Comments (1)

By Mathias Klang, August 27, 2011 10:49 am

Eftersom jag inte uppdaterade bloggen menade jag att det var på dags att lägga ner (läs mer här). Men planer funkar inte alltid som man tänkt och när jag idag läste Arklands Mardröm så ville jag göra mer än Tweeta om det. Digitalisering och tillgänglighet av kulturföremål är ett av de viktigaste kulturfrågorna som berör allt från bevarande, tillgänglighet, zeitgeist, egendom, folklighet, capitalism, girighet, öppenhet & kulturimperialism.

Därför återpublicerar jag hela Arklands post – fler bör läsa:

by  Luciana Christante

I natt hade jag en riktigt läskig mardröm. I drömmen satt jag med morgonkaffet och morgontidningen och fann följande upprop på kultursidan:

Kära alla!

Alla vi som jobbar på kulturarvsinstitutionerna brinner verkligen för att  digitalisera våra samlingar. Tro inget annat!

Vi vill verkligen att kulturarvet ska bli mer tillgängligt och användbart.  Vi vill ju bli omtyckta för det vi gör. Vi vill bli uppskattade för vår bildning och kunskap. Vi vill visa hur stolta vi är över våra samlingar. Vi vill gärna locka Er att komma och hälsa på oss här på vår institution, se våra utställningar. Vi vill att fler ska komma till våra forskarrum och riktigt tok-beforska vårt material. Därför är det viktigt att våra samlingar finns på World Wide Webb så att Du vet vad vi har att erbjuda just Dig.

Men allt detta är inte möjligt om vi inte får mer pengar. Och vi behöver mycket mer pengar.

Varför, kan man då undra? Jo, kulturarvsinstitutionerna saknar idag helt medel för att digitalisera. Om vi inte får ökade anslag kommer vi inte kunna bevara och tillgängliggöra de kulturskatter som idag ligger instängda i våra magasin.

För vi vill verkligen att fler ska komma hit och ta del av våra samlingar. Det spelar ingen roll om Du är forskare, intresserad allmänhet, turist, skolbarn eller forskare – ja, vi vill att alla ska komma hit! Det är ju därför vi finns!

Så kära alla:  Om vi får massor av pengar – typ lika mycket som det kostar att bygga 4 km motorväg – per år, under 20 år -   lovar vi följande:

• Allt digitalt material kommer att lagras på så många olika system, tekniska lösningar och standards som möjligt.

• Allt material kommer enbart att tillgängliggöras på respektive institutions egenutvecklade webbplats. Vi kommer aldrig att lägga ut vårt material på de stora globala webbplatserna, man vet ju inte hur länge de finns kvar.

• Allt material kommer att presenteras på institutionsunika lösningar – mångfald är viktigt.

• Vi kommer att formulera användningsvilkor för användning av vårt material som eventuellt kommer att vara så motsägelsefull och fylld med förbehåll att Du måste kontakta oss så att vi genom ett trevligt samtal kan förklara villkoren. (Kan Du inte komma till oss, går det bra att kontakta oss via vårt skräddarsydda webbformulär. Saknar du data och internetmodem, går det bra att ringa, faxa eller eposta).

• Allt digitaliserat material – oberoende av vad lagen om upphovsrätt säger – kommer vi hävda full upphovsrätt på.

• Vi kommer att kräva att du noga redogör för hur Du tänkt använda vår information. (Använd vårt unika webbformulär eller pappersblankett som Du rekvirerar från respektive institution). Vi förbehåller oss rätten att förbjuda Dig från användning av vår information.

• Vi kommer att be Dig om hjälp att förbättra information i våra system. Du får naturligtvis inte ersättning för det.

• Vi kommer att avkräva Dig betalning i de fall Du avser att använda informationen på nåt annat sätt än att titta på den. Vi kommer att kontakta upphovsrättsjuridisk expertis för stämning om så skulle ske.

• Vi tillämpar differentierad prissättning. Har Du gott om pengar och tänker tjäna pengar på vårt materal kan Du få betala 10 000-tals kronor.  Är du fattig och exempelvis ska göra ett skolarbete kan du få materialet helt gratis. Hembygdsföreningar kan i vissa fall komma att få erlägga en årlig avgift på 50 – 1300 kronor per objekt och år. Vi gillar mångfald!

