Fotografiska bilder och verk – en kort utredning
Comments (5) A photograph is a moral decision taken in one eighth of a second, or one sixteenth, or one one-hundred-and-twenty-eighth. Snap your fingers; a snapshot’s faster. Salman Rushdie
Att teknik och lag inte är en enkel kombination är enkelt att se. Ett av de mer intressanta exemplen på detta finns i upphovsrättslagens regler kring fotografier. Lagen har kvar en äldre skillnad mellan fotografiska bilder och fotografiska verk. Skyddet för fotografiska verk är 70 år efter det år upphovsmannen dog medan fotografiska bilder är skyddade i 50 år efter bildens framställningsår.
Eftersom skillnaden i skyddslängd är minst 20 år (dvs om fotografen dör samma år som bilden togs) så är det en väsentlig skillnad om en fotografi skall anses som en bild eller ett verk. Därför skulle man kunna tro att vore det relativt enkelt att läsa sig till en enkel definition om skillnaden
Varför bryr sig lagen om att skilja mellan fotografiska verk och fotografiska bilder? Varför skyddas fotografiska verk till och med 70 år efter det att fotografen avled medan fotografiska bilder enbart 50 år?
Verkshöjd
Inom upphovsrätt finns teorin och tanken kring verkshöjd. Kort sagt innebär detta att allt inte skyddas utan enbart det som har “verkshöjd” kan få upphovsrättsligt skydd. Problemet är att domstolar inte är rätt forum för att diskutera estetik och verkshöjdsdiskussionen blir snabbt lätt absurd. Genom verkshöjd menar vi att min (eller din) shopping lista inte är skyddad av upphovsrätten – den saknar helt enkelt konstnärlig värde. Detta låter logiskt, enkelt och lite självklart. Skapande är en mänsklig process som inte kan överlåtas till maskiners enformiga kopiering? Men inget är enkelt inom juridiken. Som bäst illustreras detta av fallet där “…Dan Wolgers blev anmäld för förskingring och fälld i domstol. Brottspåföljden blev villkorlig dom och 60 dagsböter à 40 kr, men han passade samtidigt på att signera det oöppnade kuvertet med domen och sälja det för 20 000kr…” (Wikipedia). Har tidigare varit inne och diskuterat verkshöjd här på bloggen, se inläggen: komisk upphovsrätt på twitter, Finns verkshöjd, Upphovsrätt i gorillakostymer och andra dräkter & Canal-Plus fallet.
Historia
Bakgrunden är en idé om professionalitet. Fotografiska bilder är sådant som vem som helst kan ha tagit medan verk är unika. Låter enkelt men hur ska man kunna bedöma det rent objektivt? Svenska Fotografers Förbund förklara på sin hemsida:
”…fotografiska verk skapas i första hand av professionella fotografer. För att ett fotografi vidare ska kallas för fotografiskt verk krävs det att två fotografer oberoende av varandra vid ungefär samma tidpunkt inte har skapat likadana fotografier. Om det har skett är fotografierna inte fotografiska verk, utan istället fotografiska bilder.”
Men hjälper detta den objektiva bedömningen? Alla proffsfotografer skapar inte unika ting, och alla amatörer är inte oinspirerade. Men lita inte på mig – titta bara på Flickrs Explore/Interestingness/Last 7 Days för att uppleva hur otroligt skickliga amatörer kan vara.
Det är bara att inse att det är svårt att bedöma saken är svårt. I jakten efter svar grävde jag djupare och hamnade till slut i berättelsen om Napoleon Sarony och i en konflikt som handlade just om fotografiska verk och bilder, skapande, upphovsrätt och Oscar Wilde nr 18!
Oscar Wilde by Napoleon Sarony (1821-1896) Number 18
Bilden: Number 18 togs av en av dåtidens mest betydande kändisfotografer den kanadensiska Napoleon Sarony (1821-1896). Sarony grundade sin egen studio i New York 1867 och livnärde sig på att betala kändisar för att ta deras porträttbilder, behålla alla rättigheter, och sälja kopior.
När Burrow-Giles Lithographic Co. använde sig av nr 18 i utan lov stämde Sarony och fallet gick till domstol och kom att bli en av de grundläggande upphovsrättsliga tvisterna som fick till uppgift att svara på frågan om ett fotografi är konstnärligt nog för att kunna erhålla upphovsrättsligt skydd.
Domstolens utmaning blev att besluta om fotografiska bilder var skyddsvärda. Deras tolkning av lagen (från 1802) var att lagstiftaren inte hade inkluderat fotografiska bilder eftersom tekniken inte var uppfunnen. Vidare genom att tolka fotografering som en form av skrivande hamnade fotografiska bilder under den upphovsrättsliga skydd som amerikansk lagstiftning medgav.
