Comments (7)

By Mathias Klang, September 13, 2011 8:50 am

Ett av de mer outgrundliga delarna i upphovsrättslagen gäller rätten – eller begränsningarna – i att ta sprida bilder på konstverk som finns utomhus. Det går helt fint att fotografera konstverk, statyer, skulpturer som är “stadigvarande placerade utomhus”, det vill säga på gator, i parker och på torg.

Men begränsningen uppstår när man ska sprida bilderna efteråt. De får publiceras i en tryckt publikation, men inte läggas ut på internet. I en pdf skriver BUS

Utomhuskonst

En skulptur som är placerad i offentlig miljö får fritt avbildas på vykort, affischer, i tidningar och annat tryckt material. På internet gäller däremot inte samma generösa regel, när det gäller utomhuskonst på internet måste du ha tillstånd.

- Internetbegränsningen gäller endast konst och inte byggnader (se Katarina Renman Claesson, Kort om upphovsrätt, upplaga 2 , nov. 2005 sid 25)

Återigen ser vi hur svårbegripligt upphovsrätten är i relation till den digitala verkligheten. Enskilda individer trycker sällan upp böcker eller vykort men kan ganska ofta ladda upp sina digitala bilder online.

I vissa förarbeten till lagen finns diskussioner om konstverket är fokus på bilden eller om det är en bild där konstverket råkar vara med på en hörn – men sådana diskussioner kommer knappast göra saker tydliga för allmänheten.

Det känns fortfarande som om lagstiftaren inte har orkat förstå att det har skett en monumental förändring i hur allmänheten tar och sprider bilder idag. Eller har jag missat något?

snow workers by wrote CC BY

Är snögubbar stadigvarande? All material försvinner. Metal försvinner långsammare än snö…

Comments (6)

By Mathias Klang, December 4, 2010 9:53 am

Egentligen är jag trött på att världen blir chockerad över kabelgate. Är det någon som egentligen blir chockerad över sanningen att politik på internationell nivå handlar om en byteshandel och småaktig skvallrande? Politiker som blir upprörda över de läkta informationen har svårt att bevisa reell skada utan vad det handlar om är att skitiga affärer kommer till ytan och dåliga överenskommelser blir tillintetgjorda… Och ingen diplomat har rena händer.

En fantatisk exempel på detta är när Wikileaks cabelgate avslöjar det som många misstänkte att US står bakom skrivandet av spaniens nya skärpta upphovsrättslagstiftning. Frågan är nu om den spanska lagen kommer rösta igenom nu när det är så tydligt att någon annan stat har gjort deras hemläxa.

Annars har jag svårt med Wikileaks. Jag störs att en sådan god idé drivs av en maktfullkomlig människa som har så stor behov av att medialiseras. Projektet Wikileaks skadas av att Assange är den han är. Wikileaks går över gränsen när Assange lägger sig i politiken genom att mena att Clinton bör avgå – det kanske hon borde och det har Assange rätt att tänka – men han skadar bara Wikileaks projektet.

Sedan hela hans personliga beteende och martyrskapet som han försöker skapa orkar jag inte ens kommentera. Om det är någon som borde avgå så är det kanske Assange – för Wikileaks skull.

Comments (3)

By Mathias Klang, November 26, 2010 8:02 pm

Fick tillfälle att skriva ett inlägg till DN debatt om hur upphovsrätten behöver förändras. Slutklämmen

Vägen framåt är att blicka bakåt. Genom sänkta skyddstider och ökade möjligheter till privat kopiering, bearbetning och spridning kommer vi att uppleva en kulturexplosion som finns inbyggd i teknikens och människans potential. I stället för att tillhandahålla konstgjord andning för dödssjuka affärsmodeller skulle detta tvinga fram innovativa, marknadseffektiva lösningar.

Comments (5)

By Mathias Klang, November 17, 2010 11:50 am

A photograph is a moral decision taken in one eighth of a second, or one sixteenth, or one one-hundred-and-twenty-eighth. Snap your fingers; a snapshot’s faster. Salman Rushdie

Att teknik och lag inte är en enkel kombination är enkelt att se. Ett av de mer intressanta exemplen på detta finns i upphovsrättslagens regler kring fotografier. Lagen har kvar en äldre skillnad mellan fotografiska bilder och fotografiska verk. Skyddet för fotografiska verk är 70 år efter det år upphovsmannen dog medan fotografiska bilder är skyddade i 50 år efter bildens framställningsår.

