Idg skriver om Vatikanstatens nya strategi att utnyttja web2.0 bättre. I ett meddelande på Vatikanens hemsida skriver påven Benedictus XVI att den katolska kyrkan måste moderniseras om den ska kunna behålla sina anhängare. Påven tycker att präster skall starta bloggar samt engagerar sig i sociala nätverk med bilder och videoklipp.
Priests are thus challenged to proclaim the Gospel by employing the latest generation of audiovisual resources (images, videos, animated features, blogs, websites) which, alongside traditional means, can open up broad new vistas for dialogue, evangelization and catechesis.
Det är en svår avvägning om sociala medier är positiva eller negativa för användare. Det är lätt att sociala medier “äter” upp folks tid. Men det är inte lätt att sluta med alla sina sociala medier.Detta har lett till ganska förvirrande diskussioner om internetberoende (Är sociala medier beroendeframkallande?) men jag föredrar termen online-tics som lanserades av Tomas Lindroth från Wireless Practice: “att upprepade gånger besöka en webbsida, kolla e-posten, uppdatera Facebook, som en form av Online-tics.”
Att sluta med något är alltid svårt och att sluta tvärt, utan nedtrappning eller stöd (cold turkey) är tungt. Men självklart finns en teknisk lösning. Web 2.0 Suicide Machine är en tjänst som (TechCrunch):
Just put in your credentials for Facebook, MySpace, Twitter, or LinkedIn and it will delete all your friends and messages, and change your username, password, and photo so that you cannot log back in.
Ett tecken på hur effektiv tjänsten är kan ses genom att Facebook nu blockerar tjänstens IP address och hindrar dess användning (The Hindu 1/1-2010). Och på Web 2.0 Suicide Machines hemsida står det idag:
After more than 50.000 friends being unfriended and more than 500 forever “signed-out” users, Facebook started to block our suicidemachine from their servers without any comment! We are currently looking in ways to circumvent this ungrounded restriction imposed on our service!
Intressant nog diskuterar Suicide Machine även etiska aspekter på sin tjänst. I faq finns frågan om deras tjänst inte bör anses vara oetisk.
Everyone should have the right to disconnect. Seamless connectivity and rich social experience offered by web2.0 companies are the very antithesis of human freedom. Users are entraped in a high resolution panoptic prison without walls, accessible from anywhere in the world. We do have an healthy amount of paranoia to think that everyone should have the right to quit her 2.0-ified life by the help of automatized machines. Facebook and Co. are going to hold all your informations and pictures on their servers forever! We still hope that by removing your contact details and friend connections one-by-one, your data is being cached out from their backup servers. This can happen after days, weeks, months or even years. So merely deactivating the account is just not enough!
Och till slut några råd för den som nyligen tagit livet av sina web2.0 alter ego: What shall I do after I’ve killed myself with the web2.0 suicide machine?
Try calling some friends, take a walk in a park or buy a bottle of wine and start enjoying your real life again. Some Social Suiciders reported that their lives has improved by an approximate average of 25%. Don’t worry, if you feel empty right after you committed suicide. This is a normal reaction which will slowly fade away within the first 24-72 hours.
Men hur långt ska myndigheter få gå i sin användning av sociala medier? Skall sociala medier anses som allmänna platser eller är de mer slutna än så?Daniel Jonsson skickade en länk till en intressant artikel på IDG att
Den amerikanska civilrättsorganisationen EFF (Electronic Frontier Foundation) har lämnat in en stämningsansökan mot sex stycken statliga myndigheter i USA. Stämningsansökan kräver att få ut information om hur amerikanska myndigheter använder sociala nätverk för att samla in information.
Om sociala medier skall anses som öppna platser innebär detta att alla myndigheter kan patrullera online och dra de slutsatser de vill av informationen? Vad händer om användare straffas för information de har hittat på? Det är inte helt ovanligt att ljuga, överdriva eller vilseleda i statusrader – det är en social lek, men om myndighteter ska bygga sina beslut på det som finns där är det knappast roligt längre.
Fast det vore lite överdrivet att kalla sociala medier för öppna allmänna platser – eller kanske inte? Kanske är Facebook en fritidsgård eller föreningslokal… Relativt öppet för alla, men inte helt insynsfritt?
Det är för tidigt (eller sent) att prata om sociala mediernas död, bästa artikeln om detta är Cory Doctorows How Your Creepy Ex-Co-Workers Will Kill Facebook. Men detta är inte ett positivt tecken.
