Posts tagged: konst

Stadigvarande: Rätten att avbilda utomhus konst

By , September 13, 2011 8:50 am

Ett av de mer outgrundliga delarna i upphovsrättslagen gäller rätten – eller begränsningarna – i att ta sprida bilder på konstverk som finns utomhus. Det går helt fint att fotografera konstverk, statyer, skulpturer som är “stadigvarande placerade utomhus”, det vill säga på gator, i parker och på torg.

Men begränsningen uppstår när man ska sprida bilderna efteråt. De får publiceras i en tryckt publikation, men inte läggas ut på internet. I en pdf skriver BUS

Utomhuskonst

En skulptur som är placerad i offentlig miljö får fritt avbildas på vykort, affischer, i tidningar och annat tryckt material. På internet gäller däremot inte samma generösa regel, när det gäller utomhuskonst på internet måste du ha tillstånd.

- Internetbegränsningen gäller endast konst och inte byggnader (se Katarina Renman Claesson, Kort om upphovsrätt, upplaga 2 , nov. 2005 sid 25)

Återigen ser vi hur svårbegripligt upphovsrätten är i relation till den digitala verkligheten. Enskilda individer trycker sällan upp böcker eller vykort men kan ganska ofta ladda upp sina digitala bilder online.

I vissa förarbeten till lagen finns diskussioner om konstverket är fokus på bilden eller om det är en bild där konstverket råkar vara med på en hörn – men sådana diskussioner kommer knappast göra saker tydliga för allmänheten.

Det känns fortfarande som om lagstiftaren inte har orkat förstå att det har skett en monumental förändring i hur allmänheten tar och sprider bilder idag. Eller har jag missat något?

snow workers by wrote CC BY

Är snögubbar stadigvarande? All material försvinner. Metal försvinner långsammare än snö…

Google Art Project

comments Comments Off
By , February 2, 2011 8:55 am

Digitalisering av konst ökar tillgänglighet – inget nytt under solen tänkte jag när jag såg Google Art Project… men wow!

Explore museums from around the world, discover and view hundreds of artworks at incredible zoom levels, and even create and share your own collection of masterpieces.

Förutom möjligheten att se på konst och vandra genom museernas samlingar har Google en otrolig zoomfunktion. Kolla bara på närbilden av Botticellis The Birth of Venus

Bilden finns på Uffizi Gallery i Florens men även om man åker dit så kan man inte komma tillräckligt nära för att till och med se penseldrag och sprickorna.

Konstförfalskning utan brott

By , January 19, 2011 4:53 pm

Nationalekonomer lär sig att människan är rationell och främst motiverat av vinning. Helst ska det vara tydliga ekonomiska drivkrafter. Lagen har accepterat denna norm och väljer att straffa vissa brott (tex bedrägeri) enbart om de begås för egen vinning (eller andras skada).

Om vi accepterar denna världsbild är konstförfalskning en enkel sak. Förfalskaren försöker berika sig genom att lura andra. Enkelt eller hur? Men vad gör vi när modellen inte stämmer? New York Times rapporterar om Mark A. Landis är en konstförfalskare – men en annorlunda sådan. Han målar förfalskningar och sedan donerar dom utan ersättning till museer. Gratis alltså. Ibland har han fått en lunch eller någon liten gåva från museets butik.

Det intressanta är naturligtvis frågan om hans brott. Han har förfalskat en målning. Förfalskning kan vara bedrägeri. Bedrägeri återfinns i 9 kap. 1 § brottsbalken och handlar om “…att någon förmår annan till handling eller till att underlåta något som medför vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde”. Han har agerat bedrägligt gentemot museet. Men inte för någon ekonomisk vinning. Och inte heller för att skada museet. Har han begått ett brott?

Det finns ingen originalitet bara äkthet

By , March 19, 2010 7:57 am

Inom litteraturen finns nästan inga synder. Allt ska undersökas utan gränser eller spärrar. Litteraturhistorien i fullt med exempel på författare som sprängt sociala tabu. Men det har – fram till nu funnits en spärr som var absolut – plagiering.

Plagiering handlar om att i ett kreativt arbete använda sig av andras idéer eller formuleringar i syfte att få publiken/läsaren/köparen att tro att de är ens egna. Det är inte själva kopieringen som är problemet. Det är det bedrägliga i att utge sig för att vara något man inte är. I november förra året skrev jag en kommentar om ett svensk fall av plagiering där en kokboksförfattare hade tagit texter från en annan svensk kokbok (Plagering eller upphovsrättintrång).

Det som brukar ske när plagiering kommer till dagens ljus är ursäkter och pinsamma bortförklaring såsom tidsbrist. Böcker dras in och författarkarriärer svartas ner eller rent av ruineras.

Men sedan kom 17-åriga Helene Hegemann en tysk författare som i början på 2010 publicerade boken Axolotl Roadkill.

Boken blir succé, kritikerna jublar över denna unga geni som med en sådan djupsinnighet talar för sin generation. Men… några bloggar börjar skriva annat. Texterna är bekanta. De är plagierade. Alla stålsätter sig för de pinsamma scener som komma skall. Men det händer inte. Hegemann går till attack!

Förläggaren Svante Weyler berättar om Hegemann fallet i en radiokrönika han har även lagt ut texten på sin blog (min fetstil)

Men så plötsligt vaknade bloggosfären. En uppmärksam bloggare berättade att han upptäckt att det fanns stora likheter mellan vissa passager i romanen och en annan roman, publicerad bara nåt år tidigare på ett litet förlag av en okänd författare som dessutom skrev under pseudonym. Har kritiken och publiken fallit för ett rent plagiat, frågade bloggaren.Javisst, svarade författarinnan själv, i en av de märkligaste texter om litteratur och upphovsrätt som jag någonsin läst.