• En del av det digitala materialet kommer Du bara att få se smakprov på. För att se hela den digitala posten kommer Du att behöva köpa ett abbonemang. Skälet till det är att det är dyrt att bygga betalsajter. Vi vet, i har byggt många).

• Vi kommer bara att digitalisera sånt som vi själva tycker är viktigt och det som de vi känner efterfrågar (typ forskare).

• Kommersiella verksamheter göre sig icke besvär att överhuvudtaget tänka tanken att använda vår information för att tjäna pengar på. All kommersiell användning kommer att polisanmälas.

• Vi kommer genom att bedriva egen handelsverksamhet göra vårt yttersta för att täcka de kostnader som det medför att bedriva just denna handel. Betalsystem och kompetent personal som sköter dessa är inte gratis, ska gudarna veta.

• Och slutligen: Vi kommer att fortsatta anstränga oss att hävda våra respektive unika institutionella behov. Tack vare det så får Du en rik och spännande upplevelse, på Din jakt efter vårt gemensamma, digitala kulturarv.

Tänk skattjakt, när Du ska hitta fram till oss! Happy hunting!

Så kära alla ni där ute i samhället: hjälp oss att få ökade anslag! Vi lovar att utnyttja dem på allra bästa sätt!

Jäkla tur att det bara var en mardröm! Har du haft liknande mardrömmar?

Mer verklighetsanknuten diskussion kring dessa frågor finns här, här och här.

Comments Off

By Mathias Klang, February 2, 2011 8:55 am

Digitalisering av konst ökar tillgänglighet – inget nytt under solen tänkte jag när jag såg Google Art Project… men wow!

Explore museums from around the world, discover and view hundreds of artworks at incredible zoom levels, and even create and share your own collection of masterpieces.

Förutom möjligheten att se på konst och vandra genom museernas samlingar har Google en otrolig zoomfunktion. Kolla bara på närbilden av Botticellis The Birth of Venus

Bilden finns på Uffizi Gallery i Florens men även om man åker dit så kan man inte komma tillräckligt nära för att till och med se penseldrag och sprickorna.

Comments Off

By Mathias Klang, January 12, 2011 12:35 pm

Google Books arbetar med digitalisering av böcker på en skala som aldrig tidigare funnits och de samarbetar med en imponerande lista av bibliotek. För att kunna finansiera sina utlägg för digitalisering vill Google ha ensamrätt på de digitala verken i 15 år – på böcker som inte längre omfattas av upphovsrätt.

New York Times skriver att en rapport har släppts som föreslår att perioden bör begränsas till 7 år. Rapporten stöds av EU kommissionären för utbildning och kultur Androulla Vassiliou.

During a period of preferential use, a public domain book, for instance, that was digitized by Google would be available only through a library’s Web site, through Google’s Web site, or through noncommercial Web sites for that seven-year period.

At a news conference with Mr. Lévy in Brussels on Monday, Ms. Vassiliou said Google was observing a 15-year limit, and added that that limit needed to be more than halved. Neelie Kroes, the E.U. commissioner for digital issues, said she also supported a seven-year limit.

Google har inte svarat på förslaget.

Vidare föreslår experterna att EU finansierade webportalen Europeanas position skall stärkas till att bli den självklara startpunkten för hela Europas digitaliserade kultur.

Europeana already contains more than 15 million digitized books, maps, photographs, film clips, paintings and musical extracts. But that is only a fraction of works held by European cultural institutions. According to the commission, E.U. governments should direct more public funds to digitizing those works to increase educational resources and develop new businesses.

The commission also suggested that that would offer value for money, as the funds needed to build 100 kilometers, or 62 miles, of roads would be enough to pay for the digitization of 16 percent of all available books in E.U. libraries.

Comments (3)

By Mathias Klang, December 26, 2010 8:42 pm

Det är lätt att vara negativ till digitalisering av kulturföremål. Originalen är annorlunda (och till och med bättre i vissa avseende). Det finns en känsla i papper, en nyans i bilder, en doft i gamla arkiv som inte kan återskapas i en digitaliserad värld. Till detta kommer känslan av kontext som går förlorad. En vandring genom hyllor skapar nya upptäckter (ett av de vackraste orden jag känner är serendipity)

Men digitalisering innebär praktiskt användning, bättre bevarande och framförallt tillgänglighet. Sedan tillkommer helt nya experiment som aldrig hade varit möjligt i en analog värld. Som till exempel artikeln “Quantitative Analysis of Culture Using Millions of Digitized Books” Michel et al i tidskriften Science

Artikeln har arbetat med Google Books som innehåller fem millioner böcker tryckta mellan 1800-2000 (varav två tredjedelar är på engelska).