Helt plotsligt fattar man. Inte i teori, inte akademiskt men man helt enkelt fattar. Det är en verklig aha-upplevelse. För mig inträffade en sådan starkt när jag var på internetdagarna som inleddes med kommunikationsministern Åsa Torstensson sedan juridikprofessorn James Boyle. Men som tredje plenumtalaren var företaget Tres vd som ägnade sin tid att berätta hur bra deras företag var.
En pinsam tystnad bland publiken. Alla såg ut som vanligt. Kanske lite mer rörelser på tangentborden men de verkliga kritiken delades på twitter. Jessica Ritzén skriver om händelsen i artikeln Twittret stannar inte över kaffet som inleds:
Jag ska precis skicka tweeten ”Kasta månglaren ur templet” när jag hejdar mig. Då har redan ett tjugotal twittrare på Internetdagarna stört sig på vd:n för Tre som ägnar största delen av sitt anförande till att göra reklam för sitt eget företag. Det började med en oskyldig sur-tweet och eskalerade till en tweetstorm om att mannen framför oss borde kastas av scenen.
Under publikens lugn förmedlas sanningen – eller en version av den. Spännande och skrämmande.
Us Now (Vi Nu) är en spännande dokumentär som visar hur web2.0/internet teknologi förändrar sättet på vilket vi interagerar och organiserar oss. Filmen tittar framåt och ställer frågor inte bara om var vi är nu, utan också vart vi är på väg. Det är en dokumentär om storskaligt samarbetet, Kontroll och Internet.
In a world in which information is like air, what happens to power?
New technologies and a closely related culture of collaboration present radical new models of social organisation.
Detta är en insiktsfull och intressant film som presenterar betraktaren med många frågor om vårt samhälle. Den är fylld med intressanta människor och exempel avslöjar intressanta nya sociala organisatoriska former och ställer frågor om det sätt som samhället kan och bör regleras i framtiden. Det finns en underliggande efterfrågan på verklig delaktighet i hur vi styrs.
Filmen har licensierats under en Creative Commons BY-SA licens.
Can we all govern? Us Now looks at how ‘user’ participation could transform the way that countries are governed. It tells the stories of the online networks whose radical self-organising structures threaten to change the fabric of government forever. Us Now follows the fate of Ebbsfleet United, a football club owned and run by its fans; Zopa, a bank in which everyone is the manager; and Couch Surfing, a vast online network whose members share their homes with strangers.
Twitter har alltid varit en omdiskuterad applikation och skiljelinjen är oftast ganska tydligt. Antigen tycker man om twitter eller inte. Det verkar inte finnas någon lagom intresse för twitter. Denna inställning bygger till stor del på applikationens utformning. Det går att ha ett lagom intresse för blog eller facebook. Där går det att uppdatera mycket sällan utan att applikationen blir meningslös.
Men som en tamagotchi dör utan uppmärksamhet blir twitter meningslös utan regelbundna bidrag eller regelbunden läsning.
Som applikation är hemsidor, facebook och bloggar som anslagstavlor. Enormt praktiskt när man råkar gå förbi och läser lapparna som finns där.
Men det går inte att förhålla sig på det sättet till twitter. När man följer ett antal människor på twitter flyger deras uppdateringar i ett flöde på din twittersida. Innehållet i detta flöde kan vara hög eller låg information viktigt och oviktigt och absolut en form av positiv narcissism. Egentligen läser man inte flödet på samma sätt som man läser anslagstavlan.
Vad man gör är att man doppar ner handen i flödet och lyfter upp en liten del av flödet. Självklart missar man mängder men detta är en självklarhet i ett samhälle präglad av informationsöverflöde. Egentligen gör vi detta med mängder av informationskällor. Läste du tidningen imorse? Läste du allt? Allt? Antagligen inte. Du gjorde ett urval. Ett urval av den information som redaktörerna redan har valt ur ett större urval. Det finns inga redaktörer på twitter – du är kopplat direkt till informationsflödet genom de människor du följer.
Men hur många människor skall man följa? Det beror på hur mycket djup och snabbt flödet ska flyta förbi. Jag fick ett mejl om en ny användare har valt att följa mig. Men jag behöver inte känna mig speciellt utvald. Han har 29694 människor som följer honom och han själv följer 28771 människor. Hans informationsflod måste vara helt meningslöst snabb.
Twitter är som rinnande vatten. Man väljer själv att reglera hastigheten genom antalet människor man följer. Information kan droppa långsamt eller rinna som ett vattenfall där enskilda droppar försvinner och bilden som ges kan enbart vara en makroperspektiv över livet.
