Jag log när jag läste detta:
När två högstadieflickor i Stockholm hittade en borttappad nyckelknippa som gick till skolans lärarrum fick de en idé. De köpte en enkel avlyssningsutrustning i en teknikbutik, väntade tills skoldagen slutade – och monterade upp buggningsanordningen i lärarrummet. (Sveriges Radio)
Självklart är det fel med olovlig avlyssning men det är en intressant fenomen att teknik har blivit så enkel, billig och tillgänglig att två ungdomar kommer på och verkställer en plan att avlyssna lärarna. I en värld fylld med övervakning och med en avskalad eller minimal integritetsuppfattning är detta kanske inte något man bör bli överaskad över. Frågan blir snarare – vem lyssnar på dig?
Via Slashdot rapporteras en intressant tillämpning av Google Earth.
Myndigheter i Riverhead, New York använder sig av Google Earth för att spana efter illegala simbassänger. Användningen har varit lyckad och de har lokaliserat 250 bassänger och samlat in $75,000 i avgifter och böter. Användning är intressant eftersom regelverket mot olovliga simbassänger finns men fram tills nu har det antagligen inte varit möjligt eller kostnadseffektivt att kontrollera bassänger.
Att fysiskt besöka alla hem för att se om det finns en olovlig simbassäng hade ansetts kränkande – om det inte förelåg misstankar. Men nu med Google Earth sker en enkel kontroll. Eftersom datan har samlats in lovligen och gjorts offentligt av en privat aktör är att det är svårt att diskutera detta i termer av myndighetsövervakning. Men klart att det är en form av övervakning. Frågan är hur ett sådant beteende skall tolkas. Från MyFoxNY
But some privacy advocates say the use of Google Earth to find scofflaw swimming pools reeks of Big Brother.
Lillie Coney, associate director of the Electronic Privacy Information Center in Washington, D.C., said Google Earth was promoted as an aid to curious travelers but has become a tool for cash-hungry local governments.
“The technology is going so far ahead of what people think is possible, and there is too little discussion about community norms,” she said.
Detta är en intressant exempel på en etiskt frågeställning av myndigheternas användning av offentliggjord data.
Bono är en musiker med stor samvete solidaritet och engagemang men jag blev besviken på hans debattartikel i New York Times där han bland annat hyllar en total övervakning av Internet för att stödja “…the young, fledgling songwriters who can’t live off ticket and T-shirt sales…” Han lyckas till och med exemplifiera på hur det kunde ske med system såsom “…not to mention China’s ignoble effort to suppress online dissent, that it’s perfectly possible to track content.”
Man kan bara anta att Kinas försök betecknas som ignoble för deras syfte inte passar Bono. Medans hans övervakning skulle vara för ett gott ändamål. Att skydda de svaga musiker som inte kan leva på sin merchandising. Men vänta lite… om systemet som Bono förespråkar skulle gynna musiker – skulle den kunna skilja på nybörjare och megastjärnor.
Bono skriver ödmjukt och trevligt men i grund och botten handlar det om stöd för en total övervakning för att säkerställa upphovsrättens efterlevnad. Det som är tragiskt är att i konflikten mellan upphovsrätten och integritet skall utgången vara given.
One Nation Under CCTV by tonyhall (cc by nc sa)
Christopher Kullenberg börjar att prata om Datalagringsdirektivet som övervakningsverktyg. Enligt Christopher är datalagring roligare att prata om än FRA eftersom det är mer konkret, det handlar inte om en hemlig myndighet utan insyn utan det kan hända mycket mer systematiskt, tydlig massövervakning.
Vem är storebror i datalagringsdirektivet? Är motsatsen till Big Brother, Little Sister? Det som är bekymmersamt med datalagring är det sätt med vilket man kan associeras till andra användare. Dessutom kan en användarens medvetenhet om övervakning börja påverka dennes beteende. Mentala barriärer skapas.
Ämnet beror på en gång och diskussioner inleds. Mycket runt frågor om hur individer kan skydda sig. Problemet är att för att kunna skydda sig effektivt krävs att användaren är medveten om hotet och alltid använder sig av skydd även vid banala tillfällen. Annars signalerar skyddsåtgärder att något “spännande” håller på att hända. Ytterligare en nackdel med att skydda sig är att delar av teknikens potential går förlorade.
Christopher utgår sedan från werebuild.eu och tutorials på How to f**k with the FRA för att förvandla föreläsningen till en interaktiv workshop. Det finns en teknisk spärr som måste övervinnas för att göra lösningar tillgängliga för den otekniska användaren.
