Ansvarets gränser eller medhjälp till medhjälp?
Nu händer det spännande saker! Dagens Nyheter skriver att ifpi har skickat ut hotbrev till DCP Networks. Ifpi hotar att “vidtaga erforderliga åtgärder” om inte DCP Networks stänger av en av sina kunder före 15 maj. DCP Networks levererar internettjänster, bland annat hyr man ut serverkapacitet, och en av kunderna är sajten torrentbytes.net.
Ifpi menar att sajten gör ”ett stort antal” upphovsrättsligt skyddade verk tillgängliga för nedladdning och kopiering. De skriver vidare att torrentbytes.nets användare, som laddar upp och ner sådana verk, begär upphovsrättsintrång.
The Pirate Bay dömdes för medhjälp till upphovsrättsintrång. De hade själva inget upphovsrättsligt material men hjälpte andra att hitta sådant material. Genom att tillämpa en sådan logik är torrentbytes skyldig till samma sak – dvs medhjälp till upphovsrättsintrång.
Om man försöker utreda ansvaret för deras serverleverantör så handlar det om medhjälp till medhjälp till upphovsrättsintrång. Detta innebär att först måste man bevisa att ett brott har begåtts. Sedan måste man bevisa att torrentbytes agerande kan ses som medhjälp för att till slut bestämma sig för att DCP Networks hjälpte till i denna medhjälp. Det var många led – ganska många från brottet.
Borde inte sådana medhjälpskedjor kunna dras i all brottslighet och borde inte det leda till helt märkliga situationer? Brottsligen X misshandlar offret Y med en motorsåg som han fick av Medhjälparen Z. Så långt är enkelt. Men nu ska vi utvidga medhjälpsbegreppet att omfatta nivån över Z. Det kan handla om tillverkaren, grossisten, speditören, detaljisten och, om varan köptes över internet eller via postorder, posten. Om DCP Networks är skyldig till medhjälp till upphovsrättsintrång så är Posten skyldig till medhjälp till varje hotbrev, utrpressningsbrev, förtalsbrev (osv osv) de har någonsin levererat.
Silence is Complicity by Hryck. (CC by-nc-sd)
Visserligen lever vi i en värld som gärna vill hitta syndabockar för allt. Dels för att slippa egenansvar eller för att slippa acceptera att världen inte är rättvis – läs Ann Heberleins fantastiska bok Det var inte mitt fel – Om konsten att ta ansvar.
Men att utvidga medjälpsbegreppet på detta sätt leder till att det är allas fel. Någonstans måste man dra en gräns. Detta har man gjort men ifpi försöker utvidga denna gräns för sina egna syften. Oavsett om dessa syften är goda eller onda kan en sådan utökande få ödesdigra effekter för de som erbjuder internettjänster.
bilder, fildelning, infrastruktur, internet, p2p, reglering, upphovsrätt
| 
Ann Heberlein, dcp networks, ifpi, juridik, medhjälp, reglering, the pirate bay, torrentbytes, upphovsrätt
Themocracy
Det som sätter gränsen för vem som kan dömas för medhjälp är nog inte i första hand hur många led bort man är utan uppsåt/oaktsamhet. Posten har inte uppsåt att hjälpa någon med utpressning och de får inte heller granska innehållet i brev så de kan inte heller anses oaktsamma (jag vet inte om man kan dömas för medhjälp av oaktsamhet till ett brott som kräver uppsåt; för upphovsrättsbrott räcker dock grov oaktsamhet). (Sen kan inte juridiska personer som Posten begå brott utan bara de fysiska personerna bakom, men det kan vi lämna därhän.)
Lite skumt blir det om man kombinerar medhjälp med likgiltighetsuppsåt eller för den delen oaktsamhet. DCP hade antagligen inte uppsåt att främja upphovsrättsintrång när avtal tecknades med personerna bakom torrentbytes.net. Men när de sedan får reda på att torrentbytes.net används för att begå upphovsrättsintrång, får de då uppsåt genom att *fortsätta* tillhandahålla serverplats och nätverkskapacitet (kanske inte direkt uppsåt, men åtminstone likgiltighetsuppsåt, d.v.s. de vet att de bidrar till upphovsrättsintrång men struntar i det)?
Men i TPB-fallet ansåg tingsrätten att Carl Lundström gjort mer än att bara sälja serverplats och nätverkskapacitet på normala villkor, så IFPI borde inte kunna luta sig mot den domen i vilket fall som helst.