Nunberg i The Chronicle Review skriver att ett av målen för författarna är att skapa ett nytt forskningsområde: Culturonomics:

The framing of the Science paper will aggravate those qualms. The authors of the paper claim that the quantitative data gathered from the corpus are the bones that can be assembled into “the skeleton of a new science.” They call the new field “culturomics,” defining it as “the application of high-throughput data collection and analysis to the study of human culture,” which “extends the boundaries of rigorous quantitative inquiry to a wide array of new phenomena spanning the social sciences and the humanities.”

Det finns dock kritiker som menar att analyser av enorma datamängder kan inte ge en rättvis bild av verkligheten Nunberg citerar Seneca distrahit animum librorum multitudo vilket betyder ungefär för många böcker stör forskaren. Det finns även risker att datamängder inte är en rättvis representation eftersom det utgår från Google books urval av verkligheten. Men mest av allt verkar det finnas en stark oro att litteraturvetenskap skall förvandlas till en ingenjörsproblem.

Nunberg skriver om bakgrunden till artikeln i Science och dess inspiration som ligger till grunden för culturonomics

That’s culturomics with a long o, with the implication that the object of study is the “culturome,” presumably the mass of structured information that characterizes a culture. The point of comparison might be biological models of evolution or simply the idea that culture, like the genome, can be “cracked” via massive distributed (that is, “high-throughput”) processing.

Detta är en forskningsområde som kommer bära intressant frukt.

Comments Off

By Mathias Klang, December 3, 2010 12:22 pm

Tillsammans med 12 likasinnade har jag varit med och skrivit en debattartikel på Svenska Dagbladet.

Vi uppmanar regering och riksdag att göra det enklare för våra minnesinstitutioner (arkiv, muséer och bibliotek) att publicera sina kulturskatter på nätet. Som det är nu finns det inte mycket som tyder på att vår kulturskatt digitaliseras inom kort. I ingressen står det: ”Vi kommer ha flygande bilar innan kulturarvet finns på nätet”. Ironiskt nog skrev Per Gudmundsen i SvD nyligen om att det nog inte blir några flygande bilar – men vi hoppas ändå på att kulturskatterna ska föras ut till allmänheten. Förhoppningsvis blir det fler museer som lägger ut sina bilder såsom Nordiska museet har gjort på Wikimedia Commons (se här), fler museer som lägger ut sina bilder såsom Regionarkivet har gjort på samma ställe (se här), och fler ämbeten som lägger ut sina bilder såsom Riksantikvarieämbetet har gjort på Flickr (se här). (Klippt ur Wikimedias blog)

Comments (5)

By Mathias Klang, November 17, 2010 11:50 am

A photograph is a moral decision taken in one eighth of a second, or one sixteenth, or one one-hundred-and-twenty-eighth. Snap your fingers; a snapshot’s faster. Salman Rushdie

Att teknik och lag inte är en enkel kombination är enkelt att se. Ett av de mer intressanta exemplen på detta finns i upphovsrättslagens regler kring fotografier. Lagen har kvar en äldre skillnad mellan fotografiska bilder och fotografiska verk. Skyddet för fotografiska verk är 70 år efter det år upphovsmannen dog medan fotografiska bilder är skyddade i 50 år efter bildens framställningsår.

Eftersom skillnaden i skyddslängd är minst 20 år (dvs om fotografen dör samma år som bilden togs) så är det en väsentlig skillnad om en fotografi skall anses som en bild eller ett verk. Därför skulle man kunna tro att vore det relativt enkelt att läsa sig till en enkel definition om skillnaden

Varför bryr sig lagen om att skilja mellan fotografiska verk och fotografiska bilder? Varför skyddas fotografiska verk till och med 70 år efter det att fotografen avled medan fotografiska bilder enbart 50 år?