Eftersom skillnaden i skyddslängd är minst 20 år (dvs om fotografen dör samma år som bilden togs) så är det en väsentlig skillnad om en fotografi skall anses som en bild eller ett verk. Därför skulle man kunna tro att vore det relativt enkelt att läsa sig till en enkel definition om skillnaden

Varför bryr sig lagen om att skilja mellan fotografiska verk och fotografiska bilder? Varför skyddas fotografiska verk till och med 70 år efter det att fotografen avled medan fotografiska bilder enbart 50 år?

Verkshöjd

Inom upphovsrätt finns teorin och tanken kring verkshöjd. Kort sagt innebär detta att allt inte skyddas utan enbart det som har “verkshöjd” kan få upphovsrättsligt skydd. Problemet är att domstolar inte är rätt forum för att diskutera estetik och verkshöjdsdiskussionen blir snabbt lätt absurd. Genom verkshöjd menar vi att min (eller din) shopping lista inte är skyddad av upphovsrätten – den saknar helt enkelt konstnärlig värde. Detta låter logiskt, enkelt och lite självklart. Skapande är en mänsklig process som inte kan överlåtas till maskiners enformiga kopiering? Men inget är enkelt inom juridiken. Som bäst illustreras detta av fallet där “…Dan Wolgers blev anmäld för förskingring och fälld i domstol. Brottspåföljden blev villkorlig dom och 60 dagsböter à 40 kr, men han passade samtidigt på att signera det oöppnade kuvertet med domen och sälja det för 20 000kr…” (Wikipedia). Har tidigare varit inne och diskuterat verkshöjd här på bloggen, se inläggen: komisk upphovsrätt på twitter, Finns verkshöjd, Upphovsrätt i gorillakostymer och andra dräkter & Canal-Plus fallet.

Historia

Bakgrunden är en idé om professionalitet. Fotografiska bilder är sådant som vem som helst kan ha tagit medan verk är unika. Låter enkelt men hur ska man kunna bedöma det rent objektivt? Svenska Fotografers Förbund förklara på sin hemsida:

”…fotografiska verk skapas i första hand av professionella fotografer. För att ett fotografi vidare ska kallas för fotografiskt verk krävs det att två fotografer oberoende av varandra vid ungefär samma tidpunkt inte har skapat likadana fotografier. Om det har skett är fotografierna inte fotografiska verk, utan istället fotografiska bilder.”

Men hjälper detta den objektiva bedömningen? Alla proffsfotografer skapar inte unika ting, och alla amatörer är inte oinspirerade. Men lita inte på mig – titta bara på Flickrs Explore/Interestingness/Last 7 Days för att uppleva hur otroligt skickliga amatörer kan vara.

Det är bara att inse att det är svårt att bedöma saken är svårt. I jakten efter svar grävde jag djupare och hamnade till slut i berättelsen om Napoleon Sarony och i en konflikt som handlade just om fotografiska verk och bilder, skapande, upphovsrätt och Oscar Wilde nr 18!

Oscar Wilde by Napoleon Sarony (1821-1896) Number 18

Bilden: Number 18 togs av en av dåtidens mest betydande kändisfotografer den kanadensiska Napoleon Sarony (1821-1896). Sarony grundade sin egen studio i New York 1867 och livnärde sig på att betala kändisar för att ta deras porträttbilder, behålla alla rättigheter, och sälja kopior.

När Burrow-Giles Lithographic Co. använde sig av nr 18 i utan lov stämde Sarony och fallet gick till domstol och kom att bli en av de grundläggande upphovsrättsliga tvisterna som fick till uppgift att svara på frågan om ett fotografi är konstnärligt nog för att kunna erhålla upphovsrättsligt skydd.

Domstolens utmaning blev att besluta om fotografiska bilder var skyddsvärda. Deras tolkning av lagen (från 1802) var att lagstiftaren inte hade inkluderat fotografiska bilder eftersom tekniken inte var uppfunnen. Vidare genom att tolka fotografering som en form av skrivande hamnade fotografiska bilder under den upphovsrättsliga skydd som amerikansk lagstiftning medgav.

Mycket av domstolens resonemang handlade om frågan om reproduktionen som tekniken skapade var rent mekanisk eller om det fanns element av mänsklig skapande dvs en författare. Domstolens utslag byggde mycket på att den rekvisita som omringade Oscar och hans händers positionering, ljussättningen och ansiktsuttryck. Fotografen skapade en bild “entirely from his own mental conception, to which he gave visible form” och bilden var ”useful, new, harmonious, characteristic, and graceful picture.” Därmed blev fotografen en författare och fick skydd för sitt skapande.

Genom detta beslut – och liknande runt om i världen – vann fotografen upphovsrättsligt skydd för sitt verk. Men någonstans hängde oron kring konstens teknikifiering. Var det maskinen eller människan som skapade?

Digitalisering!

