På kort tid har det kommit två kritiska blogginlägg kring begreppet Free Culture. I maj kom ASMP and Lessig (10/5 – 2010) och en månad senare Lessig: Another Error Becomes Clear in “Free Culture” (10/6 – 2010)
I deras kritik av Free Culture pekar de ut just Lawrence Lessig som den största problemet, ASMP and Lessig skriver:
The idea of “free” content and “free culture” is very much his personal responsibility. His past writings and lectures indicate he did intend exactly what he has achieved culturally, to the detriment of small creative businesses. See the wikipedia entry on the Free Culture movement, and this video of Lessig himself at copybyte.com/z/w4 .
Kritikerna angriper Lawrence Lessigs bok Free Culture: How Big Media Uses Technology and the Law to Lock Down Culture and Control Creativity (2004) den finns tillgänglig som nedladdningsbar pdf licensierad under en Creative Commons BY-NC licens.
I sin bok och i flera föreläsningar (bland annat i Sveriges riksdag) använder sig Lessig av exempel från doujinshi amatörer som skapar egna utvecklade berättelser från populära manga teckningar. En sub-gren av detta skapar remixade musikvideor genom att blanda manga teckningar med populärmusik sk AMV (Anime music video).
Den andra kritiska artikeln Another Error påpekar att nu har Manga skaparnas förening börjat stämma de som skapat AMV eller andra produkter utan lov
Those authors and publishers, it turns out, do not feel it is okay. A Japanese comic association with thirty-six different members has joined with other Asian and American publishers to thwart what they call the “rampant and growing problem” of copycat comics that violate the authors’ and publishers’ rights. Publishers Weekly reports that the problem has grown from a small movement of fans circulating among friends to “heavily trafficked, for-profit Web sites that host thousands of pirated manga editions and offer them for free to readers.”
Argumentet är: Eftersom de har börjat stämma, betyder det att Lessig har fel. Har Lessig fel så är Free Culture fel. Det finns en hel del logiska brister i argumentationskedjan.
Men det största felet med deras argumentation är att de övervärderar Lessig.
Ingen enskild människa är ansvarig för utvecklingen inom Free Culture. Lessigs roll är som förgrundsgestalt är överdriven. Det handlar inte om en enskild människa som teoretiserar fram handlande. Lessig beskriver det som sker. Han är en budbärare som visserligen kan inspirera andra men han är knappast upphovsman till den enorma kreativitet som nätet släpper in i våra liv.
Men frågan kvarstår är Free Culture farligt?
Tveklöst kan jag svara med en otvetydlig: Absolut! Men det beror på vem det skulle vara farligt för?
Ett exempel. En lokal fotograf säljer en bild till en lokal förening som använder den i sin nyhetsbrev. Varje gång tidningen vill använda bilden betalar de fotografen (hur mycket och hur ofta de betalar beror naturligtvis på avtalet). Föreningen har alltid haft alternativet att gå ut och ta en egen bild men väljer ofta av bekvämlighet att betala istället. På fotosajten Flickr finns idag c:a 140 millioner bilder licensierade under Creative Commons licenser. Föreningen väljer att ta en av dessa bilder kostnadsfritt och sluta betala fotografen. Självklart har fotografen förlorat en intäkt. Men det är inte Free Culture som skapat intäktsförlusten. Tekniken har möjliggjort digitala bilder, nätet underlättat sökning och spridning.
Naturligtvis finns grupper som har byggt upp sin verksamhet exklusiva ensamrätter – oftast med stöd av upphovsrätten – men nu har tekniken skapat ett alternativ för andra att konkurrera med grupperna. I en konkurrens kommer vissa att förlora. Men att gråta för att det var mer lönsamt förr är knappast meningsfullt.
Marknaden för smedar, is-leverantörer, tvatterier och skrivmaskinstillverkare (minns ni den Svenska företaget Fokus som var världsledande inom kontorsmaskiner?) är inte som den var förr. Vem gråter för dom? Nostalgisk kan du gärna få vara men att använda lagstiftning för att förhindra teknikens potential är knappast önskvärd ur en samhällelig perspektiv.
I den iver att förhindra fildelning håller lagstiftare runt om i världen på att skärpa till upphovsrättslagstiftningen och försöker till och med täppa till de områden av tillåten användning som lagen medger.
Det som är tragiskt med den kritik som artiklar som de 2 ovan representerar är en idé att Free Culture är skadlig för skapande, kreativitet och kultur eftersom många “amatörer” är med och agera inom områden som tidigare var enbart till för proffsen. Men detta är att försöka jämföra äpplen och paron. Amatör/proff konflikten är intressant i sig. Läs The Cult of the Amateur: How Today’s Internet Is Killing Our Culture av Andrew Keen är en intressant bok som går till hård till kritik mot amatörer eftersom de tar död på proffsens levebröd. Men Free Culture bygger på en vilja och infrastruktur av skapande, öppenhet, access och delande.
Free Culture är inget nytt, det uppfanns inte av Lessig och kan inte förhindras utan att göra våld på individers rättigheter. Det som är nytt är den skala med vilket material produceras och sprids idag. Detta är en kulmen av mängder av små och stora tekniska utvecklingar. Som kan delas in i tre olika grupperingar:
- Digitalisering: gör skapande billigare & enklare
- Moores Law: gör utrustningen billigare
- Nätet: gör mass kommunikation möjlig för individer
Men genom att fokusera på upphovsrätt och skadligheten med Free Culture kan vi försöka “glömma” verkligheten och försöka förhindra den verklighet som redan har etablerats. Grupper som idag vill utnyttja upphovsrätten för att skapa och upprätthålla artificiella monopol bör betraktas som tragiska figurer och inte berömmas för sin kreativitet.
Detta beteende är skadligt, teknik- och framtidsfientligt och det är dags att tänka om.
Comments (1) 
Vad är nätneutralitet?
Themocracy