Verkshöjd

Inom upphovsrätt finns teorin och tanken kring verkshöjd. Kort sagt innebär detta att allt inte skyddas utan enbart det som har “verkshöjd” kan få upphovsrättsligt skydd. Problemet är att domstolar inte är rätt forum för att diskutera estetik och verkshöjdsdiskussionen blir snabbt lätt absurd. Genom verkshöjd menar vi att min (eller din) shopping lista inte är skyddad av upphovsrätten – den saknar helt enkelt konstnärlig värde. Detta låter logiskt, enkelt och lite självklart. Skapande är en mänsklig process som inte kan överlåtas till maskiners enformiga kopiering? Men inget är enkelt inom juridiken. Som bäst illustreras detta av fallet där “…Dan Wolgers blev anmäld för förskingring och fälld i domstol. Brottspåföljden blev villkorlig dom och 60 dagsböter à 40 kr, men han passade samtidigt på att signera det oöppnade kuvertet med domen och sälja det för 20 000kr…” (Wikipedia). Har tidigare varit inne och diskuterat verkshöjd här på bloggen, se inläggen: komisk upphovsrätt på twitter, Finns verkshöjd, Upphovsrätt i gorillakostymer och andra dräkter & Canal-Plus fallet.

Historia

Bakgrunden är en idé om professionalitet. Fotografiska bilder är sådant som vem som helst kan ha tagit medan verk är unika. Låter enkelt men hur ska man kunna bedöma det rent objektivt? Svenska Fotografers Förbund förklara på sin hemsida:

”…fotografiska verk skapas i första hand av professionella fotografer. För att ett fotografi vidare ska kallas för fotografiskt verk krävs det att två fotografer oberoende av varandra vid ungefär samma tidpunkt inte har skapat likadana fotografier. Om det har skett är fotografierna inte fotografiska verk, utan istället fotografiska bilder.”

Men hjälper detta den objektiva bedömningen? Alla proffsfotografer skapar inte unika ting, och alla amatörer är inte oinspirerade. Men lita inte på mig – titta bara på Flickrs Explore/Interestingness/Last 7 Days för att uppleva hur otroligt skickliga amatörer kan vara.

Det är bara att inse att det är svårt att bedöma saken är svårt. I jakten efter svar grävde jag djupare och hamnade till slut i berättelsen om Napoleon Sarony och i en konflikt som handlade just om fotografiska verk och bilder, skapande, upphovsrätt och Oscar Wilde nr 18!

Oscar Wilde by Napoleon Sarony (1821-1896) Number 18

Bilden: Number 18 togs av en av dåtidens mest betydande kändisfotografer den kanadensiska Napoleon Sarony (1821-1896). Sarony grundade sin egen studio i New York 1867 och livnärde sig på att betala kändisar för att ta deras porträttbilder, behålla alla rättigheter, och sälja kopior.

När Burrow-Giles Lithographic Co. använde sig av nr 18 i utan lov stämde Sarony och fallet gick till domstol och kom att bli en av de grundläggande upphovsrättsliga tvisterna som fick till uppgift att svara på frågan om ett fotografi är konstnärligt nog för att kunna erhålla upphovsrättsligt skydd.

Domstolens utmaning blev att besluta om fotografiska bilder var skyddsvärda. Deras tolkning av lagen (från 1802) var att lagstiftaren inte hade inkluderat fotografiska bilder eftersom tekniken inte var uppfunnen. Vidare genom att tolka fotografering som en form av skrivande hamnade fotografiska bilder under den upphovsrättsliga skydd som amerikansk lagstiftning medgav.

Mycket av domstolens resonemang handlade om frågan om reproduktionen som tekniken skapade var rent mekanisk eller om det fanns element av mänsklig skapande dvs en författare. Domstolens utslag byggde mycket på att den rekvisita som omringade Oscar och hans händers positionering, ljussättningen och ansiktsuttryck. Fotografen skapade en bild “entirely from his own mental conception, to which he gave visible form” och bilden var ”useful, new, harmonious, characteristic, and graceful picture.” Därmed blev fotografen en författare och fick skydd för sitt skapande.

Genom detta beslut – och liknande runt om i världen – vann fotografen upphovsrättsligt skydd för sitt verk. Men någonstans hängde oron kring konstens teknikifiering. Var det maskinen eller människan som skapade?

Digitalisering!

Situationen var knappast enkel men blev än mer komplext när vi blev digitala. Dels fick vi mer komplexa kameror som gör det enklare för otränade att ta fantastiska bilder – men är det kameran eller människan som skapar? Var ligger det kreativa verkshöjden? Är det konceptet, genomförandet eller efterarbetningen. Beslutet att ställa upp kameran, inställningarna, att ta bilden eller efterarbetet. Och hur ska allt detta värderas utifrån produkten? När vi ser en bild kan vi bara ana arbete som ligger bakom – eller kan vi det?

