Comments (5)

By Mathias Klang, September 14, 2009 10:06 am

Låglandsgorillan Koko är känd för ett par saker. Hon kunde teckenspråk och hade en vokabulär på 1000 ord och hon var en konstnär vars konst fortfarande efter hennes död har en marknad på konstauktioner.

Bird Red Slice (abstract) by Koko (acrylic on canvas) 1984

Skillnaden mellan Koko och många andra djurkonstnärer (t.ex. Thailändska elefanten Noppakhao, hunden Ziggy, orangutangen och elefanten på Woodland Park Zoo, eller sjölejonet Jonao) är att hon verkar mer planerad och kommunikativ än de övriga banala, upprepande eller kladdande exemplen. Det är inte mitt syfte att göra narr av djurens rätt generellt eller den spanska lagstiftningen som ger apor rättigheter.

Problemet är att upphovsrättslagens inställning inte intresserar sig för upphovsmannens avsikt. Domstolar vågar inte uttala sig om vad som är och inte är konst. Men upphovsrättslagstiftningen verkar inte gälla för djur. Inte för att det står någonstans i upphovsrättslagen att upphovsmannen måste vara en homo sapiens men det förutsetts.

Mitt intresse för frågan återuppväcktes när jag läste i At last … the 1709 Copyright Blog med tanke på det växande intresset för djurens rättigheter att WIPO även skulle lyfta denna fråga.

Han skriver inte utifrån konstperspektivet utan från musik och framförande:

Love it or loathe it, you are bound to form a strong opinion of “The sounds of a cat on bass purr, a loon on lead vocal, two owls, wood stork and cuckoo (solo) are the sole musical instruments in this furry arrangement of the classic, Fur Elise, composed by Ludwig van Beethoven” … “Jingle Bells” sung by dogs (a current version is available on YouTube here) has been around since the mid-50s, when it was recorded, with “Pat-a-Cake” on the flip side on a stiff old, satisfyingly breakable ’78′ by Carl Weismann and his Singing Dogs … Other classics such as “Oh! Suzanna”, depicted above, once heard, are guaranteed to linger forever in the listener’s memory.

Upphovsrättslagstiftningen har gjort det lätt för sig genom att undvika att diskutera konstens mening eller konstnärens/framförarens avsikt med sin handlande. Men Det blir till en spännande diskussion när det finns en konstmarknad för djur. Eller när det anses som en självklarhet att en tvåårig konstnär har upphovsrätt till sina verk (Toddler fools the art world) eller hur skall vi bedöma Alexandra Nechita som redan som åttaåring hade konstutställningar?

Eftersom upphovsrätten inte hänger ihop med någon bedömning av kommunikativ förmåga är det kanske en art-ist (specie-ist) inställning att förbjuda djur rätten till sina skapelser?

Comments Off

By Mathias Klang, March 28, 2009 8:59 am

Polisen i tyskland säkrade samma kvinnliga DNA från c:a 40 brottsplatser varav sju mord (en var mordet på en polis). Medans brottsvågen fortsatte misslyckades polisen trots hundratals utredare, sex stycken specialistkommittéer och en belöning på 300 000 euro. Upp till 800 tidigare kvinnliga förbrytare utfrågades och spår av fantomkvinnan dök upp i Tyskland, Österrike och Frankrike.

Till slut började polisen misstänka att något inte stod rätt till och analyserade den utrustning som de har för att samla DNA. Det visade sig att de oanvända bomullspinnar som användes för att samla in DNA spår redan innehåll DNA spår från en arbetare från fabriken som tillverkade pinnarna.  (The Guardian, Bild.com & Science and Stuff)

Fördelen med DNA teknik inom polisiär verksamhet är att den kan identifiera individer. Men det är viktigt att komma ihåg att ingen teknologi är felfri det kan finnas brister i vår användning, tillverkning eller tolkning.

I ett bokkapitel som jag skrev om DNA databaser (“Tillit & Teknologi”? i Johansson, Jönsson & Solli, Värdet av Förtroende, Studentlitteratur) skrev jag om riskerna med att lita blint på teknologi, framförallt på en teknologi som lovar hög säkerhet. Och ännu värre att lita på politiker, lobbyister och experter som förespråkar “felfri” teknologi

Sverige står inför en spännande implementering av ny teknologi. Förespråkare för denna nya teknologi lyckas med att presentera den som komplex och styrd av hög vetenskaplig precision vilket ökar känslan av tillit eftersom vetenskaplighet likställs med opartiskhet i dessa lägen. Eftersom situationen kräver tillit kräver den, som Slovic (1997) förklarade, risker. Att lita på är att ta en risk. För att medborgarna inte ska uppleva oro inför den risk de tar med den nya teknologin, har denna diskurs utmärkts av en hög grad av banalisering. Ansvarig för detta är de experter som tolkar och förklarar situationen för allmänheten. Polisens användning av DNA likställs med fingeravtryck – sinnebilden av något enkelt, pålitligt, greppbart och på var mans hand. Medborgaren ombeds att inte tänka utan att lita på vetenskapen och myndigheten. Den välvilligaste tolkningen av detta är statlig paternalism, den sämsta tolkningen lutar mot konspirationsteorier.

Om en teknologi lovar hög säkerhet/tillförlitlighet då riskerar vi att inte tro på när den misslyckas. Tack vare denna svårighet att tro på teknologins brister handlar vi människor vårdslöst och agerar inte i tid för att åtgärda problem.