Inom litteraturen finns nästan inga synder. Allt ska undersökas utan gränser eller spärrar. Litteraturhistorien i fullt med exempel på författare som sprängt sociala tabu. Men det har – fram till nu funnits en spärr som var absolut – plagiering.
Plagiering handlar om att i ett kreativt arbete använda sig av andras idéer eller formuleringar i syfte att få publiken/läsaren/köparen att tro att de är ens egna. Det är inte själva kopieringen som är problemet. Det är det bedrägliga i att utge sig för att vara något man inte är. I november förra året skrev jag en kommentar om ett svensk fall av plagiering där en kokboksförfattare hade tagit texter från en annan svensk kokbok (Plagering eller upphovsrättintrång).
Det som brukar ske när plagiering kommer till dagens ljus är ursäkter och pinsamma bortförklaring såsom tidsbrist. Böcker dras in och författarkarriärer svartas ner eller rent av ruineras.
Men sedan kom 17-åriga Helene Hegemann en tysk författare som i början på 2010 publicerade boken Axolotl Roadkill.
Boken blir succé, kritikerna jublar över denna unga geni som med en sådan djupsinnighet talar för sin generation. Men… några bloggar börjar skriva annat. Texterna är bekanta. De är plagierade. Alla stålsätter sig för de pinsamma scener som komma skall. Men det händer inte. Hegemann går till attack!
Förläggaren Svante Weyler berättar om Hegemann fallet i en radiokrönika han har även lagt ut texten på sin blog (min fetstil)
Men så plötsligt vaknade bloggosfären. En uppmärksam bloggare berättade att han upptäckt att det fanns stora likheter mellan vissa passager i romanen och en annan roman, publicerad bara nåt år tidigare på ett litet förlag av en okänd författare som dessutom skrev under pseudonym. Har kritiken och publiken fallit för ett rent plagiat, frågade bloggaren.Javisst, svarade författarinnan själv, i en av de märkligaste texter om litteratur och upphovsrätt som jag någonsin läst.
Normalt sett finns det inget värre för en författare än att anklagas för plagiat, det är inte vanlig stöld, inom kulturen är det ett hedersbrott och för det ska man normalt straffas med evig tystnad. Författare, ja alla konstnärer, är ju själva sinnebilden för individualismen. Vi vanliga människor, vi har rätt att likna alla andra, tycka som alla andra, prata som alla andra. Sen kan vi trösta oss med att det ju i alla fall finns konstnärer som vägrar att anpassa sig, som är originella, alldeles egna.
Normalt sett finns det inget värre för en författare än att anklagas för plagiat, det är inte vanlig stöld, inom kulturen är det ett hedersbrott och för det ska man normalt straffas med evig tystnad. Författare, ja alla konstnärer, är ju själva sinnebilden för individualismen. Vi vanliga människor, vi har rätt att likna alla andra, tycka som alla andra, prata som alla andra. Sen kan vi trösta oss med att det ju i alla fall finns konstnärer som vägrar att anpassa sig, som är originella, alldeles egna.
Det är slut med det, skriver Hegemann i sitt försvar för rätten att sno vad hon vill, från vem hon vill. Om nu min roman är så representativ för oss unga på noll-nolltalet, som ni skriver i alla era recensioner, säger hon till alla oss som är lite upprörda över plagiatet, då får ni faktiskt stå ut med att romanens tillkomsthistoria också är ett uttryck för detta årtionde, alltså med den urholkning av hela den här överdrivna upphovsrätten som skett genom vår rätt att kopiera och förvandla.
Det är så fräckt att man inte kan låta bli att bli imponerad. I stället för att lamslås av skuldkänslor för att ha blivit ertappad som tjuv, spottar hon tillbaka allt i ansiktet på oss andra. Det finns ingen originalitet, skriver hon, bara äkthet. Och jag skiter i varifrån människor har fått sina egenheter, jag är bara intresserad av vart de tar vägen med dem. Och vem är förresten jag, skriver hon, annat än en produkt av er. Jag hyr bara i andra hand i min egen hjärna.
Spännande utveckling att se hur Hegemann försvarar sig genom att lägga över ansvaret på läsarna. Det är vi som är dumma som tror att det skulle finnas orginalitet. Är Hegemann ett exempel på en förändring eller enbart ett undantag – svårt att säga redan nu. Men en sak är säkert. Istället för att dras in under pinsam tystnad har Axolotl Roadkill sålts i flera upplagor. Plagiering och fräckhet i en elegant kombination.
Comments (6) 
Themocracy