Mikael Nilsson börjar med en kort genomgång av året som gick. Det roligaste eller märkligaste var alla antydningar att kampanjen mot FRA drivs av särintressen (antigen utländsk makt, politisk grupp eller PR byråer). När det gäller förståelse av FRA menar Mikael att det måste ske genom ett slags reverse engineering av lagtexten vilket innebär att man får gissa mycket mer. Det första integritetsintrången sker redan innan FRA får data – den sker redan när datan kopieras för att sedan skickas till FRA.
Mikael berättar om regeringens, regeringskansliets & försvarsmaktens roller i signalunderrättelseverket. Här togs SÄPOs tillgång till FRA material alternativ SÄPOs möjligheter att själva bedriva FRA liknande spaning som är under utredning. Det finns en grupp övriga myndigheter som vill ha tillgång till materialet. Dessutom är det något oreglerat/otydligt hur materialet skall användas i internationella samarbeten.
FRA försöker visa en funktionell ekvivalens genom att understyrka att de har redan spanat på tidigare kommunikation. Den stora skillnaden är att den tidigare spaningen handlade om militär övervakning medan nu vill FRA spana på civila. Det handlar inte om funktionell ekvivalens utan snarare om function creep.
På frågan hur viktig signalspaning är ger Mikael exemplet med en intervju med Professor Agrell i Dagens Nyheter:
Hur effektivt är signalspaning – egentligen?
Den är nog den enskilt mest effektiva metoden på insamlingsområdet. Det beror just på dess stora kapacitet att följa förlopp kontinuerligt och handha väldigt stora volymer information.
Har den ökade övervakningen efter 11 september gett några konkreta resultat?
Det är en fråga som är helt omöjlig att besvara eftersom det i princip inte finns något öppet material tillgängligt.
Det ska inte bevisas eller ens visas empiriskt. Samhället skall bara acceptera det som en sanning att det är effektivt och används i demokratins tjänst.
En av de intressanta delarna i presentationen är det sätt som information presenteras till allmänheten. I text och bild används spännande och intressanta vinklingar och diagram för att förklara vad det egentligen handlar om. Om en lag behöver så här mycket förvirrande bilder döljs någonting här.
Ytterligare ett problem är den brist på övervakning av FRAs verksamheten. Det är det klassiska problemet “Quis custodiet ipsos custodes?” (Vem övervakar övervakarna eller vem vaktar oss från väktarna?) som Per Agerman & Mark Klamberg tog upp i en debattartikel Varför vill de folkvalda inte granska FRA? Mikael Nilsson tror dock inte att problemet finns i skyddsmekanismerna eftersom det inte går att skapa adekvata demokratiska skyddsmekanismer.
I slutet tog Mikael upp några alternativ till hur användare skulle kunna skydda sig. Kryptering skyddar innehållet, för att skydda sig från signalanalys kan anonymiseringstjänster (tex VPN eller TOR applikationer) användas. Ett exempel på en sida som smalar skydd finns på fraskydd.se. Men i slutändan var Mikael pessimistisk till de flesta befintliga lösningarna. Bland annat för att stora massan kommer inte att orka eller förstå att skydda sig. Men – inte oväntat – kommer de som planerar begå hotfulla handlingar kommer att komma på lösningar.
fra, integritet, kommunikation, övervakning
| 
fra, function creep, functional equivalency, integritet, mark klamberg, mikael nilsson, övervakning, Per Agerman, reglering
Ikväll pratar Mikael Nilsson (grundare av stoppaFRAlagen.nu) Om FRA (Försvarets Radioanstalt) en myndighet som sedan den 1 december i år har avlyssnat telefonsamtal och internettrafik som passerat Sveriges gränser. (Wikipedia, WeRebuild.EU)
Platsen är Torg 2, på IT-universitetet, Lindholmen.
Signalspaning enligt FRA-lagen (källa wikipedia) klick för här större
Anna Troberg ger en presentation om IPRED (wikipedia) ur ett kulturperspektiv och börjar med en beskrivning av lagpaketets tillkomst.
IPRED ger rättighetsinnehavaren rätt att
- kräva ut information om vem som står bakom IP-nummer
- begära intrångsundersökning för att säkra bevis
- polisanmäla abonnemangsinnehavaren bakom IP-nummer
- offentliggöra domar (tex annonsera i media)
Det stora problemet med IPRED är dess brister i proportionalitet eftersom den skapar rättighetsproblem genom att ge alltför stor makt till upphovsrättsindustrin jämfört med myndigheter. Dessutom tillkommer integritetskränkningar i samband med att en övervakningsapparatur.
