Det är en svår avvägning om sociala medier är positiva eller negativa för användare. Det är lätt att sociala medier “äter” upp folks tid. Men det är inte lätt att sluta med alla sina sociala medier.Detta har lett till ganska förvirrande diskussioner om internetberoende (Är sociala medier beroendeframkallande?) men jag föredrar termen online-tics som lanserades av Tomas Lindroth från Wireless Practice: “att upprepade gånger besöka en webbsida, kolla e-posten, uppdatera Facebook, som en form av Online-tics.”
Att sluta med något är alltid svårt och att sluta tvärt, utan nedtrappning eller stöd (cold turkey) är tungt. Men självklart finns en teknisk lösning. Web 2.0 Suicide Machine är en tjänst som (TechCrunch):
Just put in your credentials for Facebook, MySpace, Twitter, or LinkedIn and it will delete all your friends and messages, and change your username, password, and photo so that you cannot log back in.
Ett tecken på hur effektiv tjänsten är kan ses genom att Facebook nu blockerar tjänstens IP address och hindrar dess användning (The Hindu 1/1-2010). Och på Web 2.0 Suicide Machines hemsida står det idag:
After more than 50.000 friends being unfriended and more than 500 forever “signed-out” users, Facebook started to block our suicidemachine from their servers without any comment! We are currently looking in ways to circumvent this ungrounded restriction imposed on our service!
Intressant nog diskuterar Suicide Machine även etiska aspekter på sin tjänst. I faq finns frågan om deras tjänst inte bör anses vara oetisk.
Everyone should have the right to disconnect. Seamless connectivity and rich social experience offered by web2.0 companies are the very antithesis of human freedom. Users are entraped in a high resolution panoptic prison without walls, accessible from anywhere in the world. We do have an healthy amount of paranoia to think that everyone should have the right to quit her 2.0-ified life by the help of automatized machines. Facebook and Co. are going to hold all your informations and pictures on their servers forever! We still hope that by removing your contact details and friend connections one-by-one, your data is being cached out from their backup servers. This can happen after days, weeks, months or even years. So merely deactivating the account is just not enough!
Och till slut några råd för den som nyligen tagit livet av sina web2.0 alter ego: What shall I do after I’ve killed myself with the web2.0 suicide machine?
Try calling some friends, take a walk in a park or buy a bottle of wine and start enjoying your real life again. Some Social Suiciders reported that their lives has improved by an approximate average of 25%. Don’t worry, if you feel empty right after you committed suicide. This is a normal reaction which will slowly fade away within the first 24-72 hours.
Norska Digi.no skriver om normännens beroende till sociala medier att det är oftast män som tillbringar alltför mycket tid med sociala medier och att upp till sex procent av alla nätanvändare är i riskzonen för att kunna definieras som beroende.
- Av norske internettbrukere er 1 prosent avhengig av å være sosial på nettet. Det vil si at de bruker fem timer eller mer på sosiale medier. I tillegg er 5,2 prosent i risikogruppen, sier forsker Petter Bae Brandtzæg ved SINTEF til Vårt Land.
Problemet är att all beteende kan räknas in till beroendet av sociala medier vilket till slut gör det svårt att förstå vad det handlar om. I september förra året skrev Aftonbladet en artikel med rubriken ”Är du en Hemnet-knarkare”? där de beskrev det nya bostadsberoendet som underlättas av teknologi: “Tittar du dagligen på bostadssajter – utan flyttplaner? Styr fingrarna automatiskt in på hemnet? Då kan du ha drabbats av det nya bostadsberoendet”.
Men risken är att det som skapas är en delning mellan acceptabel och oacceptabel teknikanvändning där nästan allt online är inte acceptabel. Ingen som alltid måste läsa och höra nyheter beskrivs som beroende men att ha koll på sociala medier ingår i tveksamma beteendemönster. Att veta för mycket om flera fotbollslags uppbyggnad, positionering och regelbundet försöka spå framtida vinster räknas som en sund sportintresse. Att intressera sig på samma nivå för saker bostäder, vänner, online auktioner, bildsajter eller youtube – räknas som osunt asocialt.
Det handlar inte om sjukligt beteende. Det handlar om samhällets definition av mental hälsa och normalitet. Eller som Salman Rushdie skrev i Grimus: “A man is sane only to the extent that he subscribes to a previously-agreed construction of reality.” Fast detta bygger nog mer på Foucault’s Madness and Civilization där han argumenterar att oresonable människor bör avlägsnas från samhället.
Stig Roland Rask kritiserade jämförelsen i Aftonbladet mellan onlinebeteende och substansmissbruk eftersom det förringar verkligt missbruk utan att tillföra något till debatten. Tomas Lindroth från Wireless Practice väljer ett mycket mer intressant begrepp för ett sådant beteende:
Jag beskriver samma fenomen, att upprepade gånger besöka en webbsida, kolla e-posten, uppdatera Facebook, som en form av Online-tics.
Naturligtvis föredrar jag begreppet tics före beroende men det kan vara att jag helt enkelt inte klarar av att acceptera min sjukdomsbild.
Solen skiner ute och jag sitter inne och läser vad Lisa Irenius skriver i DN om nätberoende. Hmm kanske bör ta testet själv. Som tur är så finns Internet Addiction Test (IAT) online!
Den teknologi som vi för in i våra liv förändrar naturligtvis våra liv. Idag är det svårt att säga något annat än en mycket stor grupp i samhället (alla?) är klart beroende av Internet och mobiltelefoner för att klara av sin kommunikation och social interaktion. Det handlar inte enbart om ändringar i kommunikationsmönster eller metoder – vår nya kommunikationsinfrastuktur formar och förändrar oss som individer och som samhälle. Fyra enkla exempel:
- Att ha över 150 vänner på Facebook.
- Att “känna” någon via twitter.
- Att få samhällsinformation genom bloggar.
- Att bli stressad när mobilens batteri börjar ladda ut
Allt detta är egentligen teknologiberoende som formar och förändrar oss. Naturligtvis säger vi alla att vi kan klara oss utan vår teknologi men varför skulle vi vilja försöka det? Vi har ju allt under kontroll inte är vi beroende.
Det finns vissa som väljer att inte befatta sig med teknologi. Allt från teknikfientliga ludditer till strategier för hantering av kommunikation. Det sistnämnda börjar till och med dyka upp som bantningstips i mainstream gammalmedia.
Fast den syggaste strategin återfinns hos Donald Knuth som skriver på hemsidan: Email (let’s drop the hyphen)
I have been a happy man ever since January 1, 1990, when I no longer had an email address. I’d used email since about 1975, and it seems to me that 15 years of email is plenty for one lifetime.
Email is a wonderful thing for people whose role in life is to be on top of things. But not for me; my role is to be on the bottom of things. What I do takes long hours of studying and uninterruptible concentration. I try to learn certain areas of computer science exhaustively; then I try to digest that knowledge into a form that is accessible to people who don’t have time for such study.
Att veta vad man ska ha sina verktyg till, att kontrollera dom utan att de kontrollerar dig, att styra teknologi utan att styras. Det är målet.
hälsa, informationsteknologi, internet, sårbar
| 
beroende, donald knuth, facebook, internet addiction test, kontroll, lisa irenius, luddite, mail, twitter
Comments (2) 
Themocracy