avbildar människor!
Carl Curmans bildsamling, som här har nämnts som exempel, är som material i Riksantikvarieämbetets samlingar allmän handling, (förutom att de är upphovsrättsligt fria på grund av sin ålder). Alla som vill kan beställa fram de analoga bilderna ur arkivet – eller titta på de som har digitaliserats i Riksantikvarieämbetets databas online Kulturmiljöbild, eller på Riksantikvarieämbetets sida på Flickr Commons där de också är tillgängliga.
Carl Curmans bilder har med stor sannolikhet kommit till Riksantikvarieämbetets arkiv genom hans son Sigurd Curman som var riksantikvarie 1923-1946. Sigurd Curman var i så fall naturligtvis fullt medveten om att hans fars bilder skulle bli allmän handling – och därigenom vara fria att betrakta och möjliga att publicera. Internet fanns ju däremot inte “på kartan”.
Vad de för länge sedan döda tänker kan vi ju som sagt aldrig veta. Kanske skulle de ha gillat att människor i en långt avlägsen framtid skulle få kunskap om deras liv, deras livsvillkor och deras egen tid? Var det inte också så att många människor förr var stolta över att bli fotograferade av någon (kanske för dem helt okänd) fotograf, och om de inte gillade det ställde de helt enkelt inte upp? Ställde de några krav på hur bilden fick visas eller användas?
Vad gäller Carl Curman tycks han närmast ha varit en innovatör – han började tidigt fotografera och blev mycket bra på det. Som läkare var han också pionjär inom friskvård genom kurbad och utvecklade bl.a. Lysekil som havsbadort. Min högst personliga gissning är att han med stort intresse skulle ha tillägnat sig digital fototeknik om han hade levt idag. Kanske skulle han också ha varit förtjust i att hans bilder blev tillgängliga för och uppskattade av människor över hela världen via internet?