De flesta tidiga grunder för upphovsrätten har fallit bort under dess korta historia. Tillgänglighet, öppenhet, tryckarprivilegier har så nästan helt försvunnit och det som står kvar är författarens ensamrätt. [1]
Det har funnits stöd för en intim koppling mellan skaparen och dess verk. Oftast brukar man hänvisa till skalden Martialis ”The book which you are reading aloud is mine, Fidentinus; but, while you read it so badly, it begins to be yours.” (Epigrams, bk. I, ep. 38). Nyligen användes Martialis av Göran Hägg i sin missvisande propagandaskrift ”Varför dog Bellman – om upphovsrättens historia”.
Problemet är att Martialis inte argumenterade för upphovsrätt. Han krävde inte att han skulle ha kvar rättigheter efter han sålt sina verk. ”Dikter har Paulus köpt. Nu läser han dom som sina. Ty det man har ärligt betalt kan man väl kalla för sitt”. Martialis argumenterade mot plagiering. D.v.s. han ansåg att det var fel att hävda att man var upphovsman till andras verk. Det var dock inget problem att kopiera, läsa, sprida verken – bara man erkände upphovsmannens genialitet.
Det var inte förrän tekniker för automatiskt mångfaldigande uppstod då diskussionen om upphovsrätt som vi känner igen den idag började bli intressanta. När standardisering i tillverkning av papper, bläck och tryckpressar utvecklades, sjönk priserna för publicering och ett incitament för kopiering uppstod.
Tradition och lagens skydd för författarens ensamrätt har utvecklats till en bisarre praxis. Marknadsekonomier prisar monopoler och vissa marknadsekonomer argumenterar paradoxallt för att dessa monopol ska förlängas samtidigt som de förfasar sig över allt vad monopol innebär som hot mot marknadens teoretiska överhet.
Ett annat resultat av de senaste drygt 100 år av upphovsrätt är en felaktig upphöjelse av författarens ensamrätt till mänsklig rättighet. En sådan koppling kan fungera i relation till plagiatdiskussionen. Upphovsmannen är alltid upphovsmannen. Att hävda andras tankar som dina är en form av bedrägeri. Men någon koppling mellan mänskliga rättigheter till ekonomisk ersättning långt efter döden är helt missuppfattad. Även om vissa skapare skulle önska sig en sådan rätt. Men många som gynnas av monopol vill gärna behålla den och stödjer detta med tankar om ”naturliga” rättigheter.
Och mitt bland allt detta under en täckmantel av fildelningskriget pågår ett försök att förlänga skyddstiden. I DN i helgen presenterades tunga namn som argumenterar mot förslaget. Eva Hemmungs Wirtén säger: “Det är av princip svårt att se fördelar med dessa förlängningar. Det här är ytterligare ett förslag som riskerar att drabba oss på olika sätt.” Och Marianne Levin går ännu längre “Jag tycker det är ett vansinnigt förslag som bara medför ökade kostnader för användarna. Det har förts en argumentation om att detta inte skulle kosta mer, men det är klart det gör.”
Vem gynnas av en förlängning? Idag har upphovsmannen ensamrätt på sitt verk till och med 70 år efter hans död. Detta innebär att om en författare skriver en bok idag. Och dör om trettio år så är boken skyddad i 100 år. Efter det är det fortfarande inte fritt att göra vad man vill med. Jag kan inte ge någon av Bellmans epistlar under mitt namn även om han har varit död sedan länge (och det saknades upphovsrätt när han skrev). Vi tillåter fortfarande plagiat eftersom det är bedrägligt. Att vi upprörs av bedrägeri inom litteratur är Marklunds ”sann historia” ett tydligt tecken på.
Titta runt i din bokhylla & skivsamling. Hur mycket är äldre än 25 år? Hur mycket är äldre än 50 år? 70år? Hundra år? Idag är skyddstiden alltför lång. Den gynnar inte upphovsmännen och den kan inte gynna upphovsmännen – de har varit döda sedan länge. De kan inte uppmuntras att skriva mera genom ekonomiska incitament.
Skyddstidens längd idag (och en eventuell förlängd tid) är investeringsskydd för starka ekonomiska aktörer. Dra inte in lidande konstnärer i detta.
–
[1] Ting och Tankar & Eva Hemmungs Wirtén: No Trespassing
Comments Off 
Themocracy