Situationen var knappast enkel men blev än mer komplext när vi blev digitala. Dels fick vi mer komplexa kameror som gör det enklare för otränade att ta fantastiska bilder – men är det kameran eller människan som skapar? Var ligger det kreativa verkshöjden? Är det konceptet, genomförandet eller efterarbetningen. Beslutet att ställa upp kameran, inställningarna, att ta bilden eller efterarbetet. Och hur ska allt detta värderas utifrån produkten? När vi ser en bild kan vi bara ana arbete som ligger bakom – eller kan vi det?

En spännande rättsfall från USA är Bridgeman Art Library v. Corel Corp., 36 F. Supp. 2d 191 (S.D.N.Y. 1999) där man kom fram till att en digitalisering av en bild som inte längre är skyddad av upphovsrätt kan inte ge ny upphovsrättsligt skydd. Men det behövs fler rättsfall – och gärna i andra länder – för att vi ska kunna tala med säkerhet på denna punkt.

Situationen idag

Det finns ingen entydigt svar om en fotografi är ett verk eller en bild (och därmed vilken skydd den har). Situationen blir än mer komplex när negativ digitaliseras – fragan om ny skyddstid eller inte uppstår samt om denna skyddstid skulle vara som bild eller verk…

Svenska Fotografers Förbund skriver att bilder “…återfinns i semester- eller familjealbum, dvs. bilder som vem som helst har tagit” Förarbeten till 1960 års lag exemplifierade fotografiska bilder med “…exempelvis pressfoto och annat reportagefoto, reklam- och annat kommersiellt foto, passfoto och annan enklare porträttfotografering.” (Nytt juridiskt arkiv II, 1961, sida 108)

Per Jonas Nordell upprepar i sin avhandling Rätten till det visuella (Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet 1997) att bilder är bilder tagna av amatörfotografier eller som har tagits i stor hast eller återger en aktuell händelse. Henry Olsson ger två exempel på fotografisk bild i Copyright. Svensk och internationell upphovsrätt: Hindenbergkatastrofen  & mordet på John F. Kennedy. Det intressanta med hans exempel är att båda är ikoner som “alla” har sett och som kommunicerar mycket – trots detta tillmäter han dessa kortare skydd.

Vad gäller fotografiska verk skriver Svenska Fotografers Förbund att:

Omvänt innebär det att fotografiska verk skapas i första hand av professionella fotografer. För att ett fotografi vidare ska kallas för fotografiskt verk krävs det att två fotografer oberoende av varandra vid ungefär samma tidpunkt inte har skapat likadana fotografier. Om det har skett är fotografierna inte fotografiska verk, utan istället fotografiska bilder.

Problemet med denna skrivning är att det är omöjligt att veta utifrån den färdiga produkten om två fotografer skulle skapat olika bilder. Inga två bilder är egentligen lika. Den grekiska filosofen Herakleitos har tillskrivits citaten “Man kan inte två gånger kliva ner i samma flod” – en bild/verk är att frysa en ögonblick men även två fotografer som tar bilder av samma sak samtidigt tar inte samma bild. Visserligen kan bilder vara lika – men inte samma. Men att tolka allt till fotografiska verk på grund av detta vore en övertolkning.

Resultat

Det är värdefullt och viktigt att se bakåt i våra försök till att tolka lagens betydelse och mening. Det är också en etablerad arbetsmetod. Men metoden innehåller klara brister när lagens tolkningsobjekt handlar om teknik. Den teknik som fanns tillgängligt när Sarony tog sina bilder eller när lagstiftaren skapade 1960 års lag är ljusår bort från vår utrustning, vår livsstil, våra problem idag.

Regler måste utgå från verklighet. Vi reglerar inte bilismen utifrån T-Forden, inte barnuppfostran utifrån 20-talets syn på aga, inte massmedia genom att bara tänka på radio, inte miljö utan insikt att våra resurser är ändliga…

Lagstiftningen från 1960 rörande fotografisk bild och verk hade aldrig kunnat se ut som den gör om den hade skrivits idag när alla som involverats i processen har en digitalkamera i fickan samt tillgång till milliarder av digitala fotografier. Att vi nu har utrustningen innebär naturligtvis inte att vi per definition ska slänga ut alla etablerade sanningar men det är helt märkligt om vi skulle hålla kvar vid en föråldrad teknikbild för att skapa ordning i vår värld.

Comments (6)

By Mathias Klang, November 13, 2010 12:42 pm

Kan man göra sig skyldig till upphovsrättsintrång när man länkar till material på webben?

I veckan avslutades Canal Plus eller streamingfallet som handlade om en man som samlade länkar på sin hemsida som ledde den som klickade vidare till

”…den nätadress som gav tillgång till den streaminglänk som innehöll sändningarna av ishockeymatcherna och att sändningarna omedelbart blev tillgängliga och kunde ses på besökarens egen dator.” (från domslutet)

Alltså han länkade till en sida där länkar till matcher fanns.

