Streamingmålet: en spik till i upphovsrättens kista
Comments (6) Kan man göra sig skyldig till upphovsrättsintrång när man länkar till material på webben?
I veckan avslutades Canal Plus eller streamingfallet som handlade om en man som samlade länkar på sin hemsida som ledde den som klickade vidare till
”…den nätadress som gav tillgång till den streaminglänk som innehöll sändningarna av ishockeymatcherna och att sändningarna omedelbart blev tillgängliga och kunde ses på besökarens egen dator.” (från domslutet)
Alltså han länkade till en sida där länkar till matcher fanns.
Mycket utrymme i domslutet ägnas till diskussionen om upphovsrätt skall gälla på hockeymatcher Tingsrätten skriver:
“En förutsättning för att ett verk ska föreligga i upphovsrättslagens mening är att det är resultatet av en individuell andligt skapande verksamhet. Verket ska uppvisa självständighet och originalitet. Några egentliga kvalitativa eller kvantitativa krav ställs inte. Även ett helt okomplicerat verk får upphovsrättsligt skydd, om det är tillräckligt originellt.” (från domslutet)
Om glömmer bort för en stund att det är omöjligt att bedöma originalitet utan kvalitativa eller kvantitativa krav så fortsätter domslutet med en långt utdrag från experten Jan Rosén som menar att kombinationen av saker som kameraklipp och vinklar skapar ett verk (Marianne Levin är oenig)
Jag kan på sätt och vis köpa argumentet att inspelningen av hockeymatcher har upphovsrättsligt skydd dock skulle jag vilja veta mer om inspelningen är en inspelning och har fixerats i ett medium eftersom utan en sådan fixering är det enbart en revy av verklighet för att skyddas måste urvalet fixeras.
När Tingsrätten sedan kommer fram till att de följer Jan Roséns linje verkar de helt släppa all intresse i vidare utredning. Det som saknas i domslutet är en utredning kring länkar som länkar till sidor med andra länkar som leder till streamade matcher.
Genom att fixera på upphovsrätt och släppa det tekniskt komplicerade länkande skapas en illusion av enkelhet i handlandet. Upphovsrätten är praktiskt eftersom den inte kräver av upphovsrättsinnehavaren att skydda sig (oavsett vad de vet om verkligheten). Den kräver inte heller någon större bakgrund till varför den som kränker handlar som han gör. Genom streamingfallet ser vi åter igen hur upphovsrätten skall töjas ut för att reglera onlinebeteende som vi inte ”tycker om”.
Ossi Carp (@ossicarp) har skrivit en mycket bra artikel i DN som utreder bakgrunden och presenterar experternas (Jan Rosén och Marianne Levin) åsikter om fallet.
Problemet är de konsekvenser som uppstår från en sådan domslut. Om man följer deras logik så är man skyldig till upphovsrättsintrång om man:
- länkar till material som man vet är skyddade av upphovsrätt
- länkar till The Pirate Bay där upphovsrättsskyddat material kan förekomma
- länkar överhuvudtaget utan tillstånd
En konsekvent tillämämpning av Tingsrättens logik innebär att Webbanvändning är olagligt och obrukbar eftersom man inte kan klicka eller skapa länkar utan att be om lov först.
Canal Plus borde skickats hem. Det oönskade beteendet kunde lösas genom andra strategier. Enkla lösenord kunde användas och regleras genom avtal – då hade spridande av länkar varit dataintrång vilket enligt min mening had följt en bättre logik och inte kastat upp dessa skrattretande resultat. Det hade till och med varit möjligt att tillämpa dataintrång utan lösenord och avtal men då hade det varit svårare att bevisa skulden.
Och här ligger problemet. Upphovsrätten är en elegant skapelse från en annan tid. Den som skapade något blev ägare (rättighetsinnehavare) utan krångel och kunde söka skydd utan problem. Men det är just dess elegans och enkelhet som gör den sårbar för missbruk – som detta fall bevisar. Och missbrukets konsekvenser blir en Kafkaliknande korruption av upphovsrättens ideal.
Detta syns inte minst i det att Tingsrätten öppnar sitt domslut med “Upphovsrättslagen ger upphovsrätt till den som skapar litterära och konstnärliga verk.” och utan problem diskuterar inspelningar av sport! Utan att ens erkänna den mentala akrobatik som skulle krävas för att få sportinspelning till att bli litteratur eller konst.
Upphovsrätten har blivit en slasktratt som pga av dess enkelhet hålls gisslan och används till allt. Dess logik försvinner och den blir trasigare och trasigare. Bara väl skolade jurister kan mena (utan cynism eller skrattanfall) att den fungerar så som den var tänkt och streamingmålet är ytterligare bevis på detta.
Urval av tidigare diskussioner kring länkars legalitet:
En av de tidigaste diskussionerna kring internetlänkar och upphovsrätt kom 1996 i samband med Shetland Times v. Shetland News fallet där handlade det om en nättidning som länkade in skrifter från en annan tidning och presenterade texterna som sina egna. I sin utredning över fallet skrev James P. Connolly & Scott Cameron artikeln Fair Dealing in Webbed Links of Shetland Yarns Shetlandfallet avslutades med en överenskommelse mellan parterna.
1997 kom Ticketmaster v. Microsoft där parterna kom överens i en så kallad djuplänkning dispyt: ”Ticketmaster Corp. has settled its closely-watched lawsuit against the Microsoft Corp., the chief executive of Ticketmaster Online-CitySearch said Thursday, with the ticketing giant prevailing in the dispute over whether one Web site can freely link to pages deep within another site.” New York Times.
I Sverige fick vi MP3-fallet (2000) där Högsta Domstolen slog fast att länka kan vara olagligt tillgänggörande. Läs Daniel Westmans (@netlawswe) referat av rättsfallet.
År 2000 kom Ticketmaster v. Tickets.com beslutet som menade att länkar inte innebar upphovsrättsintrång eftersom det inte handlade om kopiering. New York Times: Legality of “Deep Linking” Remains Deeply Complicated.
Det tyska fallet Stepstone v. Ofir (2001) där domstolen menade att Ofir kränkte Stepstone databas rättigheter när de länkande in till jobbannonser som låg där fallet läs resultatet här.
Themocracy