Anna fortsätter genom att beskriva hur upphovsrättsindustrin är fortfarande en växande bransch trots hotet från fildelningen och hon går sedan in på förlagsbranschen och visar hur kultursfären drabbas av förlagens begäran till kontroll över de digitala produkterna. Hotet verkar komma till stor del från förlagens ivriga begäran att kontrollera digitala produkterna utan att dela med sig till kreatörerna.
Kreatorer behöver inte IPRED det är bolagen som vill ha IPRED. Nya kreatörer är betydligt mer kunniga och insatta i skapande och kontakter med kunder. IPRED är ett försök av bevara upphovsrättsindustrins position som gynnad mellanhand och leverantör till slutkonsument i en tid där detta blir mindre viktigt.
Anna ger exempel på Unni Drougge som la ut en talbok på Pirate Bay & Hanna Sköld filmskaparen som lånade ihop till filmen Nasty old people och la ut den via en egen hemsida & Pirate Bay. Det handlar om att tänka om och skapa nya affärsmodeller som stödjer kreatören istället för mellanhanden. Eller som Olof Bjarnason illustrerar i sin Julklappstankegångar
e-demokrati, egendom, integritet, Ipred, övervakning
| anna troberg, hanna sköld, integritet, Ipred, Olof Bjarnason, övervakning, piratpartiet, proportionalitet, Unni Drougge
Ikväll ska Anna Troberg prata om Ipred på IT Universitetet, Lindholmen Torg 2 mellan 18:00-20:00. Anna är författare och andre vice ordförande för Piratpartiet. Så här skriver hon på sin blog:
Ämnet för dagen är alltså Ipred. Det är ju ett ganska deprimerande ämne, men det beror lite på hur man ser på det hela. Eftersom jag är kulturknutte (nej, Unni, inte kulturKOFTA. Någon måtta får det ju ändå vara!) så tänker jag anlägga ett kulturperspektiv på det hela. Till syvende och sist är det ju det det handlar om: Hur ska vi forma kulturlandskapet? Hur ska vi ta hand om de som skapar och de som konsumerar kultur? Och vad får kultur kosta ur ett integritetsperspektiv? Och en massa annat naturligtvis.
Dagen till ära har jag dessutom gjort en flådig PowerPoint-presentation. (Ja, jag använder PowerPoint… Mera culpa! Mea culpa! Jag lovar att klä mig i säck och aska och späka mig själv lagom mycket flr det.) Jag har inte fyllt den med blinkande pilar och bilder som far hit och dit, men jag kan i alla fall avslöja att ni som sett “Jaws” och “Hitta Nemo” kommer att känna igen er. Jag kommer att lägga upp presentationen på Slideshare.com, så småningom. Och om jag inte missminner mig, så tror jag att det hela kommer att Bambusas, så att jag kan länka till en Bambuserfilm också. (Det betyder dessutom att alla eventuella misstag kommer att förevigas i offentlighetens ljus… Oh, the joy!)
Det hela går av stapeln 18:00-20:00 i föreläsningssal “Torg 2″, IT-universitetet, Lindholmen. Kom dit eller var en fyrkant!
Flera myndigheter använder sig av sociala medier på olika sätt. Svenska Centrala Studiemedelsnämnden letar fuskare via Facebook, en Kanadensisk kvinna var sjukskriven för depression blev av med sjukbidraget efter man ansåg att hon inte längre var deprimerad pga bilder på Facebook. En tjuv i USA åkte fast efter att han uppdaterade sin statusrad.
Men hur långt ska myndigheter få gå i sin användning av sociala medier? Skall sociala medier anses som allmänna platser eller är de mer slutna än så? Daniel Jonsson skickade en länk till en intressant artikel på IDG att
Den amerikanska civilrättsorganisationen EFF (Electronic Frontier Foundation) har lämnat in en stämningsansökan mot sex stycken statliga myndigheter i USA. Stämningsansökan kräver att få ut information om hur amerikanska myndigheter använder sociala nätverk för att samla in information.
Om sociala medier skall anses som öppna platser innebär detta att alla myndigheter kan patrullera online och dra de slutsatser de vill av informationen? Vad händer om användare straffas för information de har hittat på? Det är inte helt ovanligt att ljuga, överdriva eller vilseleda i statusrader – det är en social lek, men om myndighteter ska bygga sina beslut på det som finns där är det knappast roligt längre.