Mycket utrymme i domslutet ägnas till diskussionen om upphovsrätt skall gälla på hockeymatcher Tingsrätten skriver:

“En förutsättning för att ett verk ska föreligga i upphovsrättslagens mening är att det är resultatet av en individuell andligt skapande verksamhet. Verket ska uppvisa självständighet och originalitet. Några egentliga kvalitativa eller kvantitativa krav ställs inte. Även ett helt okomplicerat verk får upphovsrättsligt skydd, om det är tillräckligt originellt.” (från domslutet)

Om glömmer bort för en stund att det är omöjligt att bedöma originalitet utan kvalitativa eller kvantitativa krav så fortsätter domslutet med en långt utdrag från experten Jan Rosén som menar att kombinationen av saker som kameraklipp och vinklar skapar ett verk (Marianne Levin är oenig)

Jag kan på sätt och vis köpa argumentet att inspelningen av hockeymatcher har upphovsrättsligt skydd dock skulle jag vilja veta mer om inspelningen är en inspelning och har fixerats i ett medium eftersom utan en sådan fixering är det enbart en revy av verklighet för att skyddas måste urvalet fixeras.

När Tingsrätten sedan kommer fram till att de följer Jan Roséns linje verkar de helt släppa all intresse i vidare utredning. Det som saknas i domslutet är en utredning kring länkar som länkar till sidor med andra länkar som leder till streamade matcher.

Genom att fixera på upphovsrätt och släppa det tekniskt komplicerade länkande skapas en illusion av enkelhet i handlandet. Upphovsrätten är praktiskt eftersom den inte kräver av upphovsrättsinnehavaren att skydda sig (oavsett vad de vet om verkligheten). Den kräver inte heller någon större bakgrund till varför den som kränker handlar som han gör. Genom streamingfallet ser vi åter igen hur upphovsrätten skall töjas ut för att reglera onlinebeteende som vi inte ”tycker om”.

Ossi Carp (@ossicarp) har skrivit en mycket bra artikel i DN som utreder bakgrunden och presenterar experternas (Jan Rosén och Marianne Levin) åsikter om fallet.

Problemet är de konsekvenser som uppstår från en sådan domslut. Om man följer deras logik så är man skyldig till upphovsrättsintrång om man:

1. länkar till material som man vet är skyddade av upphovsrätt
2. länkar till The Pirate Bay där upphovsrättsskyddat material kan förekomma
3. länkar överhuvudtaget utan tillstånd

En konsekvent tillämämpning av Tingsrättens logik innebär att Webbanvändning är olagligt och obrukbar eftersom man inte kan klicka eller skapa länkar utan att be om lov först.

Canal Plus borde skickats hem. Det oönskade beteendet kunde lösas genom andra strategier. Enkla lösenord kunde användas och regleras genom avtal – då hade spridande av länkar varit dataintrång vilket enligt min mening had följt en bättre logik och inte kastat upp dessa skrattretande resultat. Det hade till och med varit möjligt att tillämpa dataintrång utan lösenord och avtal men då hade det varit svårare att bevisa skulden.

Och här ligger problemet. Upphovsrätten är en elegant skapelse från en annan tid. Den som skapade något blev ägare (rättighetsinnehavare) utan krångel och kunde söka skydd utan problem. Men det är just dess elegans och enkelhet som gör den sårbar för missbruk – som detta fall bevisar. Och missbrukets konsekvenser blir en Kafkaliknande korruption av upphovsrättens ideal.

Detta syns inte minst i det att Tingsrätten öppnar sitt domslut med “Upphovsrättslagen ger upphovsrätt till den som skapar litterära och konstnärliga verk.” och utan problem diskuterar inspelningar av sport! Utan att ens erkänna den mentala akrobatik som skulle krävas för att få sportinspelning till att bli litteratur eller konst.

Upphovsrätten har blivit en slasktratt som pga av dess enkelhet hålls gisslan och används till allt. Dess logik försvinner och den blir trasigare och trasigare. Bara väl skolade jurister kan mena (utan cynism eller skrattanfall) att den fungerar så som den var tänkt och streamingmålet är ytterligare bevis på detta.

Urval av tidigare diskussioner kring länkars legalitet:

En av de tidigaste diskussionerna kring internetlänkar och upphovsrätt kom 1996 i samband med Shetland Times v. Shetland News fallet där handlade det om en nättidning som länkade in skrifter från en annan tidning och presenterade texterna som sina egna. I sin utredning över fallet skrev James P. Connolly & Scott Cameron artikeln Fair Dealing in Webbed Links of Shetland Yarns Shetlandfallet avslutades med en överenskommelse mellan parterna.