Som många andra stater (Engelska försök) försöker det offentliga Sverige att vara en del av web2.0 (några exempel webbrådgivaren & Stockholms Handelskammare). Det är ganska lätt att se varför det är intressant för staten att delta i web2.0. Okad demokrati genom att förenkla kommunikationen till och mellan stat/medborgare är enkla anledningar för att motivera försöken men bör staten twittra?
En av de första frågorna är inte bara om staten ska twittra utan snarare vem inom organisationen skall twittra – och i vems namn?
Staten finns inte som enhet. Man kan inte ringa och prata med staten. Möjligtvis kan man prata med företrädaren för staten – men vem är det? Är Statsministern statens talesman? Eller är det… Kungen?? Skulle någon av dessa kunna twittra i statens namn?
Ok, så det kanske inte någon som kan twittra för hela staten – det kanske inte är viktigt – ska myndigheter twittra, eller rättare sagt – vem skulle twittra för en myndighet? Naturligtvis borde generaldirektören kunna agera talesman. Men problemet är ju att det inte är alltid den som är högst upp i en hierarki som har mest kunskap, intresse eller förmåga att twittra.
Naturligtvis kan myndigheten utse en kapabel individ att twittra men då uppstår ett annat problem. Kan en myndighetsperson twittra på ett sätt som andra vill läsa? Twitter handlar om en dialog men om en myndighet börjar twittra vad har en myndighet att prata om som andra vill höra?
Eller som Fiona Apple sjunger: So what would an angel say, The devil wants to know
Seriös information från en myndighet är inte det som kan twittras… Så varför skulle en myndighet twittra? Vad skulle vi vilja höra? Om myndigheten satsar på dialog så måste myndigheten acceptera en verklig dialog. Detta innebär att det kanske kommer att ske en något mindre myndighetsaktig form av dialog. Men kommer myndigheten klara av att personalen agerar på ett sådant sätt?
Kanske bättre om myndigheter inte twittrar, fast kan myndigheter förbjudas från att twittra?
Hur ska man ha ett sanningsbegrepp när det inte finns någon sanning… det finns bara multipla konkurrerande sanningar. Det som är sant eller falsk är inte längre absoluta begrepp.
Det blir känslor som styr. Men inte enbart mina egna känslor utan resultatet av “hive-mind” dvs kombinationen av mina känslor tillsammans med alla mina kontakter i web2.0.
Från industrialism till framtid med nedslag i allt från kunskap & konspirationsteorier och mobiltelefoner & open source terrorism. Martin Börjessons föreläsning är en spännande inblick i vilka idéer formar vår värld och vårt samhälle. Och kanske vart denna värld är på väg?
Och vad gör vi då? Hur skall vi förhålla oss till både vår uppfattning om framtiden och den framtid som kommer. Vad händer när normsystemet förändras så att den inte längre stödjer samhällets regelstruktur.
Föreläsningen slutar med en livlig diskussion om varför tekniken och vår kunskapsmängd inte har lyckats spränga (fysiskt) samhället? Beror det på att samhället är överlevnadsduglig, att pessimisterna har fel eller att makthavarna är skickliga?
Egentligen behövs inte bevis för att stödja påståendet att vi producerar och sprider egentillverkat upphovsrättsligt skyddat material men det är lite kul med stora siffror…
Riksantikvarieämbetet ligger långt framme med flera kanaler. De vårdar t.ex. gamla kommunikationsmetoder som runor i Flickrströmmen Ancient Monuments. Med forntiden mot framtiden känns faktiskt fräschare än Banverkets
Inspirerad av Stefan Rimms skapa en lista med “Svenska historiskt inriktade forskare på Twitter” tänkte jag att det skulle vara intressant med en lista över svenska universitetsforskare som twittrar. Tanken med listan är inte att vara exklusiv utan att samla twittrande människor med liknande vardagsproblem…
Därför kopierar jag Stefans lista och ber er gärna om att lägga till er själva i kommentarsfältet om ni vill vara med på listan eller känner till någon som borde vara med. Dessutom är det trevligt att ha lite extra info och/eller webaddress till blog (eller liknande).
RAÄ har lagt ut fler gamla bilder på Flickr Commons. Denna gång är det en samling med kyrkor, runor och annat gamla monument. Det är något rörande med familjeporträttet från 1920 talet föreställande en familj vid ett fält framför Järsnäs kyrka. Man kan nästan tänka sig att kopior sickades till till den utvandrade släkten i Minnesota…. “…alla mår bra och se hur stora barna har blivit…”
We on the Flickr Commons team at the National Heritage Board think that these plain and sometimes even a bit anonymous pictures have something to tell us about the Swedish Cultural Heritage – not in a glamorous or fanciful, but in an honest way. Some of the photographs are taken by scientists or devoted scholars with the purpose to document. Some of the photographers are unknown to us.
