SvD har gjort en undersökning av några utvalda kulturinstitutioner för att skapa en ranking i Sociala Medier. Syftet med undersökningen är att se vilka är “bäst” på sociala medier (enligt de kritiker som SvD skapat själv).
De utvalda institutionerna är: Centrala museer samt Stockholms stads museer, Statliga, regionala och kommunala teatrar samt fria grupper i Stockholm med årligt statligt stöd & Operor, symfoniorkestrar och ensembler i statlig, regional och kommunal regi.
Följande kriterier användes (Läs mer om undersökningen här):
Finns blogg på hemsidan?
Finns forum/chatt/ kommentarsmöjlighet på hemsidan?
Finns de på Facebook?
Finns ”Följ oss på Facebook”-länk på hemsidan?
Finns de på Twitter?
Finns ”Följ oss på Twitter”-länk på hemsidan?
Finns möjlighet att dela innehåll på hemsidan via flera kanaler?
Finns de på Youtube eller annan videosajt?
Finns de på Flickr eller annan fotosajt?
För varje kriterium som uppfylls klättrar institutionen ett pinnhål i rankningen. Alla nio uppfyllda kriterier ger placering ett, noll uppfyllda kriterier ger placering tio.
Det är intressant att diskutera sociala medier och att se vilka medieformer som passar olika institutioner men jag är mycket tveksam till att ranka på detta sätt. En sådan ranking innebär implicit att alla medieformer passar alla institutioner – vilket behöver inte stämma.
Risken med att ta sådana rankingar på allvar är att man uppmuntrar institutionerna att skaffa tillräckligt med social media för att “vinna” enligt SvD – men utan innehåll, kompetens eller intresse. Att vara högst rankad på SvDs lista säger ingenting om institutionernas kommunikation, delaktighet och interaktion med allmänheten – allt det säger är att de har verktyg.
Detta motsvarar att kolla om alla institutioner har skrivare och papper men inte bry sig om att se om de är skrivkunniga.
För några dagar sedan meddelade Alberto Cottica (författare till boken Wikicrazia) en viktig steg för öppenhet och offentlighet i Italien
A few weeks ago, after a happy hour in Rome, people started spontaneously to share links on Italian open data and tools to crunch them with. With a few others, I thought it would be nice to collect these links in one place, a sort of one stop shop for people interested in transparency not just in theory, but in the practice of extracting information from public data. One thing led to another, and today Spaghetti Open Data is born.
Spaghetti Open Data förklarar vikten av öppenhet till offentlig data i den engelska texten om projektet:
Consider it a gift. For all its shortcomings, our democracy is a great gift from the past generations: the least we can do is take care of it as best as we can.
Grunden till demokratin är öppenhet. Utan öppenhet och yttrandefrihet är demokrati handikappade eller rentav värdelös. Samtidigt som vi nu har teknik för att öka öppenheten och gör insyn möjlig på en nivå som tidigare var omöjlig så innebär inte detta att det sker automatiskt. Initiativ som spaghetti öppen data ger oss ett utmärkt exempel på steg i rätt riktning.
Dagens seminarium kring offentlighetsprincipen i en digital verklighet på CEFOS är avklarad och var en spännande möte. Eftersom det var mest statsvetare i rummet hade frågorna en helt annan vinkling än det jag är van vid vilket gjorde detta till mer än en presentation av en del av min forskning utan en värdeful diskussion. Möten som denna gör det tydligt hur viktigt det är med ett tvärvetenskapligt förhållningssätt.
Mina slides finns som vanligt online:
Diskussionerna kretsade mycket kring makt och makthavare – vem har makt, vem som kommer ha makt i en alltmer digitaliserad värld. En perspektiv som jag inte fick med i presentationen men som togs upp i diskussionerna är den påverkan den privata aktören har på öppenhet och tillgänglighet i digitala miljöer.
Ytterligare en fråga var hur individer och myndigheter kan/bör agera. De framtida scenario kan ses i utopiska eller dystopiska synsätt. I utopin kommer informationsöverflödet göra att människor får en ökad förståelse för hur komplext verkligheten är – att myndighetsutövaren är en mångfaceterad människa – dystopin är att komplexiteten inte erkänns utan misstag fortsätter och vi lever i världar där privat/offentligt flyter ihop men vi är ansvariga som om vi alltid är myndigheter.