1997 kom Ticketmaster v. Microsoft där parterna kom överens i en så kallad djuplänkning dispyt: ”Ticketmaster Corp. has settled its closely-watched lawsuit against the Microsoft Corp., the chief executive of Ticketmaster Online-CitySearch said Thursday, with the ticketing giant prevailing in the dispute over whether one Web site can freely link to pages deep within another site.” New York Times.

I Sverige fick vi MP3-fallet (2000) där Högsta Domstolen slog fast att länka kan vara olagligt tillgänggörande. Läs Daniel Westmans (@netlawswe) referat av rättsfallet.

År 2000 kom Ticketmaster v. Tickets.com beslutet som menade att länkar inte innebar upphovsrättsintrång eftersom det inte handlade om kopiering. New York Times: Legality of “Deep Linking” Remains Deeply Complicated.

Det tyska fallet Stepstone v. Ofir (2001) där domstolen menade att Ofir kränkte Stepstone databas rättigheter när de länkande in till jobbannonser som låg där fallet läs resultatet här.

Comments Off

By Mathias Klang, September 3, 2010 9:43 am

I en artikel som visar en annan dimension på upphovsrätt skriver Svenska Dagbladet om polisens skodatabas. Databasen innehåller bilder på skor -  Enligt polisen har man i dag 2 500 skomodeller i sin databas – och används för att identifiera olika fotavtryck som hittas vid brottsplatser.

“Bilderna har polisen fått tillstånd att ladda ned från skotillverkarnas egna webbplatser”, skriver polisen på sin hemsida. Men det stämmer alltså inte…

– Vi har tankat ner bilder från internet och gjort kopior på dem, för att sedan lägga dem i vår databas, säger l Christer Widemalm, chef för det forensiska analysteamet, FA, som ligger bakom prototypen till skodatabasen.

Eftersom nedladdning har skett utan tillstånd innebär det att bilderna kränker upphovsmännens rättigheter. Men det finns lite tolkningsutrymme:

Polisen stöder sig på 2 kap. 26 b § i upphovsrätten för litterära och konstnärliga verk : “Upphovsrätten hindrar inte att ett verk används i rättsvårdens eller den allmänna säkerhetens intresse” – samtidigt verkar det som att professor Rosén inte håller med tillämpningen i detta fall:

Enligt Rosén finns det undantag från upphovsrätten, till exempel om polisen kan hävda att det är utredningsmaterial.

– Men så är det ju inte i det här fallet… Polisen måste ha tillstånd även om det inte handlar om en offentlig användning av bilderna. Det sker ju en exemplarkopiering och lagring i en databas.

bild: the old chucks av ★keaggy.com (CC by nc sa)

Comments (2)

By Mathias Klang, August 31, 2010 10:44 am

Vännen Cyberlaw är en av Sveriges ursprungliga bloggar kring teknologi och juridik har varit tyst alldeles för länge. Därför var det enormt kul att se att Kalle bloggade nyligen om en intressant försök till att öka tillgängligheten till klassisk musik genom att befria den från upphovsrättens begränsningar. Cyberlaw skriver om ett spännande projekt på Kickstarter:

Upphovsrätten gäller som bekant under upphovsmannens livstid och därefter ytterligare 70 år. Varför har då även en CD med Beethoven, som dog för 183 år sedan, symbolen © precis som vilken annan skiva som helst? Jo det beror på att det är flera rättigheter inblandade när musik spelas in. Musikerna som framför musiken har rättigheter, den som har framställt inspelningen har rättigheter, osv… Trots att Beethovens verk i sig är fria är det alltså inte lätt att hitta en fri inspelning av dem. Det försöker projektet Musopen ändra på. De samlar in pengar för att helt enkelt hyra en orkester för att spela in klassisk musik och därefter avsäga sig alla rättigheter till den.

De samlar in pengar genom Kickstarter, vilket innebär att man inte ger dem pengar direkt utan lovar att ge dem pengar om de lyckas samla in tillräckligt många löften för att projektet ska bli av. Når de målet inom den utsatta tiden dras den summa man lovat från kreditkortet, annars betalar man inget.

Det är inte ovanligt att bloggare går igenom skrivtorka men det är alltid kul när en bekant röst kommer tillbaka från tystnaden. Välkommen hem Cyberlaw!

Comments Off

By Mathias Klang, August 6, 2010 10:02 am

Upphovsrätten är en märklig sak. Den moderna lagstiftningen är 300 år gammal och kom till för att skydda författare. Men det var ett alltför intressant verktyg att inte använda på flera områden.

