Finns verkshöjd?
Verkshöjd är en central begrepp inom upphovsrätten – det handlar om en tröskel som skapandet måste klättra över för att uppnå den skydd som lagen ger. Efter verkshöjd erhåller upphovsman ensamrätt till sitt verk. Och inom upphovsrättslig utbildning behandlas begreppet på fullt allvar.
Men problemet är att juridiken inte är ett system som lever sitt eget liv (som vissa jurister verkar ibland tro). Juridiken måste inse att den är situerad i en kulturell komplex och därute i komplexiteten blir verkshöjd ett svår begrepp att utreda.
Wikipedia skriver
…Verkshöjd är ett mått på ett verks originalitet, individualitet och dess självständighet.
Verkshöjd innebär att ett verk inte ska ha kunnat framställas av någon annan, oberoende av den förre. Verkshöjden inbegriper inte idéerna, motivet eller innehållet i ett verk, utan dess unika form, uttryck och gestaltning.
Men vad händer när vi kommer ute i komplexiteten:
(via Cyberlaw) I 2004 stämde Universal Music Publishing AB och Peter Lundblad Silja Line eftersom de hade använt texten “Ta dig till havet, vi gör dig till kung” i sin marknadsföring. Universal och Lundblad menade att detta var en upphovsrättsligt intrång i låten “Ta mig till havet”. Naturligtvis anspelade Silja på låten och snyltade på någon annans arbete MEN det som Universal och Lundblad argumenterade var:
Melodititeln “Ta mig till havet” och textraden “ta mig till havet och gör mig till kung”, är väl genomarbetade verk som är individuellt särpräglade och självständiga dvs. originella. De är var för sig verk i upphovsrättslagens mening.
Det är sista meningen som är problematiskt eftersom det innebär att “Ta mig till havet och gör mig till kung” är ett verk i upphovsrättslagens mening och kan förhindra “Ta dig till havet, vi gör dig till kung”. När så korta meningar kan ha självständig verkshöjd kan upphovsrätten användas för att begränsa annan språklig användning. Hur skulle detta kunna användas i twitter-sammanhang?
Nästa exempel handlar om konstnären Dan Wolgers som fick en bötesstraff på 60 dagsböter à 40 kr från Tingsrätten. Wolgers signerade det oöppnade kuvertet med domen och sålde det för 20 000kr (Wikipedia). En vanlig oöppnad fönsterkuvert från en myndighet kan knappast var skyddad enligt upphovsrättslagens idé om verkshöjd – men samhället kan definiera det som konst och göra juridikens text betydelselös.
En sista exempel handlar om Duchamps pissoar (via The Guardian). Orginalet slängdes bort men Duchamp valde att skapa flera. Tre stycken “orginal” finns. Sedan finns 12 replika. Men nu har det kommit fram att det kan finnas flera:
But now another four have jumped out of the woodwork. Duchamp’s collaborator on the 1964 replicas, Arturo Schwarz, has revealed – with brilliant vagueness – that “three or four” others were made at the time of the edition, but, as they were flawed, they weren’t included and weren’t signed. However, they do still exist. He said, airily, that he gave a couple away.
Kan en osignerad pissoar vara konst?
Det som finns kvar är att inse att det finns ingen verkshöjd ute i den komplexa verkligheten. Juridikens abstrakta förklaringsmodell försvinner i konstens pragmatiska värld. Synd bara att vi försöker lära ut begrepp som saknar betydelse i verkligheten.
Themocracy
Väldigt intressant.
Men “När så korta meningar kan ha självständig verkshöjd kan upphovsrätten användas för att begränsa annan språklig användning. Hur skulle detta kunna användas i twitter-sammanhang?”
Skillnaden är väl att man twittrar för sitt eget höga nöjes skull (oftast) medan finlandsrederiet använde meningen i kommersiellt syfte?
Det skulle vara oerhört intressant att höra dina tankar om vad gränserna går för “kommersiellt syfte” och det läskigt hala “kommersiell skala”.
[...] This post was mentioned on Twitter by . said: [...]
Det där är en bra fråga att rota i, men jag förstår inte riktigt vad exempel två och tre har med saken att göra?
Rikard, vad skulle det då vara om Silja Line twittrade budskapet?
Eric, tragiskt, på sin höjd. Men visst. Det var därför jag skrev “man twittrar för sitt eget höga nöjes skull (oftast)”. Om Siljalainen twittrar det blir det en fråga för min följdfråga. Var går gränsen för kommersiellt syfte.
Det stämmer säkert att rederiets användning av frasen är kommersiell, men vad spelar det för roll?
1. Upphovsrättslagen gör ingen nämnvärd åtskillnad mellan kommersiellt och icke-kommersiellt utnyttjande. Om du behöver be om lov för att sprida en text i vinningssyfte, då behöver du be om lov också för att sprida den utan vinningssyfte. Skillnaden ligger möjligen i hur stort skadestånd upphovsmannen kan kräva.
2. Frågan gäller huruvida en enstaka textrad alls åtnjuter något upphovsrättsligt skydd alls, vilket hänger på verkshöjden. Utan verkshöjd är det fritt fram för alla att sprida textraden, i kommersiellt eller annat syfte.
En lång bit in i boken Pojken med vykorten skildras en verklig episod där Craig Shergold (Storbritannien) välkomnas hem efter en kritisk tumöroperation, med fest i familjens trädgård och högtalare vilka skall ha spelat Stevie Wonders låt I just called to say I love you på högsta volym. Enbart detta omnämnande av låttiteln i en verklighetsskildring tycks ha föranlett bokens utgivare att inhämta medgivande från skivbolaget, för detta medgivande återgavs efter titelsidan. Jag betvivlar att det var rättsligt nödvändigt. Advokater med hängslen och livrem?
I fallet Dan Wolgers vill jag hävda att konstverket inte utgjordes av det förslutna kuvertet med tingsrättens dom, utan av den performance som började med Wolgers “lån” och förskingring av bänkarna på Liljevalchs konsthall. Domen var endast beviset på att denna performance hade ägt rum, ungefär som äkthetsintyget till en gammal målning.
Verkshöjd är dock bara ett av flera krav för att erhålla upphovsrätt. Ett annat är kravet på fixerad form, att verket skall ha kommit till uttryck i någon bevarad artefakt sprungen ur upphovsmannens tankar. En skriven teaterpjäs eller ett notblad omfattas av upphovsrätt; ett spontant scenframträdande eller en jazzimprovisation inför publik gör det inte (de senare skyddas i stället som konstnärliga framföranden, en närstående rättighet).