En spännande rättsfall från USA är Bridgeman Art Library v. Corel Corp., 36 F. Supp. 2d 191 (S.D.N.Y. 1999) där man kom fram till att en digitalisering av en bild som inte längre är skyddad av upphovsrätt kan inte ge ny upphovsrättsligt skydd. Men det behövs fler rättsfall – och gärna i andra länder – för att vi ska kunna tala med säkerhet på denna punkt.

Situationen idag

Det finns ingen entydigt svar om en fotografi är ett verk eller en bild (och därmed vilken skydd den har). Situationen blir än mer komplex när negativ digitaliseras – fragan om ny skyddstid eller inte uppstår samt om denna skyddstid skulle vara som bild eller verk…

Svenska Fotografers Förbund skriver att bilder “…återfinns i semester- eller familjealbum, dvs. bilder som vem som helst har tagit” Förarbeten till 1960 års lag exemplifierade fotografiska bilder med “…exempelvis pressfoto och annat reportagefoto, reklam- och annat kommersiellt foto, passfoto och annan enklare porträttfotografering.” (Nytt juridiskt arkiv II, 1961, sida 108)

Per Jonas Nordell upprepar i sin avhandling Rätten till det visuella (Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet 1997) att bilder är bilder tagna av amatörfotografier eller som har tagits i stor hast eller återger en aktuell händelse. Henry Olsson ger två exempel på fotografisk bild i Copyright. Svensk och internationell upphovsrätt: Hindenbergkatastrofen  & mordet på John F. Kennedy. Det intressanta med hans exempel är att båda är ikoner som “alla” har sett och som kommunicerar mycket – trots detta tillmäter han dessa kortare skydd.

Vad gäller fotografiska verk skriver Svenska Fotografers Förbund att:

Omvänt innebär det att fotografiska verk skapas i första hand av professionella fotografer. För att ett fotografi vidare ska kallas för fotografiskt verk krävs det att två fotografer oberoende av varandra vid ungefär samma tidpunkt inte har skapat likadana fotografier. Om det har skett är fotografierna inte fotografiska verk, utan istället fotografiska bilder.

Problemet med denna skrivning är att det är omöjligt att veta utifrån den färdiga produkten om två fotografer skulle skapat olika bilder. Inga två bilder är egentligen lika. Den grekiska filosofen Herakleitos har tillskrivits citaten “Man kan inte två gånger kliva ner i samma flod” – en bild/verk är att frysa en ögonblick men även två fotografer som tar bilder av samma sak samtidigt tar inte samma bild. Visserligen kan bilder vara lika – men inte samma. Men att tolka allt till fotografiska verk på grund av detta vore en övertolkning.

Resultat

Det är värdefullt och viktigt att se bakåt i våra försök till att tolka lagens betydelse och mening. Det är också en etablerad arbetsmetod. Men metoden innehåller klara brister när lagens tolkningsobjekt handlar om teknik. Den teknik som fanns tillgängligt när Sarony tog sina bilder eller när lagstiftaren skapade 1960 års lag är ljusår bort från vår utrustning, vår livsstil, våra problem idag.

Regler måste utgå från verklighet. Vi reglerar inte bilismen utifrån T-Forden, inte barnuppfostran utifrån 20-talets syn på aga, inte massmedia genom att bara tänka på radio, inte miljö utan insikt att våra resurser är ändliga…

Lagstiftningen från 1960 rörande fotografisk bild och verk hade aldrig kunnat se ut som den gör om den hade skrivits idag när alla som involverats i processen har en digitalkamera i fickan samt tillgång till milliarder av digitala fotografier. Att vi nu har utrustningen innebär naturligtvis inte att vi per definition ska slänga ut alla etablerade sanningar men det är helt märkligt om vi skulle hålla kvar vid en föråldrad teknikbild för att skapa ordning i vår värld.

Comments Off

By Mathias Klang, March 3, 2010 12:56 am

Idag ska jag iväg och delta i en seminarie  om bokens framtid i Hörsalen på Göteborgs stadsbibliotek. Rubriken för dagen är  Google Books och digitaliseringens effekter på biblioteken och bokmarknaden

Googles bokskanningsprojekt har varit intensivt omdiskuterat sedan det lanserades 2004. Den pågående rättstvisten och debatten berör flera stora frågor: tillgänglighet till kultur och förutsättningar för kreativitet kontra upphovsrätt, farhågor kring informationsmonopol, integritetsfrågor etc. Samtidigt spås e-boken och läsplattan stå inför sitt slutliga genombrott. Vad betyder den här utvecklingen för boken, biblioteken och bokmarknaden?