Mycket av domstolens resonemang handlade om frågan om reproduktionen som tekniken skapade var rent mekanisk eller om det fanns element av mänsklig skapande dvs en författare. Domstolens utslag byggde mycket på att den rekvisita som omringade Oscar och hans händers positionering, ljussättningen och ansiktsuttryck. Fotografen skapade en bild “entirely from his own mental conception, to which he gave visible form” och bilden var ”useful, new, harmonious, characteristic, and graceful picture.” Därmed blev fotografen en författare och fick skydd för sitt skapande.
Genom detta beslut – och liknande runt om i världen – vann fotografen upphovsrättsligt skydd för sitt verk. Men någonstans hängde oron kring konstens teknikifiering. Var det maskinen eller människan som skapade?
Digitalisering!
Situationen var knappast enkel men blev än mer komplext när vi blev digitala. Dels fick vi mer komplexa kameror som gör det enklare för otränade att ta fantastiska bilder – men är det kameran eller människan som skapar? Var ligger det kreativa verkshöjden? Är det konceptet, genomförandet eller efterarbetningen. Beslutet att ställa upp kameran, inställningarna, att ta bilden eller efterarbetet. Och hur ska allt detta värderas utifrån produkten? När vi ser en bild kan vi bara ana arbete som ligger bakom – eller kan vi det?
En spännande rättsfall från USA är Bridgeman Art Library v. Corel Corp., 36 F. Supp. 2d 191 (S.D.N.Y. 1999) där man kom fram till att en digitalisering av en bild som inte längre är skyddad av upphovsrätt kan inte ge ny upphovsrättsligt skydd. Men det behövs fler rättsfall – och gärna i andra länder – för att vi ska kunna tala med säkerhet på denna punkt.
Situationen idag
Det finns ingen entydigt svar om en fotografi är ett verk eller en bild (och därmed vilken skydd den har). Situationen blir än mer komplex när negativ digitaliseras – fragan om ny skyddstid eller inte uppstår samt om denna skyddstid skulle vara som bild eller verk…
Svenska Fotografers Förbund skriver att bilder “…återfinns i semester- eller familjealbum, dvs. bilder som vem som helst har tagit” Förarbeten till 1960 års lag exemplifierade fotografiska bilder med “…exempelvis pressfoto och annat reportagefoto, reklam- och annat kommersiellt foto, passfoto och annan enklare porträttfotografering.” (Nytt juridiskt arkiv II, 1961, sida 108)
Per Jonas Nordell upprepar i sin avhandling Rätten till det visuella (Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet 1997) att bilder är bilder tagna av amatörfotografier eller som har tagits i stor hast eller återger en aktuell händelse. Henry Olsson ger två exempel på fotografisk bild i Copyright. Svensk och internationell upphovsrätt: Hindenbergkatastrofen & mordet på John F. Kennedy. Det intressanta med hans exempel är att båda är ikoner som “alla” har sett och som kommunicerar mycket – trots detta tillmäter han dessa kortare skydd.
Vad gäller fotografiska verk skriver Svenska Fotografers Förbund att:
Omvänt innebär det att fotografiska verk skapas i första hand av professionella fotografer. För att ett fotografi vidare ska kallas för fotografiskt verk krävs det att två fotografer oberoende av varandra vid ungefär samma tidpunkt inte har skapat likadana fotografier. Om det har skett är fotografierna inte fotografiska verk, utan istället fotografiska bilder.
Problemet med denna skrivning är att det är omöjligt att veta utifrån den färdiga produkten om två fotografer skulle skapat olika bilder. Inga två bilder är egentligen lika. Den grekiska filosofen Herakleitos har tillskrivits citaten “Man kan inte två gånger kliva ner i samma flod” – en bild/verk är att frysa en ögonblick men även två fotografer som tar bilder av samma sak samtidigt tar inte samma bild. Visserligen kan bilder vara lika – men inte samma. Men att tolka allt till fotografiska verk på grund av detta vore en övertolkning.
Resultat
Det är värdefullt och viktigt att se bakåt i våra försök till att tolka lagens betydelse och mening. Det är också en etablerad arbetsmetod. Men metoden innehåller klara brister när lagens tolkningsobjekt handlar om teknik. Den teknik som fanns tillgängligt när Sarony tog sina bilder eller när lagstiftaren skapade 1960 års lag är ljusår bort från vår utrustning, vår livsstil, våra problem idag.
Regler måste utgå från verklighet. Vi reglerar inte bilismen utifrån T-Forden, inte barnuppfostran utifrån 20-talets syn på aga, inte massmedia genom att bara tänka på radio, inte miljö utan insikt att våra resurser är ändliga…
Lagstiftningen från 1960 rörande fotografisk bild och verk hade aldrig kunnat se ut som den gör om den hade skrivits idag när alla som involverats i processen har en digitalkamera i fickan samt tillgång till milliarder av digitala fotografier. Att vi nu har utrustningen innebär naturligtvis inte att vi per definition ska slänga ut alla etablerade sanningar men det är helt märkligt om vi skulle hålla kvar vid en föråldrad teknikbild för att skapa ordning i vår värld.
Themocracy