Normalt sett finns det inget värre för en författare än att anklagas för plagiat, det är inte vanlig stöld, inom kulturen är det ett hedersbrott och för det ska man normalt straffas med evig tystnad. Författare, ja alla konstnärer, är ju själva sinnebilden för individualismen. Vi vanliga människor, vi har rätt att likna alla andra, tycka som alla andra, prata som alla andra. Sen kan vi trösta oss med att det ju i alla fall finns konstnärer som vägrar att anpassa sig, som är originella, alldeles egna.

Normalt sett finns det inget värre för en författare än att anklagas för plagiat, det är inte vanlig stöld, inom kulturen är det ett hedersbrott och för det ska man normalt straffas med evig tystnad. Författare, ja alla konstnärer, är ju själva sinnebilden för individualismen. Vi vanliga människor, vi har rätt att likna alla andra, tycka som alla andra, prata som alla andra. Sen kan vi trösta oss med att det ju i alla fall finns konstnärer som vägrar att anpassa sig, som är originella, alldeles egna.

Det är slut med det, skriver Hegemann i sitt försvar för rätten att sno vad hon vill, från vem hon vill.  Om nu min roman är så representativ för oss unga på noll-nolltalet, som ni skriver i alla era recensioner, säger hon till alla oss som är lite upprörda över plagiatet, då får ni faktiskt stå ut med att romanens tillkomsthistoria också är ett uttryck för detta årtionde, alltså med den urholkning av hela den här överdrivna upphovsrätten som skett genom vår rätt att kopiera och förvandla.

Det är så fräckt att man inte kan låta bli att bli imponerad. I stället för att lamslås av skuldkänslor för att ha blivit ertappad som tjuv, spottar hon tillbaka allt i ansiktet på oss andra. Det finns ingen originalitet, skriver hon, bara äkthet. Och jag skiter i varifrån människor har fått sina egenheter, jag är bara intresserad av vart de tar vägen med dem. Och vem är förresten jag, skriver hon, annat än en produkt av er. Jag hyr bara i andra hand i min egen hjärna.

Spännande utveckling att se hur Hegemann försvarar sig genom att lägga över ansvaret på läsarna. Det är vi som är dumma som tror att det skulle finnas orginalitet. Är Hegemann ett exempel på en förändring eller enbart ett undantag – svårt att säga redan nu. Men en sak är säkert. Istället för att dras in under pinsam tystnad har Axolotl Roadkill sålts i flera upplagor. Plagiering och fräckhet i en elegant kombination.

Djurens upphovsrätt

By , September 14, 2009 10:06 am

Låglandsgorillan Koko är känd för ett par saker. Hon kunde teckenspråk och hade en vokabulär på 1000 ord och hon var en konstnär vars konst fortfarande efter hennes död har en marknad på konstauktioner.

Bird Red Slice (abstract) by Koko (acrylic on canvas) 1984

Skillnaden mellan Koko och många andra djurkonstnärer (t.ex. Thailändska elefanten Noppakhao, hunden Ziggy, orangutangen och elefanten på Woodland Park Zoo, eller sjölejonet Jonao) är att hon verkar mer planerad och kommunikativ än de övriga banala, upprepande eller kladdande exemplen. Det är inte mitt syfte att göra narr av djurens rätt generellt eller den spanska lagstiftningen som ger apor rättigheter.

Problemet är att upphovsrättslagens inställning inte intresserar sig för upphovsmannens avsikt. Domstolar vågar inte uttala sig om vad som är och inte är konst. Men upphovsrättslagstiftningen verkar inte gälla för djur. Inte för att det står någonstans i upphovsrättslagen att upphovsmannen måste vara en homo sapiens men det förutsetts.

Mitt intresse för frågan återuppväcktes när jag läste i At last … the 1709 Copyright Blog med tanke på det växande intresset för djurens rättigheter att WIPO även skulle lyfta denna fråga.

Han skriver inte utifrån konstperspektivet utan från musik och framförande:

Love it or loathe it, you are bound to form a strong opinion of “The sounds of a cat on bass purr, a loon on lead vocal, two owls, wood stork and cuckoo (solo) are the sole musical instruments in this furry arrangement of the classic, Fur Elise, composed by Ludwig van Beethoven” … “Jingle Bells” sung by dogs (a current version is available on YouTube here) has been around since the mid-50s, when it was recorded, with “Pat-a-Cake” on the flip side on a stiff old, satisfyingly breakable ’78′ by Carl Weismann and his Singing Dogs … Other classics such as “Oh! Suzanna”, depicted above, once heard, are guaranteed to linger forever in the listener’s memory.

Upphovsrättslagstiftningen har gjort det lätt för sig genom att undvika att diskutera konstens mening eller konstnärens/framförarens avsikt med sin handlande. Men Det blir till en spännande diskussion när det finns en konstmarknad för djur. Eller när det anses som en självklarhet att en tvåårig konstnär har upphovsrätt till sina verk (Toddler fools the art world) eller hur skall vi bedöma Alexandra Nechita som redan som åttaåring hade konstutställningar?

Eftersom upphovsrätten inte hänger ihop med någon bedömning av kommunikativ förmåga är det kanske en art-ist (specie-ist) inställning att förbjuda djur rätten till sina skapelser?

How To Get Rid Of Stretch Marks Fast

Panorama Theme by Themocracy