Som vanligt vill jag försöka pressa in alldeles för mycket på en timme. Ser fram emot att lyssna på Snickars & Magnusson…

Datum: 3 mars 2010
Tid: 9.30-14.00

För mer information, kontakta:
Örjan Hellström
orjan.hellstrom@vgregion.se
Tel: 031-705 16 91
Mobil: 0703-63 20 32

Comments Off

By Mathias Klang, September 9, 2009 2:44 pm

Mårten Schultz kommenterar Johan Wennströms ledare i SvD som tar upp upphovsrätten utifrån Googles plan att digitalisera världens bocker. Mårten skriver:

Kritiken mot Google Books har varit stark under de senaste dagarna. Dessvärre verkar det inte som at Google har haft någon på plats som kunde förklara de fantastiska möjligheter det digitala Alexandriabiblioteket innebär. (Kritiken mot Google bottnar bland annat i ett misstänkliggörande av företagets intentioner – själv ser jag inte större anledning att misstro Googles avsiktsförklaringar än statens.) Ur ett principiellt perspektiv, inte minst ett kulturarvsperspektiv, finns det  minst lika starka skäl som talar för skapandet av denna fantastiska litteraturskatt, även om det sker på bekostnad av upphovsrätten.

Själv är jag kluven till Google Books men inte utifrån ett upphovsrättsligt perspektiv. Där håller jag med Mårtens argument. Men det som kan vara oroande med Google Books är den kulturimperialistiska approach och integritetaspekterna. Vad gäller det kulturimperialistiska kan jag rekommendera Jean-Noel Jeanneneys bok Google and the Myth of Universal Knowledge: A View from Europe. Jean-Noel Jeanneney är chef för Bibliothèque Nationale och han är bekymrad att Google Books har en stor potential att missrepresentera eller rentav skada vårt gemensamma kulturarv genom att presentera information utan kontext. En intressant syn på digitaliseringsprojektet.

Det andra bekymret gäller den personliga integriteten. Den information som Google kommer att samla om oss i relation till de böcker vi intresserar oss för och läser. Den metainformation som Google har tillgång till har en oerhörd potential att användas till skada. Att Google har ingen intresse av detta är knappast något försvar eftersom Google har ingen intresse att skydda oss. Google är ett företag och som ett företag har inte något ansvar att skydda vår integritet. För mer om denna bortglömda aspekt se informationen samlad hos Electronic Privacy Information Center på frågan: Google Books Settlement and Privacy.

Men trots dessa farhågor är jag i grunden positiv till Googles plan att digitalisera alla världens böcker. Jag ser att det kommer vara till stor nytta till alla som har tillgång till en internetuppkopplad dator och kan vara till stor hjälp att överbrygga digitala klyftor samt komma åt den maktbalans som vissa bokförlag har skapat.

Men det som Mårten egentligen ville prata om i sin artikel är det banala sätt som upphovsrättsdebatten förs på – och där kan jag bara hålla med. Han skriver:

I SvD så efterlyser Wennström idag hur som helst djupare perspektiv i upphovsrättsfrågan. Paradoxalt nog så gör han det genom att falla in i samma ytliga lingo som de flesta andra som är i grunden positiva till den rådande upphovsrättsordningen. De som är kritiska till upphovsrätten vill att allt skall vara gratis. De som är positiva till upphovsrätten inser att upphovsmännen måste få betalt.

Comments Off

By Mathias Klang, August 12, 2009 1:03 pm

Dagens Nyheter presenterar en “nyhet” om Googles inskanning av böcker på Bodleian biblioteket vid Oxfords Universitet. Det är en intressant artikel eftersom det håller ämnet vid liv men det är svårt att få det till en nyhet. Problemet för biblioteken är att det finns mängder av böcker som skulle kunna få ett nytt liv om de blev sökbara och tillgängliga via nätet – men upphovsrätten skapar hinder.

I Sverige klagar förläggare och författare att deras verk skulle kunna ingå i ett större sammanhang – även om deras verk inte längre ges ut i tryck. Men Google är van att kämpa i motvind. Det verkar som om deras position som grundläggande infrastruktur gör det lättare att förändra normer.