Allt oftare dyker det upp märkliga försök (ibland lyckade) att tillämpa upphovsrätt och andra immaterialrätt (patenträtten, varumärkesskydd mm) på platser som den inte var tänkt. Det är lite grann som att försöka använda fel verktyg för att åstadkomma jobbet. Ibland kan det gå – men det blir inte bra. Ofta misslyckas man rejält och förstör mer än man skapar. Alla som har försökt skruva in en skruv med en kniv vet vad jag menar.

I januari skrev jag om konflikten mellan Starbucks & Mexico över Aztekernas kulturarv. Mexikanska staten menar att de har “äganderätt” över kultursymbolerna och de kan inte användas hur som helst. I vart fall utan att betala för användandet.

Thailand försöker nu att använda en form av anpassad immaterialrätt för att skydda 25 olika former av “traditional arts, wisdom and folklore” bland annat kampsporten Muay Thai. Techdirt skriver att den här typen av tänkande håller på att bre ut sig och flera länder försöker skydda “sina” kulturella yttringar. Till exempel Lebanons försök att skydda hummus, Malaysias försök att “skydda” maträtter som tex Nasi Lamak och Kenyas försök att “skydda” en traditionell väska. Som Techdirt skriver:

Of course, none of these are really “copyrights” in the traditional sense. They’re all attempts to use the basic bastardized concept of intellectual property to try to control a piece of cultural heritage.

Naturligtvis innehåller “ägandet” av immateriella ting många positiva fördelar men det är även viktigt att påpeka det immateriella ägandets negativa sidor. En sådan sida är att när ett skyddssystem skapas finns en uppfattning att verktyget kan (och skall?) användas för att skydda saker som inte var tänkta. I flera fall kan det vara en skydd som införs med goda intentioner men resultatet blir en märklig och obegriplig värld.

Det finns ett ordspråk som handlar om att man löser problem utifrån de verktyg man har, även om det är helt uppenbart fel. Jag fick lära mig att det var en gammal japansk ordspråk – Om man har en hammare ser alla problem ut som spikar. Wikitionary härleder till det till Abraham H. Maslow i hans bok Toward a Psychology of Being (1962)

I suppose it is tempting, if the only tool you have is a hammer, to treat everything as if it were a nail.

Fast det kanske är mer som Socker-Conny sa: “Med ett schysst järnrör slår man världen med häpnad”

Comments (1)

By Mathias Klang, June 27, 2010 4:01 pm

Ett etablerat sätt att få människor att rösta igenom lagstiftning är att måla upp hot-bilder. Här är en fantastisk exempel på en kanadensisk minister som går till angrepp mot s.k. upphovsrättsexperter. Hör man på vad han säger låter det som om endast experter som håller med honom bör få tilltalas upphovsrättsexperter och förekomma i media och online.

Underhållande och skrämmande. En kul citat:

Those people out there who try to pretend that they are copyright experts and they want to amend copyright in a meaningful way, don’t be fooled by some of these people. They don’t believe in any copyright.  They don’t believe in individuals’ right to protect their own creations.

Michael Geist, som är en av dessa falska experter (enligt Ministern), skriver om Ministerns tal samt lägger ut hela texten på hans blog i ett inlägg titulerad James Moore’s Attack on Fair Copyright. Geist är upphovsrättsjurist och tror på upphovsrätt men är inte övertygad över ACTA fördraget eller det sätt som fördraget har arbetats fram.

Comments (4)

By Mathias Klang, June 27, 2010 11:22 am

Tor från Upphovsträtan skickade mig tips om detta.

Amerikanska föreningen ASCAP (American Society of Composers, Authors and Publishers) har tydligen bestämt sig för att Creative Commons är skadligt för deras medlemmar.

Creative Commons är ett system där skapar kan välja att dela med sig av sina verk. Systemet är helt frivilligt och upphovsmannen ger inte bort några rättigheter. Märklig positionering från ASCAP som nu verkar till och med vilja bekämpa licenssystemet.

Techdirt skriver

Now it appears they’re stepping things up to stage two: they’ve sent around fundraising emails that specifically ask for money to fight Creative Commons, EFF and Public Knowledge. What’s amusing (but really sad) is that this proves that the rhetoric out of ASCAP about protecting “artists’ rights” is bunk. Creative Commons does nothing whatsoever to undermine artists’ rights. It merely offers them more options for how they choose to license their works. It’s the sort of thing that ASCAP and the rest of the music industry should embrace. In fact, when confronted, many of these organizations often make the point that they have no problem with Creative Commons, and they’re happy if artists choose to use CC licenses.