Fast det vore lite överdrivet att kalla sociala medier för öppna allmänna platser – eller kanske inte? Kanske är Facebook en fritidsgård eller föreningslokal… Relativt öppet för alla, men inte helt insynsfritt?
Det är för tidigt (eller sent) att prata om sociala mediernas död, bästa artikeln om detta är Cory Doctorows How Your Creepy Ex-Co-Workers Will Kill Facebook. Men detta är inte ett positivt tecken.
Så kom 1 December och Svenska Internet delas i två läger. De som ser fram emot julen och de som skriver att idag träder FRA lagarna ikraft (Svd, DN). Jag tillhör de senare (även om jag ser fram emot jul) en frände i frågan farmorgun skriver:
Vi vet att de som har beslutat inte riktigt har klart för sig vad det är som de sagt ja till. Vi vet också att beslutet drevs igenom på ett minst sagt diktatoriskt sätt. Vi vet att det som visades upp den 17 och 18 juni, bara var ett spel för gallerierna. Det som hänt därefter bär syn för sägen. Själv har jag varit med om att tillsammans med en rad andra bloggare skapa en minnessten på nätet – Riksdagssvar.se – som visar svårigheterna att få svar på de mest elementära frågor i saken. Opassande gör också en tillbakablick. Instämmer i hennes GRATTIS till Oscar Swartz, som råkar fylla 50 denna dag.
Grattis Oscar!
.
Hittade denna info-grafik hos Jens O och var tvungen att uppdatera:
Jens skriver en mycket bra och begriplig beskrivning över hur FRA systemet funkar.
Göteborg har varit starka i protesterna här leder Xor en marsch upp för avenyn
För er som vill veta mer vill jag bara påminna om seminarieserien i Göteborg under 13-17 december.
Det blev ett inlägg om plagieringsövervakningsprogramvara, läs hela i Stjärnkikarna:
Alla vi som undervisar behöver modet att överkomma vår bekvämlighet, styrkan att omfamna lärandets nya digitala villkor och envisheten att sträva framåt. Men framförallt behöver vi att våra skolor inte sjunker djupare i övervakningsträsket genom större investeringar i plagieringskontroller.
Oscar Swartz är en av de främsta svenska internetpersonligheter. Han kan beskrivas på många sätt: aktivist, bloggare, pionjär, skribent, journalist, debattör. Han är den som har myntat begreppet Bodströmsamhället som betecknar den svenska versionen av storebrorsamhället som han har beskrivit i skrifterna Marschen mot Bodströmsamhället, (2006) och Alternativ till Bodströmsamhället (2008).
Imorgon (12/11) kl 17:30 Lokal: Torg Två (hus Patricia), föreläser Oscar Swartz kring FRA-lagstiftningen och datalagring som former för massövervakning av kommunikation. Oscar går igenom lagarna och debatten, vad konsekvenserna kan bli och potentiella motståndsstrategier.
Den rådande illusionen om kameraövervakningens brottsförebyggande kraft har fått ett litet mothugg i data presenterad av Brottsförebyggande Rådet (BRÅ).
Kameraövervakning är en brottsförebyggande metod som kan minska brottsligheten. Kameror är dock ingen universallösning, och fungerar endast under vissa omständigheter. I denna text kan du läsa om internationell och svensk forskning om kameraövervakning.
I Dagens Nyheter citeras Justitiekanslern Göran Lambertz med ett politisk korrekt uttalande om övervakningskameror:
Det innebär en inskränkning i friheten, frihetskänslan och möjligheten att göra som man vill. Det är inte bra på sikt. Men kan man komma till rätta med brottslighet är det bra, man måste dock vara noga med att gå lagom långt, säger han.
Problemet är att det finns ett starkt intresse för övervakningssystem och det är en intresse som långt överstiger deras potential för att göra nytta. I ett samhälle som underbyggs av en paranoia och rädsla så är alla lösningar bra – även de dåliga. Det spela tyvärr ingen roll hur mycket “bevis” som kommer fram om övervakningens meningslöshet som brottsförebyggande vapen – de är billiga, de ger ett chimär av trygghet och samhällsengagemang. Vad en övervakningssystem egentligen gör är att de skapar en ursäkt att investera i mer långsiktiga och effektiva lösningar. Istället för fler, bättre utbildade och bättre utrustade poliser installerar vi en high-tech kameraövervakningssystem. Tragiskt.