We hope these photos will raise an interest in Old Time Sweden with its people, churches and ancient monuments. Welcome to share a part of our Heritage!
Men alla är inte lika positiva till RAÄs delaktighet i Flickr Commons. Förra veckan skrev Peter Krantz ett inlägg på sin blogg med rubriken Konsten att begränsa tillgången till kulturarvet. Peter Kratzs kritik var:
Men tittar man på det finstilta finns det en del saker som inte är så bra. Riksantikvarieämbetet har begränsat användningen av de lågupplösta bilderna till “privat och ideellt bruk”. För de företag som skulle vilja tjäna pengar på att använda bilderna i sin verksamhet, eller för att skapa nya affärsmöjligheter hänvisas istället till en prislista. …Varför har Riksantikvarieämbetet lagt ner så mycket tid på att göra det så svårt att använda material där upphovrätten löpt ut?
Men Lars Lundqvist (företrädare från RAÄ) är luttrade i Web2.0 och kommenterade ett långt och ingående svar direkt på Peter Krantz blogginlägg. Det handlar mycket om svårigheten med att vara nyskapande (spoiler alert: alla blir lite missnöjda, men RAÄ gör mer än någon annan). Han redovisar ett projekt som syftar till att förbättra systemet och avslutar pedagogiskt med
Slutligen ett förtydligande: Bilderna på Flickr Commons med utgången skyddstid är fria att använda, även kommersiellt. Däremot tar vi idag ut en administrativ kostnad för att ta fram högupplöst material. Vi vill mycket riktigt att man länkar tillbaka till Flickr även om det inte är något krav. Tanken är att ge fler möjligheten att upptäcka de bilder vi tillgängliggjort. Som sagt: inget krav, bara ett önskemål från vår sida.
Ett av mina favorit web2.0 sajter är boksidan LibraryThing. Sedan lanseringen i augusti 2005 har de samlat 800 000 medlemmar som har lagt upp 43 millioner böcker. Men detta är inte hela böcker utan information om boken. Här handlar det om individer som lägger upp vilka böcker de har i sina bibliotek. Det finns även andra funktioner som att tagga böckerna, skriva recensioner och nätverka med andra användare.
Fördelen med sajten är att den tar all data och sedan kan rekommendera andra användares bibliotek eller enskilda böcker allt baserat på det data som andra användare lägger in. Detta innebär att det inte spelar någon roll hur udda dina intressen är – någonstans kommer du att få rekommendationer som passar. Här är listan som LibraryThing föreslår att jag ska läsa. Och om du tröttnar på rekommendationer så kan du pröva Unsuggester
Your Unsuggester is based on the LibraryThing Unsuggester. The Unsuggester analyzes the statistics of “people who have X also have Y” and turns them upside down, finding the books least likely to coincide in a member’s library. The Unsuggester makes some mistakes, particularly owing to work-combinations.
We are defending against a denial-of-service attack, and will update status again shortly.
Update: the site is back up, but we are continuing to defend against and recover from this attack.
Update (9:46a): As we recover, users will experience some longer load times and slowness. This includes timeouts to API clients. We’re working to get back to 100% as quickly as we can.
Ett tecken på hur stort detta är ses att DN har skrivit om det.
Nja tidningen heter inte paradox men det hade varit kul om det hade gjort det. Det finns något som känns märkligt och fel med en tidning om bloggande. Gammalmedia parasiterar på det nya? Böcker som analyserar eller beskriver hur man gör känns logiskt men en tidning om bloggar.
Skillnaden är att för mig innehåller böcker analyser och beskrivning av längre trender medans dags-, vecko-, och månadstidningar är för de som vill hänga med i nuet.
Fast med tanke på den otroliga tidningsfloran som finns idag så borde inte ämnet bloggar exkluderas. Men jag kan inte riktigt släppa det. Att läsa gammalmedia för att hänga med web2.0 är fel.
Hur som helst en tidning om bloggar skall uppmärksammas och bloggas om! Chefredaktör och bloggare TkJ är Chefredaktör och han skriver på sin blog:
Det finns artiklar som sträcker sig från att ta steget till att börja blogga, vidare till hur du kommer igång, hur du designar och hur du skriver, sökmotoroptimerar och även tjänar pengar på bloggen. Inför arbetet har jag intervjuat en hel del duktigt folk från bloggsfären.
Mer info om tidningen här. Skeptisk som jag är så kanske den kan vara lite kul att läsa… eller inte?
Comments (2) 
Themocracy