Det som är uppenbart är att ACAP känner sig hotade – och det kanske de är. Digital teknik, nätet och licenssystem har gjort flera människor till skapare av material som innan låg under deras kontrol. Idag finns mängder (millioner?!) fotografer, författare, musiker, filmskapare mm som frivilligt ger bort sitt material på olika sätt. Detta är inte en hot mot ASCAPs medlemmar men det är ett hot mot ASCAPs intäkter.

Det är ytterligare ett exempel på ett affärsmodell som kämpar för att behålla sin plats i samhället. Eftersom den är hotad av teknisk utveckling så kräver de att artficiella (oftast juridiska spärrar skapas).

Comments (12)

By Mathias Klang, June 19, 2010 2:08 pm

Sunt Förnuft – Kritiken här menar på att världen fungerar helt utan problem och sedan kommer licenser och skapar en oro och förvirring. Alltså licenserna behövs inte, de komplicerar en befintlig verklighet.

Gruppen som uttalar sig på detta sätt brukar vara de som vanligtvis tar vilka bilder de vill och använder till sina presentationer eller annan material. På ett sätt sympatiserar jag med deras hållning. Det var bättre förr när vi inte visste vad vi gjorde. Men nackdelen är att det vi gjorde var fel i upphovsrättslig mening.

Comments (6)

By Mathias Klang, June 17, 2010 12:46 pm

På kort tid har det kommit två kritiska blogginlägg kring begreppet Free Culture. I maj kom ASMP and Lessig (10/5 – 2010) och en månad senare Lessig: Another Error Becomes Clear in “Free Culture” (10/6 – 2010)

I deras kritik av Free Culture pekar de ut just Lawrence Lessig som den största problemet, ASMP and Lessig skriver:

The idea of “free” content and “free culture” is very much his personal responsibility. His past writings and lectures indicate he did intend exactly what he has achieved culturally, to the detriment of small creative businesses. See the wikipedia entry on the Free Culture movement, and this video of Lessig himself at copybyte.com/z/w4 .

Kritikerna angriper Lawrence Lessigs bok Free Culture: How Big Media Uses Technology and the Law to Lock Down Culture and Control Creativity (2004) den finns tillgänglig som nedladdningsbar pdf licensierad under en Creative Commons BY-NC licens.

I sin bok och i flera föreläsningar (bland annat i Sveriges riksdag) använder sig Lessig av exempel från doujinshi amatörer som skapar egna utvecklade berättelser från populära manga teckningar. En sub-gren av detta skapar remixade musikvideor genom att blanda manga teckningar med populärmusik sk AMV (Anime music video).

Den andra kritiska artikeln Another Error påpekar att nu har Manga skaparnas förening börjat stämma de som skapat AMV eller andra produkter utan lov

Those authors and publishers, it turns out, do not feel it is okay. A Japanese comic association with thirty-six different members has joined with other Asian and American publishers to thwart what they call the “rampant and growing problem” of copycat comics that violate the authors’ and publishers’ rights. Publishers Weekly reports that the problem has grown from a small movement of fans circulating among friends to “heavily trafficked, for-profit Web sites that host thousands of pirated manga editions and offer them for free to readers.”

Argumentet är: Eftersom de har börjat stämma, betyder det att Lessig har fel. Har Lessig fel så är Free Culture fel. Det finns en hel del logiska brister i argumentationskedjan.

Men det största felet med deras argumentation är att de övervärderar Lessig.

Ingen enskild människa är ansvarig för utvecklingen inom Free Culture. Lessigs roll är som förgrundsgestalt är överdriven. Det handlar inte om en enskild människa som teoretiserar fram handlande. Lessig beskriver det som sker. Han är en budbärare som visserligen kan inspirera andra men han är knappast upphovsman till den enorma kreativitet som nätet släpper in i våra liv.

Men frågan kvarstår är Free Culture farligt?

Tveklöst kan jag svara med en otvetydlig: Absolut! Men det beror på vem det skulle vara farligt för?

Ett exempel. En lokal fotograf säljer en bild till en lokal förening som använder den i sin nyhetsbrev. Varje gång tidningen vill använda bilden betalar de fotografen (hur mycket och hur ofta de betalar beror naturligtvis på avtalet). Föreningen har alltid haft alternativet att gå ut och ta en egen bild men väljer ofta av bekvämlighet att betala istället. På fotosajten Flickr finns idag c:a 140 millioner bilder licensierade under Creative Commons licenser. Föreningen väljer att ta en av dessa bilder kostnadsfritt och sluta betala fotografen. Självklart har fotografen förlorat en intäkt. Men det är inte Free Culture som skapat intäktsförlusten. Tekniken har möjliggjort digitala bilder, nätet underlättat sökning och spridning.