Imorgon ska jag hålla ett seminarium med rubriken Offentlighetsprincipen i en digital verklighet på CEFOS (Centrum för forskning om offentlig sektor) mellan 13:15-15 antagligen i konferensrum Pilen (våning 3, Pilgatan 19A)
Redan i juni skrev jag denna lite osammanhängande abstrakt:
Offentlighetsprincipen är ett av våra mest centrala principer men den är baserad på föråldrad teknologiuppfattning. Teknikutvecklingen ställer offentlighetsprincipen på sin spets och utmanar oss att studera två helt motstridiga frågeställningar: Har vi för lite eller för mycket öppenhet och insyn för den samhälle som vi idag lever i. Genom digitalisering och internet utvidgas medborgarens möjlighet att tillämpa offentlighetsprincipen på en nivå som aldrig Chydenius kunnat ana. Finns det en tidpunkt där teknikutvecklingen kan göra offentlighetsprincipen föråldrad i en demokratiskt rättsstat? Samtidigt är det viktigt att utreda vad en utvidgad offentlighet i en digital miljö egentligen bör omfatta. Innebär vår teknikutveckling en sådan samhällsförändring att offentlighetsprincipen bör utvidgas till att omfatta områden som tex rätten att granska offentlig källkod?
Det är alltid lika spännande när man ska omformulera sina tankar inför en ny grupp. Oftast undrar jag vad de tror att de ska höra?
Sitter på Kungliga Biblioteket och deltar i det otroligt spännande seminariet om Upphovsrätt och Offentlighet med presentationer från Arne Ruth, Eva Hemmungs Wirtén, Lars Ilshammar & Katarina Renman Claesson.
Arne Ruth inleder dagen med att hylla digitalisering men samtidigt höja en varningens finger för de mörka sidorna den för med sig. Han utrycker oro för Googles herravälde och sociala mediers bristande kontroll. Det känns som om han vill vara positiv men samtidigt bevara en centraliserad kontroll – han vill alltså ha kakan och äta den.
Eva Hemmungs Wirtén intar scenen och redogör för en historik fylld med ett västerländsk dominerad sanning och mytskapande. Världen var (är?) delad i länder som producerar information, kopierar information och översätter information. Dessa perspektiv arbetar med att skapa det upphovsrättsliga systemet för att sedan pressa den på världen som inte nödvändigtvis vill ha, eller gynnas av, systemet.
Sedan pratade jag men jag återkommer till det.
Efter pausen är det Lars Ilshammar som presenterar en stillsam men akut vy från “minnesindustrins verkstadsgolv” där han påpekar kulturens “Insamlande, bevarandet, & tillgängliggörande av våra gemensamma minnen är en del av samhällets demokratiska infrastruktur”. Men för att kunna göra detta krävs en politisk vilja för en reformerad upphovsrätt för att genomföra demokratins viktiga uppdrag.
Katarina Renman Claesson talar om lagstiftarens perspektiv med en presentation med den härliga rubriken: ”Vaffö är det på dette viset?”. Claesson talar om att hitta balansen – att hitta rättvisa mellan olika parter. Vi är tillbaka till Bernkonventionen – den korta gulliga (enligt Claesson) men inflytelserika texten som styr våra liv. Balansen står mellan mänskliga rättigheter, konkurrens och allmänintresse. Sedan tar hon upp en otroligt viktig grupp som inte har fått plats tidigare – investerare och från 60-talet byggdes en investeringsskydd upp genom de närstående rättigheter.
Min presentation handlade om offentlighet och teknik. Syftet var att behandla berättelsen ur ett tekniskt perspektiv och att visa faran med att vi bygger vår upphovsrätt, demokrati och offentlighetsprincip på tankarna som grundlades under upplysningen av ett gäng döda män befästa i en analog kultur. Mot detta ställs frågan hur detta drabbas ihop med den teknik vi har idag – en teknik som bygger på kopian som norm.
Jag försökte att tillämpa satir i min presentation och föreslog en ny rättsfigur den ”digitala konsumenten” med ett totalförbud att överföra personlig information, en Myndighet för Andra Människors Möjliga Integritesskydd (MAMMI) och obligatoriska alkolås på all kommunikationsutrustning.