Det nya (för Sverige) är att koppla ihop kameror med högtalare. Då kan kameraoperatören ropa ut till den som tänker begå ett brott “Sluta, vi ser dig” eller något lika dumt. Detta lär knappast förhindra någon som (1) har planerat att begå ett brott, eller (2) är full och vill slåss.
Eller som Zaramis skriver
Rent generellt är det ju faktiskt så att repressiva åtgärder inte kan förhindra brott, om man inte inför totalt utegångsförbud och umgängesförbud för alla människor. Men ett sådant samhälle kan ju inte fungera så det är en ointressant variant. Våldsbrott kan bara förhindras genom att samhället förändras. Samhället måste förändras så att stressen blir mindre, livet blir lugnare, alkohol- och drogintaget mindre. Sådant löses inte med kameraövervakning och polisiära metoder.
Däremot kan kameraövervakning ha en effekt på en del tillgreppsbrott, som stölder ur bilar på parkeringsplatser och liknande. Och förmodligen ha en viss betydelse för utredningen och uppklarandet av vissa brott. Men frågan är om det verkligen kan anses uppväga den integritetskränknng som övervakningen av allmän plats innebär.
För mer om ämnet se bland annat Mannen bakom kameran, Övervakning och brott, Kameraövervakning i skolor & Naiv tro på teknologi som brottsbekämpare.
Jag håller på att skriva en del i en artikel som skall beröra FRA Lagen och behöver samla och strukturera källor, därav denna post. Egentligen är det fel att skriva om FRA-lagen eftersom det handlar inte om en lag utan en hel serie lagändringar samt en ny lag, som föreslogs av regeringen i proposition 2006/07:63 – En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet. Wikipedia har en bra översikt och bakgrund till FRA lagen, dess tillkomst och protesterna.
För en bredare Europeisk perspektiv och juridisk bakgrund till problemet rekommenderar jag Anders Lagerwalls uppsats (Stockholms Universitet HT09) Privacy and Secret Surveillance from a European Convention Perspective som har till syfte att identifiera och analysera Europakonventionens (den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna) krav på hemlig avlyssning.
Den 16 September hade Dagens Nyheter en artikel där Anders Lagerwall, Mark Klamberg och Clarence Craaford ger sin syn på FRA Lagen och konstaterar att den strider mot Europadomstolens praxis. Craaford är chefsjurist på Centrum för rättvisa som har anmält FRA-lagen till Europadomstolen.
Idag läste jag illustrativ bloggpost på OlofB[eta] som försöker visa varför dessa frågor är intressanta:
Du kanske frågar dig: ”Så vaddå? Vad gör det om FRA får denna trafikdata då?”. Jo svaret är sociogram. Med hjälp av all kommunikation över Sveriges gräns* kan FRA mycket lätt bygga upp sådana här:
Exempel på sociogram
Du kan läsa mer om den databas som har till uppgift att lagra trafikdata på wikipediaartikeln ”Trafikdatabasen Titan”.
Allt detta tänker jag baka in i en artikel kring de negativa konsekvenser av tekiska lösningar och hur våra rättigheter sakta äts upp trots att det finns stora konventioner som “garanterar” våra rättigheter.
I en intressant intervju i DalaDemokraten intervjuas mannen bakom många av våra övervakningskameror. Det är en spännande världsbild och tekniktro som finns i sådana laddade citat såsom
Lagstiftarna har inte hängt med i teknikutvecklingen. Övervakning på en skola innebär tillstånd att filma två eller högst 15 meter från fasaden. Jag vill filma hela skolgården. Maskera bort övrigas ansikten men kunna identifiera buset redan när stenen plockas upp.
Man är inte skyldig till något innan man har gjort det. Det spelar ingen roll hur mycket andra “vet” om vad som kommer att ske. Skuld kan inte komma före handlingen.
Kameraövervakning skapar ökad trygghet i samhället. Ändå ska enskildes integritet värnas som i omklädningsrum, provhytter och toaletter.
När ska denna tekno-optimistiska myt spricka? England är kanske världens kameratätaste land men de har inte skapat ett tryggare samhälle, inte fått bort brottslighet eller löst sociala problem. Övervakning är inget hinder – det förändrar kanske men inte förhindrar.
Har man inget att dölja finns inte något integritetskränkande i kameror.
WTF? Seriöst? Sa han verkligen detta? Han vill övervaka hela skolgårdar innan brotten begås men ser ingen kränkning av integritet? Uppenbarligen har han en dålig förståelse för vad integritet är.
Comments (2) 
Themocracy