Som många andra stater (Engelska försök) försöker det offentliga Sverige att vara en del av web2.0 (några exempel webbrådgivaren & Stockholms Handelskammare). Det är ganska lätt att se varför det är intressant för staten att delta i web2.0. Okad demokrati genom att förenkla kommunikationen till och mellan stat/medborgare är enkla anledningar för att motivera försöken men bör staten twittra?
En av de första frågorna är inte bara om staten ska twittra utan snarare vem inom organisationen skall twittra – och i vems namn?
Staten finns inte som enhet. Man kan inte ringa och prata med staten. Möjligtvis kan man prata med företrädaren för staten – men vem är det? Är Statsministern statens talesman? Eller är det… Kungen?? Skulle någon av dessa kunna twittra i statens namn?
Ok, så det kanske inte någon som kan twittra för hela staten – det kanske inte är viktigt – ska myndigheter twittra, eller rättare sagt – vem skulle twittra för en myndighet? Naturligtvis borde generaldirektören kunna agera talesman. Men problemet är ju att det inte är alltid den som är högst upp i en hierarki som har mest kunskap, intresse eller förmåga att twittra.
Naturligtvis kan myndigheten utse en kapabel individ att twittra men då uppstår ett annat problem. Kan en myndighetsperson twittra på ett sätt som andra vill läsa? Twitter handlar om en dialog men om en myndighet börjar twittra vad har en myndighet att prata om som andra vill höra?
Eller som Fiona Apple sjunger: So what would an angel say, The devil wants to know
Seriös information från en myndighet är inte det som kan twittras… Så varför skulle en myndighet twittra? Vad skulle vi vilja höra? Om myndigheten satsar på dialog så måste myndigheten acceptera en verklig dialog. Detta innebär att det kanske kommer att ske en något mindre myndighetsaktig form av dialog. Men kommer myndigheten klara av att personalen agerar på ett sådant sätt?
Kanske bättre om myndigheter inte twittrar, fast kan myndigheter förbjudas från att twittra?
Under rubriken Vi står maktlösa inför kränkningar på internet skriver generaldirektör för Datainspektionen Göran Gräslund i DN opinion att kränkningar på nätet blir värre och föreslår att lagen skall göras mer kännbart. Hans kritik riktar sig först och främst mot de metoder som PUL sätts ur spel.
- genom att journalistisk verksamhet undantas från PUL
- att det är svårt att utreda kränkningar då data & information finns på utländska servrar
- att en webbplats kan numera jämställas med tryckt skrift. Om man utser en ansvarig utgivare och registrerar ett utgivningsbevis hos Radio och tv-verket
1. Högsta Domstolen har tolkat journalistik brett i Ramsbrofallet då man ansåg att även privatpersoner kan ha journalistiska ändamål om de vill ”informera, utöva kritik och väcka debatt om samhällsfrågor av större betydelse för allmänheten”. HD hänvisade till att yttrandefriheten innefattar ”rätten att framföra sådan information och sådana tankar som kränker, chockerar eller stör”.
2. Detta kommer fortsätta vara svårt oavsett vilka åtgärder sverige tar. Information på amerikanska servrar (till exempel) skyddas mot svenska utredningar med hänvisning till amerikansk yttrandefrihet. Gränslös teknologi står mot nationella gränsar.
3. Att likställa webbsidor till tryckta skrifter i tryck- och yttrandefrihet är inte en optimal lösning eftersom de flesta människor tror (felaktigt) att det som de skriver online omfattas av deras yttrandefrihet. Detta är inte automatiskt. Men med en ansökan, anmälan av en avgift kan man få sina mänskliga rättigheter skyddade.
Men tillbaka till Göran Gräslund som skriver:
Det måste kosta att kränka, annars fortsätter kränkningarna, och de blir bara värre.
Det som förespråkas är hårdare straff och ökade kostnader. Det ska bli svårare för elaka människor att säga dumma saker. Så långt kan jag väl hålla med.
MEN – detta innebär att svenska bloggare vi oproffsiga tyckare, nya tidens pamflettskrivare, drivare av en digital offentlig rum skall begränsas. Yttrandefriheten inskränkas och fördyras. Vad Göran Gräslund egentligen tycker ät att enbart de som har tillgång till gammalmedia eller råd att driva “ordentlig” media skall få vara med och leka.
Kränkningar sker även i gammalmedia och deras straff är sällan kännbara.
Vi har fått ett verktyg för en demokratisering av media. Alla amatörer kan vara med och leka. Naturligtvis är alla amatörer inte lika duktiga som de bästa i gammalmedia men en hel del amatörer är mycket bättre än allt som gammalmedia har att erbjuda. Vill vi ha yttrandefrihet online måste vi acceptera att ibland höra det som vi inte alltid uppskattar.
Läs mer i Anders R. Olssons Yttrandefrihet på nätet.
censur, informationsteknologi, internet, tryckfrihet, yttrandefrihet
|
datainspektionen, generaldirektör, göran gräslund, pul, rättigheter, tryckfrihet, yttrandefrihet