Naturligtvis var detta menad som satir, dvs ett skämt… men man skämtar inte ostraffad. Två gånger fick jag frågan om jag menade allvar och svarade nej på båda. Hur som helst avslutade jag med att säga att den offentlighet som skapades för 300 år sedan var total radikal och vi överlevde den, växte av den, blev riktiga demokratiska samhällen av dem. Radikal förändring är skrämmande men det är inget vi ska vara rädda för utan vi ska omfamna den och växa istället för att skapa artificiella spärrar som missgynnar samhället.
digitala, egendom, informationsteknologi, infrastruktur, integritet, internet, kommunikation, kultur, social nätverkande, upphovsrätt, yttrandefrihet
| 
Arne Ruth, eva hemmungs wirten, Katarina Renman Claesson, kungliga bibliotek, lars ilshammar, offentlighet, upphovsrätt
Imorgon eftermiddag ska det bli spännande diskussioner på Kungliga Biblioteket. Jag ska delta i seminariet om Offentlighet och upphovsrätt tillsammans med koolla och smarta Pelle Snickars, Arne Ruth, Eva Hemmungs Wirtén, Lars Ilshammar & Katarina Renman Claesson (Wow! hur hamnade jag bland dessa hjältar?). Läs mer om programmet här. Eller här finns seminariets korta blänkare:
De affärsmodeller som genom historien skapat det moderna samhällets kommunikativa infrastruktur befinner sig i kris. Denna infrastruktur har i sin tur legat till grund för demokratins framväxt.
Frågorna kring upphovsrätt och offentlighet berör alla oss medborgare och bör inte överlåtas åt experter, vare sig ekonomiska, tekniska eller juridiska. Dessa frågor diskuteras ofta separat, men en lösning förutsätter att de diskuteras samtidigt. Det krävs en samlad politik för den digitala utvecklingen.
Jag ska prata kring behovet av en utvidgad offentlighetsprincip. Det kommer att bli en explorativ föreläsning kring framtidens reglering och en öppen fråga om någon politisk gruppering vågar gå dit tekniken har tagit oss eller om vi kommer att fortsätta vara fastlåsta i gamla mönster och slagord.
infrastruktur, integritet, internet, kommunikation, upphovsrätt
| Arne Ruth, eva hemmungs wirten, Katarina Renman Claesson, kungliga biblioteket, lars ilshammar, offentlighet, pelle snickars, upphovsrätt
Rektorn på Norrlands Entreprenörsgymnasium har fått sluta påp grund av bilder han lagt upp på facebook. Nyheter24 skriver
I måndags avslöjade Nyheter24 att rektorn på Norrlands Entreprenörsgymnasium i Luleå skyltar med sin sexfixering inför elever och näringslivstoppar på Facebook.
Skolan tog allvarligt på uppgifterna och höll ett krismöte, varpå man startade en internutredning. Vänsterns gruppledare i Luleå, Börje Lööw, deklarerade att rektorns beteende var olämpligt och sa upp vänskapen.
Begrepp som sexfixering är oroväckande, hur bedöms detta? Och vad innebär att att rektorn “skyltar” med den? Räcker det att informationen finns online? Hur skiljer detta sig från offline-världen? Hade han fått gå om han var med i en förening för likasinnade? Han skriver själv på sin facebook sida
Jag är numera arbetssökande… Så kan det gå när drevet går. Vad är det för samhälle vi lever i? Var finns moralen som de så kallade moralens väktare försöker bevara? Tipsa gärna om något bra jobb. Besitter allmänt hög kompetens, med glimten i ögat.”(Nyheter24)
Detta är ytterligare ett exempel på hur teknologi raderar gränsen mellan den privatliv och den offentliga personen. Har rektorn varit tvungen att gå på grund av sina sexintressen eller på grund av att han kommunicerade sina intressen eller för att han använde facebook i sin kommunikation?
arbetsmarknad, bilder, integritet, internet, social nätverkande, web2.0
| facebook, integritet, offentlighet, öppenhet, privatliv, rektor, skola
Comments (1) 
Themocracy