Naturligtvis finns grupper som har byggt upp sin verksamhet exklusiva ensamrätter – oftast med stöd av upphovsrätten – men nu har tekniken skapat ett alternativ för andra att konkurrera med grupperna. I en konkurrens kommer vissa att förlora. Men att gråta för att det var mer lönsamt förr är knappast meningsfullt.

Marknaden för smedar, is-leverantörer, tvatterier och skrivmaskinstillverkare (minns ni den Svenska företaget Fokus som var världsledande inom kontorsmaskiner?) är inte som den var förr. Vem gråter för dom? Nostalgisk kan du gärna få vara men att använda lagstiftning för att förhindra teknikens potential är knappast önskvärd ur en samhällelig perspektiv.

I den iver att förhindra fildelning håller lagstiftare runt om i världen på att skärpa till upphovsrättslagstiftningen och försöker till och med täppa till de områden av tillåten användning som lagen medger.

Det som är tragiskt med den kritik som artiklar som de 2 ovan representerar är en idé att Free Culture är skadlig för skapande, kreativitet och kultur eftersom många “amatörer” är med och agera inom områden som tidigare var enbart till för proffsen. Men detta är att försöka jämföra äpplen och paron. Amatör/proff konflikten är intressant i sig. Läs The Cult of the Amateur: How Today’s Internet Is Killing Our Culture av Andrew Keen är en intressant bok som går till hård till kritik mot amatörer eftersom de tar död på proffsens levebröd. Men Free Culture bygger på en vilja och infrastruktur av skapande, öppenhet, access och delande.

Free Culture är inget nytt, det uppfanns inte av Lessig och kan inte förhindras utan att göra våld på individers rättigheter. Det som är nytt är den skala med vilket material produceras och sprids idag. Detta är en kulmen av mängder av små och stora tekniska utvecklingar. Som kan delas in i tre olika grupperingar:

• Digitalisering: gör skapande billigare & enklare
• Moores Law: gör utrustningen billigare
• Nätet: gör mass kommunikation möjlig för individer

Men genom att fokusera på upphovsrätt och skadligheten med Free Culture kan vi försöka “glömma” verkligheten och försöka förhindra den verklighet som redan har etablerats. Grupper som idag vill utnyttja upphovsrätten för att skapa och upprätthålla artificiella monopol bör betraktas som tragiska figurer och inte berömmas för sin kreativitet.

Detta beteende är skadligt, teknik- och framtidsfientligt och det är dags att tänka om.

Comments (1)

By Mathias Klang, June 15, 2010 12:33 pm

Igår var det upphovsrätt och licenser i Kungsbaka på inbjudan av Mars Larsnäs. Dagen var en del i lärares fortbildning Säkerhet på nätet, Källkritik & Upphovsrätt och jag var där tillsammans med Kristina Alexanderson och Stig Roland Rask.

Målet igår var att visa den komplexitet som har skapats med att tillämpa en lagstiftning baserad på en analog teknik på en kultur som finns huvudsakligen i en digital verklighet. Utmaningen är att fånga upp komplexiteten utan att förlora publiken. Samtidigt handlar det inte bara om att peka på problemen som finns – utmaningen är, och ska vara – att presentera lösningsmodeller.

Som ljuspunkt vill jag ta upp hur licenser kan användas för att skapa kreativa möjligheter för lärare att kommunicera och delta i en meningsful dialog med ungdomar. Utifrån diskussionerna och frågorna var det en lyckad tillställning.

Comments (1)

By Mathias Klang, May 29, 2010 5:41 pm

En kanadensisk film som kämpar för en mer rättvis upphovsrättt. Intressant och välgjord.

Comments (3)

By Mathias Klang, May 26, 2010 10:08 am

En av sakerna som oftast förträngs i upphovsrättsdiskussionen är att det handlar om en balans. Skaparens ensamrätt är begränsad eftersom hela anledningen till att ensamrätten ges är att den ska ta slut så allmänheten kan ta del av materialet – utan hinder!

Den första moderna upphovsrättslagstiftningen som skapade denna balans var är engelska Statute of Anne från 1710 men sedan dess har balansen förskjutits till allmänhetens nackdel. Rufus Pollock har skrivit om hur mycket vi håller på att förlora

if copyright had stayed at its Statute of Anne level, 52% of the books available today would in the public domain compared to an actual level of 19%. That’s around 600,000 additional items that would be in the public domain including works like Virginia Woolf’s (d. 1941) the Waves, Salinger’s Catcher in the Rye (pub. 1951) and Marquez’s Chronicle of a Death Foretold (pub. 1981).

For comparison, in 1795 78% of all extant works were in the public domain. A figure which we’d be close to having if copyright was a simple 15 years (in that case the public domain would be a substantial 75%).